Print Friendly

Ledare; Kris inom högskoleväsendet

Av Redaktionen | 31 december 1979


1979


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.


Kris inom högskoleväsendet
I stora delar av västvärlden talar man sedan
några år tillbaka om den högre utbildningens kris. Inte bara i vårt land är företrädare
för universitet och högskolor pessimistiska
om framtiden. Men medan man i andra
länder hänför de aktuella bekymren till faktorer utanför själva utbildningsväsendet –
främst utbildningsexplosionen, social oro
och statsfinansiella svårigheter – är det i
Sverige politikers och utbildningsadministratörers medvetna ingrepp i regelsystemet
som skapat dagens situation, präglad av administrativt kaos och de närmast berördas
apati.
Som en följd av reformerna inom skolvä-
sendet fick vi mot slutet av 1960-talet en
kraftig press på universitet och högskolor.
De högskolestuderande blev en betydande
del av varje årskull ungdomar från att tidigare ha utgjort en liten rännil vid sidan av
den stora huvudströmmen från skolan till
arbetsmarknaden. Den flodvåg som under
dessa år sköljde igenom universiteten gav
också upphov till en rad fenomen på både
utbildningsområdet och arbetsmarknaden,
som skulle visa sig svårbemästrade: arbetslöshet bland nyexaminerade akademiker,
lönenedpressning i intellektuella yrken, en
dold arbetslöshet vid lärosätena, bl a i form
av tusentals forskarstuderande utan talanger och framtidsutsikter. När den kvantitativa expansionen av den högre utbildningen så småningom upphörde, var den akademiska ålderspyramiden maximalt ofördelaktig för dem som stod närmast i tur att söka
tjänster. Innehavarna av olika lärar- och
forskartjänster har i många fall ytterligare
flera decennier kvar till pensionsåldern, och
avancemangsmöjligheterna för de yngsta ter
sig minimala.
Det finns således en rad faktorer, som redan utan politiska ingrepp förklarar mycket
av dagens olust inom universitets- och högskolevärlden. Men om det är något som det
myckna reformerandet av högskolan lyckats
åstadkomma, så är det att försvåra och fördröja en normalisering.
Största skulden bär härvidlag de regler
om antagning till högskolan som infördes
1977. I och med detta avslutades en utveckling, som pågått sedan mitten av 1960-talet
och som huvudsakligen syftat till att vidga
möjligheterna till högskolestudier för vuxna
utan studentexamen eller motsvarande.
När processen påbörjades var situationen
väsentligt annorlunda än i dag. Vi hade ute i
arbetslivet ett stort antal vuxna människor,
som hade både kapacitet och intresse för
högre studier men som av olika skäl aldrig
fått möjlighet att genomgå gymnasium. Med
gällande behörighetsregler var de utestäng·
da från alla former av högre studier. Detta
var olyckligt, både ur den enskildes synpunkt och med tanke på de växande utbildningsbehov som näringslivet såg framför sig.
Följaktligen gällde det att ändra behörighetsreglerna så att denna kategori studerande kunde få tillträde till högre studier utan
mycket tidskrävande utbildningskomplette·
ring fram till fullständig studentexamen.
Men det stannade inte vid detta. Successivt förändrades strävandena och inriktades
på att överhuvudtaget undanröja alla krav
på rimliga förkunskaper. Argumentet att
det finns folk i arbetslivet utan gymnasieutbildning men med reella förutsättningar för
högre studier förvrängdes mer och mer, tills
budskapet slutligen gick ut på att några års
arbetslivserfarenhet i ochf&r sig var en både
tillräcklig och lämplig grund för högskolestudier.
Reglerna kom att utformas därefter. Följderna har heller inte låtit vänta på sig. Utan
att uppenbart tala mot bättre vetande kan
ingen i dag förneka den katastrofala standardsänkning som drabbat nästan alla ämnen och utbildningsvägar. Universiteten ägnar sig nu i stor utsträckning åt utminutering av folkbildande fempoängskurser, samtidigt som de kvalificerade ämnesstudier och
den forskning som är de akademiska lärosä-
tenas egentliga uppgift gravt eftersätts.
Det mest groteska inslaget i denna bild är
dock de antagningsregler, som nu utestänger stora grupper av välkvalificerade unga
studenter från plats i högre utbildning och
tvingar dem till flera års arbetslivspraktik
innan de kan bli antagna. Vid en lång rad
utbildningsvägar, inte minst vid de längsta
och mest eftersökta, tas nu inte mer än 20
procent in direkt efter gymnasieskolan. Övriga får, oavsett hur goda studiemeriter de
kan uppvisa, gå omvägen över det saliggö-
rande arbetslivet.
Vad medför detta, sett från allmän samhällssynpunkt?
Det leder till ett starkt ökat tryck på ungdomens arbetsmarknad, som redan är hårt
ansträngd genom ungdomsarbetslösheten.
Det innebär flera års försening i studierna
för stora grupper ungdomar, med risk för
tidig familjebildning och därav ökande studiesociala kostnader. Det medför minskad
effektivitet i studierna för de genomsnittligt
313
äldre studenterna, eftersom den som är
tyngd av hushålls- och barnpassningsbekymmer hinner mindre än den som odelat kan
ägna sig åt sina studier. Det förkortar den
genomsnittliga yrkesverksamma perioden,
särskilt för dem som har de längsta och dyraste studierna (läkarna) och samtidigt fått
den högsta genomsnittliga antagningsåldern
(nu c:a 30 år!) och äventyrar därtill rekryteringen av nya forskare.
Av alla högskolereformens skadeverkningar – och de är inte få – är nog antagningsreglernas effekter den värsta. Att
unga, väl kvalificerade studerande som just
gått ut gymnasiet inte skall få använda sina
bästa och friaste år kring ljugoårsåldern till
det de själva vill och är lämpade för, nämligen högskolestudier, är ett så upprörande
förhållande att det borde föranleda en massiv proteströrelse från både student- och universitetshåll. Utomlands frågar man sig hur
Sverige har råd med en misshushållning av
det slaget. Svaret är natudigtvis att vi inte
alls har råd, ja att vi inte ens har råd att
invänta den utvärdering av högskolereformen som man hittills hänvisat till.
Men åtminstone de mer ansvarskännande
utbildningspolitikerna börjar nu få kalla fötter. Således har utbildningsminister Wikström gjort uttalanden som tyder på att han
personligen är beredd att vidta snara förändringar i antagningssystemet. Men det
krävs ett starkt opinionsmässigt stöd om socialdemokraternas och centerns välkända
avoghet mot traditionella högskolestuderande skall kunna brytas och en parlamentarisk
majoritet skapas för den nödvändiga omprövningen.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner