Ledare Nr 5 – 2006

På nyårsdagen tar Ban Ki-moon över efter den kritiserade Kofi Annan som generalsekreterare i Förenta Nationerna. Ki-moon har två angelägna julklappar att skänka till världens fattiga och utsatta. Det är mjuka och abstrakta paket i tomtens säck i år, nämligen en uppstramning av FN:s arbete med kampen mot fattigdom respektive för mänskliga rättigheter. För trots all internationell debatt om FN och säkerhetspolitiken, så är det inom dessa två områden som världsorganisationen mest behöver förändring.

Fram till att han blev utnämnd till ny generalsekreterare var Ki-moon utrikesminister i Sydkorea. Han borde ta med sig de erfarenheter från den ekonomiska resa som det landet gjort, och som vi vill att så många andra länder ska göra.

1960 var Sydkorea ett fattigt utvecklingsland, med endast knappt dubbelt så hög inkomstnivå som ett land som Zambia. Genom att få igång kapitalismen och genom att integreras i världsekonomin förvandlades landet från ett utfattigt utvecklingsland till ett avancerat industriland med en levnadsstandard jämförbar med den i många västeuropeiska länder. Idag är Sydkorea 38 gånger rikare än Zambia. Min nya HTC mobiltelefon är från Sydkorea.

Världsbanken har precis kommit med en rapport som visar att de fattiga ländernas tillväxt vida överstiger de rika ländernas, och att de kommer att stå för hälften av världsekonomin år 2030. Antalet människor som lever på 1 dollar om dagen kommer att halveras, från dagens 1,1 miljarder till 550 miljoner.

Men stora delar av FN-systemet verkar inte ha tagit några intryck av denna utveckling. Det beror på en ideologisk snedvridning. Faktum är att stora delar av världsorganisationens arbete präglas av en alarmistisk, dirigistisk, anti-kapitalistisk och tillväxtfientlig uppfattning om ekonomisk utveckling och fattigdomsbekämpning. Det är omfördelning på global nivå som gäller.

Inför förra millennieskiftet antog medlemsländernas stats- och regeringschefer den så kallade millenniedeklarationen, och ett antal mål om att göra världen bättre sattes upp. Ett av dessa var att andelen människor som lever på mindre än en dollar om dagen skulle halveras. Ingenstans i denna deklaration betonas företagande och ekonomisk tillväxt. Faktum är att i deklarationens artikel III, med rubriken ”Utveckling och fattigdomsbekämpning”, nämns varken ”ekonomisk tillväxt” eller ”företagande” över huvud taget.

Två år senare, 2002, hölls en stor FN-konferens om utveckling i Monterrey i Mexiko. Konferensens tema var Financing for Development, alltså om hur utveckling ska finansieras. Detta trots att själva idén med utveckling är att den finansierar sig själv. Biståndsperspektivet var allenarådande.

Faktum är att inte ens FN:s specialorgan för utveckling, UNDP, fokuserar på ekonomisk tillväxt. Ingen av de tio senaste årliga rapporterna om mänsklig utveckling har haft företagande eller ekonomisk tillväxt som tema. Men den elfte senaste, 1996 års rapport, handlade faktiskt om ekonomisk tillväxt. Utgångspunkten var dock mycket skeptisk. Så här presenteras skriften på UNDP:s svenska hemsida:

Rapporten hävdar att ekonomisk tillväxt kan, om den inte sköts på ett bra sätt, vara utan arbetstillfällen, utan röst, skoningslös, rotlös och utan framtid och på så sätt skadlig för den mänskliga utvecklingen.

På agendan för generalförsamlingens möte hösten 2002 fanns 46 frågor som handlade om utveckling. Endast en av dessa frågor handlade om företagande och ekonomisk tillväxt, nämligen punkten Näringslivet och utveckling, entreprenörskap och ett gott företagsklimat. Den svenska politiska ledningen hade delat upp de 46 frågorna i prioriterade, mellanprioriterade och icke-prioriterade. Punkten om näringslivet hamnade i kategorin icke-prioriterade. Så sa också Carin Jämtin, som nyutnämnd biståndsminister, att ”det ska bli kul att arbeta med omfördelning på global nivå.”

Låt oss då se hur det har gått med biståndet. Under samma period som Sydkorea blev 38 gånger så rikt som Zambia, fick Zambia 13 gånger så mycket bistånd per invånare som Sydkorea. Fattigdom kan inte bekämpas utan att välstånd skapas. Och det är på välståndsutvecklingen fokus måste ligga. Fattigdom är brist på resurser. Resurser skapas av ekonomisk tillväxt. Ekonomisk tillväxt skapas av nya och växande företag. Allt annat är snömos.

Ett ökat tillväxtfokus med företagande i centrum är alltså Ki-moons första julklapp till världens fattiga. Den andra handlar om arbetet med mänskliga rättigheter.

FN:s så kritiserade Kommission för mänskliga rättigheter (med bland andra Libyen som ordförande) har som många känner till ersatts med ett råd med liknande uppgifter. Före detta utrikesminister Jan Eliasson har skrutit med hur han var med och förhandlade fram detta råd. Men hur stor är förändringen egentligen?

Hittills har rådet antagit tre resolutioner om brott mot de mänskliga rättigheterna. Alla har varit riktade mot israel. Detta samtidigt som regimen i Sudan genomför ett folkmord, med flera hundra tusen mord och etnisk rensning av miljoner andra.

Rådet är fortfarande fullt av skurkstater. Faktum är att medlemmarna i rådet inte något av åren 2007, 2008 eller 2009 kommer klassas som politiskt fria, i genomsnitt. 2009 kommer sex politiskt ofria länder, inklusive Kina, Saudiarabien och Cuba att sitta med i rådet. Massmördare och förtryckare får fortsatt fria händer av FN.

Ban Ki-moon har en gedigen uppgift framför sig. Det finns mycket som måste förändras i FN. Han skulle kunna börja med att initiera ett arbete med utveckling och mänskliga rättigheter värt namnet. Svensk Tidskrift hoppas att tomtesäcken inte blir alltför tung.

Svensk Tidskrift vill önska god fortsättning och ett gott nytt år med ett paket bestående av artiklar i klimatfrågan, om integritet och avregleringar, samt ett porträtt av partiledaren Gösta Bohman tecknat av Lars Tobisson.

–

Fredrik Segerfeldt, medlem i Svensk Tidskrifts redaktionsråd