Ledare; Låt de nationella skiljelinjerna avgöra valet
1995
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LEDARE
LÅT DE NATIONELLA
SKILJELINJERNA AVGORA VALET
K
ampanjen for att välja 22
svenska ledamöter till
Europaparlamentet är i full
gång. Socialdemokraterna
gör sitt yttersta for att ra valet att framstå
som en kamp mellan den onda nyliberalismen och den goda välfårdsstaten. Men
också moderaterna är angelägna om att
huvudstriden skall stå mellan höger och
vänster. Att detronisera socialdemokratin
som Sveriges största parti är- fullt begripligt – ett lockande mål, även om det i sak
gäller ett rätt betydelselöst val.
Socialdemokratin lär bara kunna undvika denna nesa genom att mobilisera
sina trogna under välkända paroller som
jobb och välfård. Men det forutsätter att
de slipper ifrån den mediala fokuseringen
på partiets splittring (och det ofattbart
korkade beslutet att varva två listor med
ja- och nej-sägare). Ingvar Carlssons
tidigt aviserade avgång var säkert ett led i
dessa ansträngningar.
Flera har dock påpekat det absurda i
att två partier som egentligen ligger
varandra rätt nära i synen på det europeiska samarbetets utfonnning så villigt
ställer upp som EV-valets huvudfiender.
Såväl Bildt som Carlsson befinner sig ju
någonstans mellan den utrerade federalisten Leissner och anti-urriorristerna
Schyman och Gahrton. Både Bildt och
Carlsson intar en slags funktionalistisk
position som bejakar europeiskt samarbete på vissa områden och slår vakt om
det nationella självbestämmandet på
andra. Majoritetsbeslut ibland, subsidiaritet och vetorätt ibland.
Det absurda blir särskilt påtagligt just
nu när EU står infor avgörande konstitutionella forändringar; revideringen av
Maastricht och diskussionen om beslutsregler, utvidgning österut, EMU och
reformeringen av jordbruks- och stödpolitik. Carlsson och Bildt har självfallet inte
identiska uppfattningar i alla dessa frågor
men nog kan man se tydliga likheter.
Därfor finns det stora risker forknippade
med den strategi som moderaterna tillämpar infor valet. En av splittringen i
EV-frågan svårt sargad socialdemokrati
kan mycket väl innebära att forsvaret av
226 SVENSK TIDSKR.IFT
gemensamma positioner i viktiga europeiska frågor forsvagas. Spelutrynunet for
vänstern och nej-sägarna – också inom
socialdemokratin – blir större och konsekvenserna av det kan visa sig ödesdigra.
Det intressanta är dock att detta är ett
övergående fenomen. Även om diskussionerna kring EUs grundlagar och konstmktion tycks vara en never-endingstory är det väl rimligt att anta att det
konm1er lugnare faser i den utvecklingen. Dänned kommer också de sakpolitiska frågorna att skjutas i forgrunden
och de ”normala” konfliktytorna träder
fram igen.
Är det frihandel, lägre skatter och stabilt penningvärde som leder till foretagande, jobb och ekonomisk tillväxt?
Eller är det en keynesiansk politik av
ganmult snitt där EU enligt Ingvar
Carlsson ”agerat gemensamt for att hålla
efterfrågan uppe”?
Är det rimligt att med ra, enkla och
gemensamma spelregler forsöka ge
utrynm1e for initiativkraft och skaparanda? Eller är den forn1enta tryggheten i
ett detaljerat och omfattande regelverk
viktigare?
Är det en begränsad men stark statsmakt som är forutsättningen for individens rättssäkerhet? Eller är det den omnipotenta och allerstädes närvarande välfärdsstaten?
Det är inte svårt att se skillnaderna
mellan partierna i dessa frågor. Och på
sanm1a sätt som de är foremål for politisk
diskussion på det nationella planet
kommer de att vara aktuella på europeisk
nivå.
Debatten om EUs sociala stadga och
hur den skall implementeras har till
exempel bara börjat. Skall det ske genom
detaljerade direktiv om arbetstider,
avtalsvillkor och ledighetsregler? Eller
skall man i subsidiaritetens nanm respektera nationella och kulturella olikheter på
arbetsmarknaden?
Krav på sociala klausuler och antidumping-åtgärder for att åstadkomma
”rättvis” handel mellan länder är en
annan fråga som också aktualiserats.
säkerligen kommer den diskussionen att
bli än intensivare framöver, inte minst
med tanke på nännandet mellan Östoch Västeuropa.
Europaparlamentet är inte en viktig
institution. Parlamentet har en begränsad
roll att spela och det finns inga skäl att
utvidga den. Framforallt vore det forö-
dande for samarbetet om man skulle forsöka skapa ett europeiskt parlament med
samma lagstiftande befogenheter som de
nationella.
Det finns inga kulturella eller politiska
forutsättningar idag for att kunna fora en
gemensam europeisk, politisk debatt. Det
finns gemensamma angelägenheter och
problem, och dem bör man forsöka lösa
gemensamt. Men grunden for samarbetet
är medlemsländerna och det är det nationella eller möjligen det regionala som är
de naturliga arenorna for att diskutera
politik och utforma lösningar.
Det är i det perspektivet vi skall se de
kommande valen till Europa-parlamentet. Som en naturlig spegling av
nationella politiska skiljelinjer om än
med europeiska fortecken. Något annat
kan vi inte forvänta oss. Något annat skall
vi heller inte kräva.
SVENSK TIDSKRIFT 227
LÅT DE NATIONELLA
SKILJELINJERNA AVGORA VALET
K
ampanjen for att välja 22
svenska ledamöter till
Europaparlamentet är i full
gång. Socialdemokraterna
gör sitt yttersta for att ra valet att framstå
som en kamp mellan den onda nyliberalismen och den goda välfårdsstaten. Men
också moderaterna är angelägna om att
huvudstriden skall stå mellan höger och
vänster. Att detronisera socialdemokratin
som Sveriges största parti är- fullt begripligt – ett lockande mål, även om det i sak
gäller ett rätt betydelselöst val.
Socialdemokratin lär bara kunna undvika denna nesa genom att mobilisera
sina trogna under välkända paroller som
jobb och välfård. Men det forutsätter att
de slipper ifrån den mediala fokuseringen
på partiets splittring (och det ofattbart
korkade beslutet att varva två listor med
ja- och nej-sägare). Ingvar Carlssons
tidigt aviserade avgång var säkert ett led i
dessa ansträngningar.
Flera har dock påpekat det absurda i
att två partier som egentligen ligger
varandra rätt nära i synen på det europeiska samarbetets utfonnning så villigt
ställer upp som EV-valets huvudfiender.
Såväl Bildt som Carlsson befinner sig ju
någonstans mellan den utrerade federalisten Leissner och anti-urriorristerna
Schyman och Gahrton. Både Bildt och
Carlsson intar en slags funktionalistisk
position som bejakar europeiskt samarbete på vissa områden och slår vakt om
det nationella självbestämmandet på
andra. Majoritetsbeslut ibland, subsidiaritet och vetorätt ibland.
Det absurda blir särskilt påtagligt just
nu när EU står infor avgörande konstitutionella forändringar; revideringen av
Maastricht och diskussionen om beslutsregler, utvidgning österut, EMU och
reformeringen av jordbruks- och stödpolitik. Carlsson och Bildt har självfallet inte
identiska uppfattningar i alla dessa frågor
men nog kan man se tydliga likheter.
Därfor finns det stora risker forknippade
med den strategi som moderaterna tillämpar infor valet. En av splittringen i
EV-frågan svårt sargad socialdemokrati
kan mycket väl innebära att forsvaret av
226 SVENSK TIDSKR.IFT
gemensamma positioner i viktiga europeiska frågor forsvagas. Spelutrynunet for
vänstern och nej-sägarna – också inom
socialdemokratin – blir större och konsekvenserna av det kan visa sig ödesdigra.
Det intressanta är dock att detta är ett
övergående fenomen. Även om diskussionerna kring EUs grundlagar och konstmktion tycks vara en never-endingstory är det väl rimligt att anta att det
konm1er lugnare faser i den utvecklingen. Dänned kommer också de sakpolitiska frågorna att skjutas i forgrunden
och de ”normala” konfliktytorna träder
fram igen.
Är det frihandel, lägre skatter och stabilt penningvärde som leder till foretagande, jobb och ekonomisk tillväxt?
Eller är det en keynesiansk politik av
ganmult snitt där EU enligt Ingvar
Carlsson ”agerat gemensamt for att hålla
efterfrågan uppe”?
Är det rimligt att med ra, enkla och
gemensamma spelregler forsöka ge
utrynm1e for initiativkraft och skaparanda? Eller är den forn1enta tryggheten i
ett detaljerat och omfattande regelverk
viktigare?
Är det en begränsad men stark statsmakt som är forutsättningen for individens rättssäkerhet? Eller är det den omnipotenta och allerstädes närvarande välfärdsstaten?
Det är inte svårt att se skillnaderna
mellan partierna i dessa frågor. Och på
sanm1a sätt som de är foremål for politisk
diskussion på det nationella planet
kommer de att vara aktuella på europeisk
nivå.
Debatten om EUs sociala stadga och
hur den skall implementeras har till
exempel bara börjat. Skall det ske genom
detaljerade direktiv om arbetstider,
avtalsvillkor och ledighetsregler? Eller
skall man i subsidiaritetens nanm respektera nationella och kulturella olikheter på
arbetsmarknaden?
Krav på sociala klausuler och antidumping-åtgärder for att åstadkomma
”rättvis” handel mellan länder är en
annan fråga som också aktualiserats.
säkerligen kommer den diskussionen att
bli än intensivare framöver, inte minst
med tanke på nännandet mellan Östoch Västeuropa.
Europaparlamentet är inte en viktig
institution. Parlamentet har en begränsad
roll att spela och det finns inga skäl att
utvidga den. Framforallt vore det forö-
dande for samarbetet om man skulle forsöka skapa ett europeiskt parlament med
samma lagstiftande befogenheter som de
nationella.
Det finns inga kulturella eller politiska
forutsättningar idag for att kunna fora en
gemensam europeisk, politisk debatt. Det
finns gemensamma angelägenheter och
problem, och dem bör man forsöka lösa
gemensamt. Men grunden for samarbetet
är medlemsländerna och det är det nationella eller möjligen det regionala som är
de naturliga arenorna for att diskutera
politik och utforma lösningar.
Det är i det perspektivet vi skall se de
kommande valen till Europa-parlamentet. Som en naturlig spegling av
nationella politiska skiljelinjer om än
med europeiska fortecken. Något annat
kan vi inte forvänta oss. Något annat skall
vi heller inte kräva.
SVENSK TIDSKRIFT 227