Print Friendly

Ledare; När bruk blir missbruk

Av Redaktionen | 31 december 1998


1998


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ANDERS HULTIN:
När bruk blir missbruk
ykterhetsivrare
gör sällan någon
skillnad på bruk
och missbruk. De
menar att ur det
ena fods det andra – ur bruket kommer begäret och därmed missbruket
– och det är naturligtvis rätt;
Missbruket hade aldrig varit möjligt
utan bruket. Och så är det nog med
makten också.
Även om avsikten aldrig varit att
makten ska missbrukas så foder den
makt som staten samlat i sina händer
missbruk. De senaste åren har väljarna tvingats åskåda hur den ena politikern efter den andra beslagits med att
på olika sätt missbruka det fortroende
som getts dem. Semesterresor, specialchartrade jetplan, kontokortsfiffel,
lyxmiddagar och privata inköp på
skattebetalarnas bekostnad har gett
misstroendet mot politiker en extra
skjuts.
Ingen har på ett seriöst sätt forsökt
klarlägga orsakerna till de politiska affårerna och maktmissbruket. Och det
2
finns nog många trådar att nysta i.
Men man kommer inte undan det
faktum att affårerna och kontokortsmissbruket utforts av socialdemokratiska politiker i en utsträckning som
vida överstiger såväl deras storlek
som parti som deras tid vid makten.
Det innebär inte att borgerliga politiker går fria från kritik och att inte
samma tvivelaktiga beteende kan finnas inom andra partier. Men ”affårerna” har i nio fall av tio varit socialdemokratiska.
Mylla for missbruk
Det antyder att det kan finnas politiska och ideologiska forklaringar till
maktmissbruket. Att det inom socialdemokraterna har frodats en syn på
makten och demokratin som i ytterlighetsfallen tar sig uttryck i missbruk
av makt och skattepengar av den typ
som motala- och gävlepolitikerna
gjort sig skyldiga till.
Man kan invända mot detta och
säga att missbruket rör enskilda fall,
att de är undantag från regeln. Men
SVENSK TIDSKRIFT
är det så? Visar inte en sammantagen
bedömning över tiden att det tvärtom finns ett mönster i händelserna?
Att snart sagt varje kommun har sina
”affårer” och ”avslöjanden”, forvisso
inte av samma dignitet och omfattning som de i Motala och Gävle,
men ändå?
Mycket talar därfor for att kontokortsfifflet och maktmissbruket är ytterligheter i en politisk kultur där synen på makt och demokrati har urartat.
Socialdemokratin var en gång en
oppositionell rörelse som stred mot
orättvisor och fortryck och som betraktade själva makten som den äkta
ondskan. Sådan är inte socialdemokratin längre. De är själva makten
och de identifierar sig själva med
makten.
När statsminister Persson slog till
reträtt och gav vika for kravet på en
sänkning av fastighetsskatten visade
han inte enbart vilken flexibelledare
han är. Han visade också att hans
främsta och allt överskuggande mål är
makten. Men inte för att av tro och
djup övertygelse använda den till att
minska villaägamas skattebörda. Nej,
han vill ha makten och han vill ha
den så villkorslöst som möjligt. Och
han inser att kan man inte vinna slaget av egen kraft rar man vrida vapnet ur händerna på motståndarna.
Makten alltid mål
Bertrand Russell, en av 1900-talets
stora ideologer, menade att för kollektivisterna så är alltid makten ett
mål. Inte bara därför att de vill organisera samhällslivet efter en bestämd
plan. Maktbegäret handlar ännu mer
om att kollektivisterna måste skapa
makt för att nå sina syften – makt
över människor utövad av andra
människor – och att deras framgång
beror på i vilken grad de uppnår en
sådan makt.
Men den förklaringen känns en
smula överarbetad för att gälla de
svenska socialdemokraterna. Förvisso
är de kollektivister i någon mening i
betydelsen att de tror på kollektiva
lösningar och en stark stat. Men ännu
mer är de, som Fredrik Eri:xon påpekar i det här numret av tidskriften,
pragmatiker utan vare sig teorier eller
tydliga ideologiska uppfattningar.
Hans påstående saknar inte grund.
Det finns åtskilliga närliggande exempel på hur socialdemokraterna
handlat i strid med, vad man uppgett
varit, sin egen övertygelse. Sänkningen av fastighetsskatten, reträtten
om en vårdgaranti, sänkningen av nivåerna i a-kassan, den plötsliga ommedlemskap i EU är några exempel.
Minns också valrörelsen 1994 då
socialdemokraterna gick till val på
och krävde av väljarna ett ”öppet
mandat”.
Pragmatisk populism
Socialdemokraterna ser sig historiskt
som de enda verkliga företrädarna för
det genuina folket och ur denna folkliga förankring, ansåg man, växte legitimiteten. Sedan spelade det inte så
stor roll vad makten användes till.
Om den beskrivningen var riktig
kan vara osagt. Men den folkliga förankringen med en tredjedel av väljarna bakom sig, är hur som helst ett
minne blott.
En sorts pragmatisk populism ska
hjälpa partiet att bli kvar vid makten
även efter det här valet. ”Vård, skola
och omsorg” upprepas likt ett mantra
svängningen i frågan om svenskt men utan att några egentliga besked
SVEN SK TIDSKRIFT
redovisas om hur kvaliteten ska förbättras. Stora framtidsfrågor, som t ex
Sveriges deltagande i valutaunionen,
tar man helt enkelt inte ställning till
utan hänvisar till framtida partikongresser. I övrigt och till största delen
försöker man skrämma väljarna med
högerspöket.
Bristen på politik, på innehåll och
egna övertygelser och på visioner om
framtiden inom socialdemokratin utgör en fara för demokratin. Den fö-
der en kultur som inte längre bärs
upp av idealism utan som alltmer
kommer att handla om att till varje
pris bevara makten och sina egna positioner och uppdrag. Och när bruket
av makt inte längre sker av någon
särskild anledning ligger missbruket
nära till hands, i synnerhet som missbruket alltid, som bekant, föregås av
långvarigt bruk.
3

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner