Print Friendly

Ledare; Konsten att hålla tal

Av Redaktionen | 31 december 1977


1977


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Konsten att hålla tal
För var och en som hade tillfälle att se och
höra hr Palme i den stora debatten den 2 juni om den ekonomiska politiken och som sedan kunnat begrunda hans anförande i protokollet borde en reflexion ligga nära till
hands: så synd att en så stor politisk talare
skall vara en så liten politiker.
Ty som politiskt tal bedömt var hans inlägg lysande. Han har ibland den svagheten
att när han blir trängd.förfalla tilllågsinthet
eller att i andra mindre lyckade ögonblick tala som en baltisk baron till bondehopen på
slottsgården. Men när han anstränge~ sig att
motsvara situationens allvar kan han prestera en talekonst på högsta nivå, väl motsvarande det bästa man kan få höra i den franska nationalförsamlingen eller det engelska
parlamentet.
Tyvärr gäller dock detta blott talekonstens
formella sida. När man läser innehållet och
tänker efter vad han faktiskt sagt, inställer
sig starka känslor av besvikelse. Var det bara
så mycket av ordfyrverkeri framfört med en
osedvanlig känsla för fårg, tempo och form.
Var det så litet av vilja att ge något som helst
väsentligt eller nytt i sak, utöver den entoniga litania av smädelser, som socialdemokratiska talare och skribenter öser över den
borgerliga regeringen.
Nej, där fanns inte det minsta försök att
debattera. Avsikten var bara att briljera. Ty
Olof Palme, som onekligen är en av landets
mest intellektuella och mest kunniga politiker, vet ju mycket väl när han talar mot bättre vetande. Och det gjorde han med en så
obekymrad uppsyn att man kunde trott att
han föreställde sig framföra obestridliga sanningar, när han levererade vad som på ren
svenska sagt var fördomsfria undanflykter
eller rent nonsens.
Om indexregleringen sade han t ex följande: ”Mitt tredje exempel gäller indexregleringen av skatterna. Vi socialdemokrater är
emot indexregleringen. Den är fördelningspolitiskt klart ogynnsam ijämförelse med de
senaste årens skatteomläggning. Det är bara
intressant att se hela trojkan i aktion på en
gång. Den undergräver stabiliseringspolitiken. Den får långtgående statsfinansiella
konsekvenser. Ser man på långtidsbudgeten
framgår att nästa års budget, urholkad på
varje reform, t o m utan det magra stöd till
kommunerna som regeringen lovat men
med indexreglering, visar ett kraftigt ökat
underskott i en enligt förutsägelserna uppåtgående konjunktur. Det är fråga om 18 miljarder eller så.”
Som synes inte ett ord om det avgörande
regeringsargumentet för indexreglering, ett
argument som socialdemokraterna hittills inte ens vågat sig på att bemöta, nämligen att
det är riksdagen och inte inflationstakten,
som skall bestämma progressivskattens marginaleffekt. Alla förstår ju varför socialdemokraterna skyr indexreglering som pesten.
Genom kombinationen av hög skatteprogressivitet och ökad inflationstakt har de
själva åstadkommit en så extrem inkomstutjämning, att denna aldrig varit möjlig att driva igenom i form av riksdagsbeslut om höjd
marginalskatt. Den stora majoriteten av vårt
lands yrkesverksamma drabbas i dag av marginalskatter på nivån 60-67 %. För kvalificerade fackarbetare och tjänstemän ligger nivån på 75-80 %. Vad detta betytt för arbetsvilja och lojalitetskänsla gentemot samhället
har vi de senaste åren fått uppleva i form av
kompensationskrav, förödande för näringslivets konkurrenskraft, liksom i en gigantisk
svart marknad av skattefusk och skatteflykt.
Men den egalitära politiken – maskerad
som solidaritet – vill socialdemokratin driva
över allt förstånd och över alla gränser. Därav hr PaJmes krumbukter på den punkten.
Han gör inte större lycka eller är mer trovärdig i sina fanfarer om solidaritet med de
svaga i samhället – de som han påstår att regeringen lämnat i sticket. Särskilt praktfull
var hans skildring av socialdemokratins ädla
av ikter och visionära insikt i dess alternativa
program. Detlät så här: ”Ty vi vet att den socialdemokratiska politiken hade betytt lägre
prisstegringar, ett fullföljande av skatteöverenskommelsen med LO och TCO, en bättre
grund för avtalsrörelsen. Det hade inte blivit
någon momshöjning. Genom en konsekvent
ekonomisk politik hade vi lagt grunden för
en – om vi hoppades- framgångsrik kamp
för att hävda sysselsättningen.”
Vad vet vi egentligen därom. Jo, att socialdemokraterna kategoriskt krävde en ytterligare höjning av arbetsgivaravgiften med
1,5 %. Vilka effekter en sådan höjning skulle
fått i dagens situation för den svenska exportindustrin går att räkna fram. Exportkrisen, redan nu ytterligt allvarlig, skulle ha fått
katastrofala dimensioner. Företagen skulle
tvingats att lägga ned rörelsegrenar eller
hela rörelsen i sådan omfattning att vi hade
hotats av en massarbetslöshet av 1930-talsmått. Den borgerliga regeringen har visat en
långt större ansvarskänsla inför uppgiften
att hålla sysselsättningen uppe. För hr Palme
och hans socialdemokratiska parti tycks soli- 255
daritet innebära högre löner för dem som
har privilegiet att ha arbete, på bekostnad av
dem som tvingas stå utanför arbetslivet. Regeringens solidaritetsprincip innebär att det
är bättre att så många som möjligt har sysselsättning, även om lönerna blir något lägre
för alla.
Eller också – och det är värre – vägrar
oppositionen att alls se verkligheten sådan
den är, den verklighet, som den tidigare socialdemokratiska regeringen i bästa samverkan med LO skapat genom att under ett
par decennier tillåta en privat och offentlig
konsumtionsökning, som vi inte haft råd
med, därför att vi inte producerat tillräckligt. Mot den bakgrunden framstår hr PaJmes patetiska slutord som frasmakeri – ty
tillverka fraser, det kan han: ”Socialdemokratin vill möta framtiden med den förening
av känsla och förnuft som alltid kännetecknat vår politik. Och vi vill möta framtiden
med en realistisk framtidstro, utan de enkla
lösningarnas illusioner. Det är en väldig styrka när det i vårt land finns en stor folkrörelse som kan instämma när Tage Erlander sä-
ger: Jag tror på framtiden därför att jag är
demokrat. Jag tror på framtiden därför att
jag är socialist. Människorna har kraften att
gemensamt forma framtiden.”
Människorna i vårt land kan förvisso ännu
forma en ljus framtid. Men inte om stat och
lagar oss förtrycka och vi under skatter dignar ner! Tack vare regimskiftet slapp vi det.
Vad som hittills hänt är inte regeringens fel,
och det står fortfarande i dess förmåga att
vända utvecklingen till det bättre.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner