Ledare; Nu får det vara nog
1990
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
l ”DARE
Nu får det vara nog
V
arför skall regeringen Carlsson
sitta kvar? Den är ansvarig för en
ekonomisk politik som håller på
att föra Sverige in i den värsta bytesbalanskrisen under efterkrigstiden. Den
uttalar själv i sin finansplan att den nuvarande politiken kommer att leda rakt in
i en ekonomisk kris. Den anvisar i denna
finansplan inte någon politik som kan avvärja denna utveckling. I brist på egna
ideer om vad som skall göras sätter den
sitt hopp till att i överläggningar med
oppositionen och arbetsmarknadens parter finna på vad som bör göras. Så regeras
Sverige våren 1990.
Likt de gamla regimerna i Östeuropa
söker regeringen genom rundabordssamtal pröva möjligheten att regera vidare
med hjälp av andras legitimitet. Svensk
socialdemokrati åtnjuter förvisso ett stort
förtroende som politisk rörelse, annars
hade partiet inte varit det största enskilda
partiet i riksdagen, men i sakfrågorna har
den socialdemokratiska politiken förlorat
sin legitimitet bland väljarna under 1980-
talet.
En överväldigande majoritet av svenskarna vill ha ett sänkt skattetryck och
färre bidrag. Löntagarfonder och nya steg
mot fondsocialism är ett så naket uttryck
för socialistiskt maktbegär att de aldrig
skulle klara en folkomröstning, vare sig i
Öste11ropa eller i Sverige. I kärnkraftsfrågan går socialdemokratin i takt med en
radikal minoritetsopinion inom partiet
men inte med den majoritet av svenska
folket som är emot en avveckling till 201 O.
I köerna till sjukvård och barnomsorg stiger ilskan mot renläriga socialister som
Lindqvist, Hofring och Carlsson. Framför
1V-apparaterna stiger förvåningen över
att den socialistiska niten sätter kampen
för enhetliga etermedia före frihet och
mångfald i en tid då socialistiska murar
bokstavligen rivs. Kanske var det i glädjen
över att möta en åsiktsfrände som Sten
Andersson förtjust hävdade att Sovjetunionens premiärminister var en god
socialdemokrat.
Den egna politiken – skattehöjningarna, kollektivisering av ägandet och den
monopoliserade välfärden – står i strid
med väljarna och verklighetens krav. Med
en politik för sänkta skatter, personligt
ägande och marknadsstyrning i stället för
planhushållning av välfärden skulle
socialdemokratin inleda en utveckling där
den gör sig själv obsolet. Därför förmår
regeringen inte att presentera en egen politik för att möta lönekostnadsutvecklingen och det växande underskottet i bytesbalansen. Rundabordssamtalen syftar i
första hand till att finna åtgärder inom ramen för fortsatt socialdemokratisk maktutövning som kan vinna andras legitimitet, inte till att formulera en ny politik ur
krisen.
Det är emellertid inte åtgärder inom
ramen för dagens skattetryck som behövs
utan en sänkning av det. Det är inte bristen på ”brukarmedverkan” som lett till
köer inom sjukvård och barnomsorg utan
plansystemens förnekande av det enskilda initiativet och det enskilda ansvaret.
Det är inte bristen på kollektivt sparande
och ”nationellt kapital” som driver svenska företag att förlägga forskning och nya
investeringar utomlands utan en förvirrad
energipolitik, en osäker Europa-politik
och en dåligt men dyrt fungerande offentlig sektor.
Det är skattehöjningar lika stora som
den ekonomiska tillväxten sedan 1982
som drivit på lönekostnadsutveckling och
inflation, inte följsamhetsklausuler som i
sig är av ondo. Det är en monopoliserad
och stelbent offentlig arbetsmarknad som
hållit nere de offentliganställdas löner och
kvävt deras handlingsfrihet och motivation, inte svenska folkets efterfrågan på
deras insatser. Det är inte bristen på
möjligheter till barnomsorg som skapar
köer utan den offentliga sektorns missbruk av mänskliga och ekonomiska resurser. Sveriges ”köföräldrar” betalar med
världens högsta skatter världens dyraste
barnomsorg utan att få den.
Sverige är i dag ett land där socialdemokratins politiska framgångar blivit
till nationella misslyckanden. Högskattepolitiken, bostadspolitiken, U-68, löntagarfonderna, sjukförsäkringssystemet
och ATF, den monopoliserade sjukvården och barnomsorgen är exempel på
socialdemokratins politiska segrar som
ingen i dag kan hävda varit vinster för landet. I stället har socialdemokratins politiska bakslag satt gränser för socialismen
och gett förutsättningar för ett internationellt sett unikt framgångsrikt näringsliv. I
takt med att de socialiserade sektorerna
kräver en allt större del av samhällsekonomin för att fungera minskar utrymmet
för marknadsekonomin och för de framgångsrika delarna av vårt samhälle. Vi
hade bättre råd med socialistisk misshushållning när den omfattade en mindre del
av vårt samhälle. Nu växer Sveriges problem i takt med den offentliga sektorn.
Sker ingen förändring kommer Sverige
att fortsätta att steg för steg tappa sin position som välfärds- och industrination. De
senaste 20 åren har Sverige haft den
lägsta tillväxten bland västvärldens industriländer. Denna trend blir allt tydligare.
1989, 1990 och 1991 är år som har gett
3
eller kommer att ge en internationellt
uppseendeväckande låg tillväxt samtidigt
som skatterna stigit och stiger för att
finansiera växande kostnader. Därför
kommer vi att få växande problem på den
svenska arbetsmarknaden. Den fundamentala drivkraften för den svenska
bytesbalansens underskott, den offentliga
sektorns ineffektivitetsproblem, kommer
att bestå.
Det finns inget annat motiv för fortsatt
statlig kontroll över människornas välfärd
än den socialdemokratiska strävan att använda den politiska makten till att prägla
människors personliga liv med den politiska maktens värderingar. Det är ett
missbruk av politisk makt som måste få
ett slut. Det maste vara nog med köer och
misshushållning av skattebetalarnas
pengar.
Därför bör varje tillfälle till nyval tas.
Oavsett dagens parlamentariska situation
finns det ett politiskt alternativ som kan ta
över och som motiverar nyval. Det politiska livets taktiska·spekulationer får inte
dölja att ett val handlar om vilken politik
som skaJI ges väljarnas stöd. Det handlar
inte om partiernas befintliga storlek utan
om vilken storlek de skall få. Tillsammans
med folkpartiet utgör moderaterna en bas
för en ny politik som är lika bred som
socialdemokraternas bas för den gamla
politiken. Väljarna kan ge sitt stöd till en
ny politik och en ny regering, även om
denna liksom den nuvarande skulle få
arbeta i minoritet. Det är likväl en del som
kan göras.
Ger väljarna ett klart budskap kan
skattesänkningarna genomföras utan att
uppvägas av skattehöjningar. Ett sänkt
skattetryck ger möjlighet till en budgetpolitik med en återhållsam och omprö-
-·- –
4
vande prägel. Radio och lV-monopolet
kan avskaffas genom etableringsfrihet
och reklam för icke licens-finansierade
kanaler. Löntagarfondernas avskaffande
kan förenas med en privatisering av de
statliga företagen och en utförsäljning av
de allmännyttiga bostadsföretagen till
hyresgästerna. Bron mellan Sverige och
Danmark byggs. Frågan om kärnkraften
skall avvecklas i strid med de krav som
1980 års folkomröstning ställde bör ställas under en ny folkomröstning. Demokrati- och marknadsekonomimålen läggs
till grund för biståndspolitiken. Europapolitiken förs fram ett steg till sonderingar
om en svensk medlemsansökan efter
1992.
En reformerad sjukförsäkring för samman ansvar för sjukvård och sjukersättning samtidigt som försäkringssystemet
öppnas för etableringsfrihet Ett system
med skolpeng införs för att garantera
mångfald och valfrihet för elever och lärare. sjukvårdens och barnomsorgens anställda ges den privata arbetsmarknadens
fördelar samtidigt som medborgarna ges
frihet att välja. En liberalkonservativ regering som vill regera kan få parlamentariskt stöd för en ny politik av detta slag
förutsatt att väljarna ger det politiska alternativet ett stöd större än dagens.
Ett nyval är naturligt när en regering
tappat både kontrollen och tron på sig
själv. Som det största oppositionspartiet
har Moderata samlingspartiet ett ansvar
för att väljarna har i sin makt att ge ett
politiskt alternativ sitt stöd. Mer men
heller inte mindre kan oppositionen inte
göra för att ta sitt ansvar. Någon gång är
det väljarna som har ansvaret. Det är när
det är val.
Nu får det vara nog
V
arför skall regeringen Carlsson
sitta kvar? Den är ansvarig för en
ekonomisk politik som håller på
att föra Sverige in i den värsta bytesbalanskrisen under efterkrigstiden. Den
uttalar själv i sin finansplan att den nuvarande politiken kommer att leda rakt in
i en ekonomisk kris. Den anvisar i denna
finansplan inte någon politik som kan avvärja denna utveckling. I brist på egna
ideer om vad som skall göras sätter den
sitt hopp till att i överläggningar med
oppositionen och arbetsmarknadens parter finna på vad som bör göras. Så regeras
Sverige våren 1990.
Likt de gamla regimerna i Östeuropa
söker regeringen genom rundabordssamtal pröva möjligheten att regera vidare
med hjälp av andras legitimitet. Svensk
socialdemokrati åtnjuter förvisso ett stort
förtroende som politisk rörelse, annars
hade partiet inte varit det största enskilda
partiet i riksdagen, men i sakfrågorna har
den socialdemokratiska politiken förlorat
sin legitimitet bland väljarna under 1980-
talet.
En överväldigande majoritet av svenskarna vill ha ett sänkt skattetryck och
färre bidrag. Löntagarfonder och nya steg
mot fondsocialism är ett så naket uttryck
för socialistiskt maktbegär att de aldrig
skulle klara en folkomröstning, vare sig i
Öste11ropa eller i Sverige. I kärnkraftsfrågan går socialdemokratin i takt med en
radikal minoritetsopinion inom partiet
men inte med den majoritet av svenska
folket som är emot en avveckling till 201 O.
I köerna till sjukvård och barnomsorg stiger ilskan mot renläriga socialister som
Lindqvist, Hofring och Carlsson. Framför
1V-apparaterna stiger förvåningen över
att den socialistiska niten sätter kampen
för enhetliga etermedia före frihet och
mångfald i en tid då socialistiska murar
bokstavligen rivs. Kanske var det i glädjen
över att möta en åsiktsfrände som Sten
Andersson förtjust hävdade att Sovjetunionens premiärminister var en god
socialdemokrat.
Den egna politiken – skattehöjningarna, kollektivisering av ägandet och den
monopoliserade välfärden – står i strid
med väljarna och verklighetens krav. Med
en politik för sänkta skatter, personligt
ägande och marknadsstyrning i stället för
planhushållning av välfärden skulle
socialdemokratin inleda en utveckling där
den gör sig själv obsolet. Därför förmår
regeringen inte att presentera en egen politik för att möta lönekostnadsutvecklingen och det växande underskottet i bytesbalansen. Rundabordssamtalen syftar i
första hand till att finna åtgärder inom ramen för fortsatt socialdemokratisk maktutövning som kan vinna andras legitimitet, inte till att formulera en ny politik ur
krisen.
Det är emellertid inte åtgärder inom
ramen för dagens skattetryck som behövs
utan en sänkning av det. Det är inte bristen på ”brukarmedverkan” som lett till
köer inom sjukvård och barnomsorg utan
plansystemens förnekande av det enskilda initiativet och det enskilda ansvaret.
Det är inte bristen på kollektivt sparande
och ”nationellt kapital” som driver svenska företag att förlägga forskning och nya
investeringar utomlands utan en förvirrad
energipolitik, en osäker Europa-politik
och en dåligt men dyrt fungerande offentlig sektor.
Det är skattehöjningar lika stora som
den ekonomiska tillväxten sedan 1982
som drivit på lönekostnadsutveckling och
inflation, inte följsamhetsklausuler som i
sig är av ondo. Det är en monopoliserad
och stelbent offentlig arbetsmarknad som
hållit nere de offentliganställdas löner och
kvävt deras handlingsfrihet och motivation, inte svenska folkets efterfrågan på
deras insatser. Det är inte bristen på
möjligheter till barnomsorg som skapar
köer utan den offentliga sektorns missbruk av mänskliga och ekonomiska resurser. Sveriges ”köföräldrar” betalar med
världens högsta skatter världens dyraste
barnomsorg utan att få den.
Sverige är i dag ett land där socialdemokratins politiska framgångar blivit
till nationella misslyckanden. Högskattepolitiken, bostadspolitiken, U-68, löntagarfonderna, sjukförsäkringssystemet
och ATF, den monopoliserade sjukvården och barnomsorgen är exempel på
socialdemokratins politiska segrar som
ingen i dag kan hävda varit vinster för landet. I stället har socialdemokratins politiska bakslag satt gränser för socialismen
och gett förutsättningar för ett internationellt sett unikt framgångsrikt näringsliv. I
takt med att de socialiserade sektorerna
kräver en allt större del av samhällsekonomin för att fungera minskar utrymmet
för marknadsekonomin och för de framgångsrika delarna av vårt samhälle. Vi
hade bättre råd med socialistisk misshushållning när den omfattade en mindre del
av vårt samhälle. Nu växer Sveriges problem i takt med den offentliga sektorn.
Sker ingen förändring kommer Sverige
att fortsätta att steg för steg tappa sin position som välfärds- och industrination. De
senaste 20 åren har Sverige haft den
lägsta tillväxten bland västvärldens industriländer. Denna trend blir allt tydligare.
1989, 1990 och 1991 är år som har gett
3
eller kommer att ge en internationellt
uppseendeväckande låg tillväxt samtidigt
som skatterna stigit och stiger för att
finansiera växande kostnader. Därför
kommer vi att få växande problem på den
svenska arbetsmarknaden. Den fundamentala drivkraften för den svenska
bytesbalansens underskott, den offentliga
sektorns ineffektivitetsproblem, kommer
att bestå.
Det finns inget annat motiv för fortsatt
statlig kontroll över människornas välfärd
än den socialdemokratiska strävan att använda den politiska makten till att prägla
människors personliga liv med den politiska maktens värderingar. Det är ett
missbruk av politisk makt som måste få
ett slut. Det maste vara nog med köer och
misshushållning av skattebetalarnas
pengar.
Därför bör varje tillfälle till nyval tas.
Oavsett dagens parlamentariska situation
finns det ett politiskt alternativ som kan ta
över och som motiverar nyval. Det politiska livets taktiska·spekulationer får inte
dölja att ett val handlar om vilken politik
som skaJI ges väljarnas stöd. Det handlar
inte om partiernas befintliga storlek utan
om vilken storlek de skall få. Tillsammans
med folkpartiet utgör moderaterna en bas
för en ny politik som är lika bred som
socialdemokraternas bas för den gamla
politiken. Väljarna kan ge sitt stöd till en
ny politik och en ny regering, även om
denna liksom den nuvarande skulle få
arbeta i minoritet. Det är likväl en del som
kan göras.
Ger väljarna ett klart budskap kan
skattesänkningarna genomföras utan att
uppvägas av skattehöjningar. Ett sänkt
skattetryck ger möjlighet till en budgetpolitik med en återhållsam och omprö-
-·- –
4
vande prägel. Radio och lV-monopolet
kan avskaffas genom etableringsfrihet
och reklam för icke licens-finansierade
kanaler. Löntagarfondernas avskaffande
kan förenas med en privatisering av de
statliga företagen och en utförsäljning av
de allmännyttiga bostadsföretagen till
hyresgästerna. Bron mellan Sverige och
Danmark byggs. Frågan om kärnkraften
skall avvecklas i strid med de krav som
1980 års folkomröstning ställde bör ställas under en ny folkomröstning. Demokrati- och marknadsekonomimålen läggs
till grund för biståndspolitiken. Europapolitiken förs fram ett steg till sonderingar
om en svensk medlemsansökan efter
1992.
En reformerad sjukförsäkring för samman ansvar för sjukvård och sjukersättning samtidigt som försäkringssystemet
öppnas för etableringsfrihet Ett system
med skolpeng införs för att garantera
mångfald och valfrihet för elever och lärare. sjukvårdens och barnomsorgens anställda ges den privata arbetsmarknadens
fördelar samtidigt som medborgarna ges
frihet att välja. En liberalkonservativ regering som vill regera kan få parlamentariskt stöd för en ny politik av detta slag
förutsatt att väljarna ger det politiska alternativet ett stöd större än dagens.
Ett nyval är naturligt när en regering
tappat både kontrollen och tron på sig
själv. Som det största oppositionspartiet
har Moderata samlingspartiet ett ansvar
för att väljarna har i sin makt att ge ett
politiskt alternativ sitt stöd. Mer men
heller inte mindre kan oppositionen inte
göra för att ta sitt ansvar. Någon gång är
det väljarna som har ansvaret. Det är när
det är val.