Print Friendly

Ledare; Konsten att konfiskera

Av Redaktionen | 31 december 1978


1978


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Konsten att konfiskera
LO-SAP-förslaget om löntagarfonder präglas egentligen – som var man efter någon
begrundan kan se – av samma syfte som
Meidners konstruktion, sådan denna antagits på LO-kongt·essen 1976.
Man har försökt dölja sina avsikter på två
sätt. För det första har man utvecklat ett
ytterst komplicerat system av löntagarfonder och utvecklingsfonder med till synes
fonderna bli 3% årligen av den egna lönen.
Ä ven i detta fall är det fråga om en konfiskation. Tvångssparande kan man inte tala om,
löntagaren skall ju inte få tillbaka pengarna.
Och de vaga uttalandena om någon form av
individuell anknytning skall tagas för vad de
är: till intet förpliktande trösteord. Om de
skulle konkretiseras, blir det förmodligen
fråga om något slag av individuellt röstdemokratisk konstruktion. Löntagarfon- ningsförfarande, utformat så att det är ofardema skall bygga på vinstdelningsprincipen
och utvecklingsfonderna på tvångsvis uttagtla bidrag. Rösträtten för löntagarfondernas aktier skall utövas av facket – i praktiken blir det fackföreningsfunktionärerna
som får hand om den. De riksomfattande
utvecklingsfonderna skall bli två, en med
majoritet för ”de allmänna samhällsintressena”, en med majoritet för löntagamas representanter. De skall låna ut pengar till investeringar, forskning o s v och tänkes bli
kompletterade med regionala fonder av
samma typ, där landstingen tillsätter styrelser. Dessa fonder skall i första hand rikta sig
till de mindre företagen i det egna länet.
För det andra har man ställt i förgrunden,
inte som i Meidnerkonstruktionen det rena
råa maktövertagandet utan behovet av större kapitalbildning i samhället. För att garantera den sociala tryggheten, d v s sysselsättningen och de sociala välfardsanstaltema,
måste vi spara och investera mera. Medan
aktieägarna i alla företag med 500 eller fler
anställda skall få bidraga till företagens övertagande av facket genom att utan ersättning
årligen avstå 20% av vinsten före skatt –
alltså genom konfiskation – skall löntagarligt för styrelserna, eller någon form av utdelning, som blir så obetydlig att den inte
stör fondstyrelsemas fasta grepp över fondkapitalen.
Om man vill kalla löntagamas bidrag löntagaravgift eller kapitalbildningsavgift är sedan likgiltigt. Genom förslaget går som en
röd tråd att makten över fonderna och därmed över alla vårt lands större företag skall
ligga fast i socialdemokratins händer. Undantag görs visserligen för Kooperativa Förbundet, men det behärskar socialdemokraterna ju ändå.
l realiteten förvisas TCO med en spark ut
i kulisserna. Vi får ett kombinerat politisktkorporativt system, där den socialdemokratiska maktapparatens toppskikt härskar över
hela det ekonomiska livet. Man kan fråga sig
om det sovjetryska systemet med vetet tagit
till förebild. I vart fall visar förslaget att socialistiska system, vare sig de bygger på statlig eller facklig äganderätt till företagen, får
sanlilla maktstruktur.
I Sovjetunionen utövas det kommunistiska partiets makt över hela sanlhället genom
ett liknande hierarkiskt system. I den rysk
motsvarigheten till våra kommuner tillsätter
oas , alla löntagares, bidrag till utvecklings- kommunistpartiets lokala exekutivkommitt’
alla viktigare befattningar i de lokala företagen. På den nivå som motsvarar våra län
styr detta områdes exekutivkommitte personvalet till de företag vilka har regional betydelse. När man konuner till storföretag
med riksomfattande betydelse, träder· det
kommunistiska partiets centrala exekutivkommine in som styrande kraft. Eftersom
allmakt i Sovjetunionen i princip utgår från
den kommunistiska partihierarkins topp,
håller partiets högsta ledning hela verksanlbeten i de ryska företagen i sitt grepp. Möjligheterna att bestämma personval och styra
verksamheten vid företagen begränsas endast av de praktiska svårigheterna att ha full
ö1erblick och tillräcklig insyn i det gigantiska
maskineriet. Det är väl känt att systemet
präglas av en fruktansvärd byTåkratisk stelhet, vilket är en av orsakerna till att soljetunionen har så svårt att utveckla sina personella resurer och naturtillgångar.
LO-SAP-förslaget innebär att vi skulle
övergå till ett sådant system med allt vad
därav skulle följa av risker för försening,
förstelning och misshushållning. Ty hur
man än formellt decentraliserar ett fondsystem, som skall styras av LO-SAP-komplexet,
kan man aldrig komma ifrån att detta medför en enorm maktkoncentration och en
centralisering av beslutsprocesserna, som
kommer att bryta ner marknadshushållningen. Eller skulle man acceptera en sådan självständighet för de olika LO-förbunden liksom för ”partier” inom partiet, att dessa fick
konkurrera med varandra ekonomiskt och
politiskt? Det är den enda möjligheten att
berara något av den decentralisering av be- 143
slutsprocesserna, som är marknadsekonomins förutsättning och den politiska demokratins syfte. Är man beredd härtill, vore det
av intresse att få se konkreta förslag hur ett
sådant system skulle fungera.
Men det är nog inte meningen – om man
i den arbetsgrupp, som utarbetat LO-SAPförslaget, ens tänkt så långt. Vad man gjort
är egentligen inte mera än att man anpassat
och kompletterat Meidnerkonstruktionen
till det nu aktuella politiska läget för att kunna framställa sitt lönefondsystem som en garanti för full sysselsättning och fortsatta socialpolitiska fran1steg. Det är ju så slipstenen
kommer att dras i 1979 års valrörelse.
Så mycket större skäl då att r·egeringspartierna sätter in alla krafter på att anal ysera
LO-SAP-förslaget och visa upp dess konsekvenser. Likaledes så mycket större skäl att
de själva gör allt de kan för att visa hur
framtidens kapitalbildningsproblem skall lö-
sas inom ramen för en liberal demokrati och
en bevarad marknadsekonomi. Det hjälper
inte att göra allmänt hållna uttalanden om
att LO-SAP-systemet bör diskuteras utan
konfrontation . Visst skall man vara öppen
för att diskutera olika tänkbara lö ningar av
ett stort samhällsproblem. Men det fmns
gränser, som inte kan överskridas utan att
den egna positionen faller samman. Dess
bättre är alla tre regering partierna överens
om att ett system för löntagarfonder måste
ha individuell anknytning. Så långt, så väl.
Men det gäller att presentera ett eget gemensamt alternativ också – och det måste komma snart.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism