Print Friendly

Ledare; Mandat för förändring

Av Redaktionen | 31 december 1991


1991


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

•EDARE
Mandat för förändring
S
verige har fått en ny regering med
det uttryckliga målet att ge landet
en ny politisk utveckling. Sverige
skall bryta upp från en kollektivistisk
samhällssyn och därmed från den politiska ingenjörskonst och mekanik som
karakteriserar den politik som präglat
svensk samhällsutveckling under decennier. Mest tydligt har denna samhällssyn
avsatt konsekvenser i den faktiska samhällsutvecklingen från 1970-talets början.
Men kanske än mer betydelsefull har
denna samhällssyn varit genom sina effekter på den svenska samhällsdebatten
och den syn på statens roll som den gett
sedan 1930-talet. Den kom att påverka
och dominera den politiska agendan likaväl som tänkesätt inom arkitektur, barnomsorg, pedagogik och den sociala sektorn. Staten kom inte bara att bli ett med
samhället, staten kom också att bli trygghetens givare och garant på en gång. Så
kom en stor del av den svenska samhällsdebatten inom en lång rad olika sektorer
och discipliner att ha ett politiskt förhållningssätt där statens ansvar stod som utgångspunkt.
Till och med demokratin i sig blev
statsunderstödd. Inom kulturen skapades
den djupt ingrodda föreställningen att
Sveriges ställning som kultursamhälle
beror på om kulturministern är välvilligt
inställd till den kultur som de aktiva kulturdebattörerna företräder och om han
eller hon lyckas utverka mer eller mindre
skattepengar till politikens kultursektor.
Frågor om den mediala och skaparmässiga friheten, individens oberoende, mångfalden och det västerländska kulturarvets
konsekvenser för samhällsideal och människosyn kom att underordnas kraven på
statens ingrepp.
I Sverige mer än i andra fria länder kom
kulturskaparna att ställa sig i den dominerande samhällsideens tjänst. Inte bara
finansiellt utan också mentalt. Få är de
kulturskapare som gått i täten för de ideer
som svept fram över världen och som nu
ligger till grund för 1990-talets förändring
av det svenska samhället. I stället har man
i sin syn på marknadsekonomi och privatiseringar talat och skrivit som ekon
från gamla tiders socialistiska makthavare. Där andra sett frihet och mångfald
har de talat om egoism, krämarmentalitet
och ett samhälle där plånbok och kommersialism styr. Högskattesamhället och
de offentliga monopolen är ett resultat av
en politik som fördes från mitten av 1960-
talet men de tänkesätt som de bottnar i
härstammar från en långvarig socialdemokratisk hegemoni i svensk samhällsdebatt.
Väljarna gav ett mandat för förändring
som innebär ett uppbrott inte bara från
den politik som misslyckats utan också
från den grundläggande föreställningen
att staten har rätt och skyldighet att ta ett
förstahandsansvar för allt vad som sker i
samhället. Därvidlag skiljer sig situationen 1991 radikalt från 1976. Då härskade
ännu den kollektivistiska föreställningen
vilket gjorde många av de då nödvändiga
förändringarna politiskt omöjliga.
Då kom de borgerliga till makten för
att hejda fortsatt utveckling mot en förstärkt statsmakt. Nu har de borgerliga
kommit till makten för att ge medborgarna makt tillbaka. Det innebär att man nu
måste ta en strid mot de värderingar som
man då i praktiken kom att underordna
sig.
Det är nödvändigt för att förändringar
skall kunna genomföras i praktiken. Nu
måste de nämligen stå starka inte bara
mot det socialistiska alternativet utan
också mot det faktum att människors fria
val också innebär olika val. Det faktum att
vi uppskattar friheten att få välja, och
anser den självklar, innebär inte att vi
behöver uppskatta våra medmänniskors
val. För en regering som vill förändra landet genom ökad frihet är det nödvändigt
att basera förändringarna på värderingar
som tar sin utgångspunkt i den enskildes
rätt att välja och en samhällssyn som sätter rikedomen i mångfalden före tron på
det optimala och det rätta, vare sig det
gäller barnomsorg, skola, sjukvård eller
andra samhällsområden. Ett samhälle
som blivit vant vid likformighet måste nu
lära sig uppskatta variansen.
rgrunden handlar det om att begränsa
vad som i medborgarnas perspektiv är
467
legitim statlig maktutövning och vad som
är medborgarnas legitima rätt att bestämma. Lyckas man med det, kommer förnyelsen inte bara att bli verklighet. Svensk
socialdemokrati kommer i så fall inte att
ifrågasätta förändringarna. På samma sätt
som Labour i Storbritannien har kommit
att acceptera Margret Thatchers fackföreningslagstiftning kommer svensk
socialdemokrati att tvingas acceptera olika skolor, mångfald inom barnomsorgen
och patienters rätt att välja mellan olika
sjukvårdsalternativ. Då kommer det
också att finnas en jordmån för fortsatta
förändringar av den svenska välfärden,
förändringar som inte kommer att vara
genomförda eller ens påbörjade under
denna mandatperiod. Därför måste regeringen skapa ett mandat för förändring,
inte bara utnyttja det nuvarande.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner