Print Friendly

Ledare; Kommunernas ekonomi

Av Redaktionen | 31 december 1978


1978


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Kommunernas ekonomi
Det var inte särskilt många år sedan chockerade medborgare kunde konstatera att kommunalskatterna brutit igenom 20-kronorstakeL. Allmänheten har därefter blivit mera
härdad, och detta har kommunalpolitikerna
utnyttjat. 1978 höjs den genomsnittliga kommunala utdebiteringen med 1,86 kr och
uppgår därmed till cirka 29 kr. På åtskilliga
håll är den redan över 30 kr. Fortsätter utvecklingen i samma takt, ligger kommunalskallen på 36 kr i mitten på 1980-talet.
Det säger sig självt att detta är oacceptabelt. Vad kan då göras för att bryta trenden?
Kommunalekonomiska utredningen, som
presenterade sitt betänkande i fjol, söker ge
några anvisningar men kommer knappast
med några Alexanderhugg. Till det bästa
som framförs hör förslaget till nytt skatteutjämningssystem, som inte bara baseras på
kommunernas geografiska läge utan också
på befolkningens åldersstruktur. Det innebär en statlig merutgift på 2,7 miljarder kr,
men den är berättigad, eftersom betydande
oräuvisor mellan kommunerna elimineras.
Utredningen avvisar tanken på ett s k
kommunalt skauetak. I stället vill man införa fastare former för de frivilliga överenskommelser mellan kommunförbunden och
staten som tidigare praktiserats. Skälet till att
man säger nej till skattetaket är att det ytterligare skulle inskränka den kommunala
självständigheten.
Det är svårt att kritisera utredningens
ställningstagande på denna punkt. Den har
velat ge kommunerna ytterligare en chans,
och möjligen är det befogat. Men det bör
också vara den sista. Det kommer nu an på
Lkommun>lmännen •jäl” ><t ”görn hm
högt de värdesätter den lilla självbestämmanderätt de alltjämt förfogar över. Fortsätter de att äventyra samhällsekonomin på
samma sätt som de gjort genom sina skattehöjningar för 1978, får de stå sitt kast. Då
får kommunerna finna sig i att degraderas
till exekutivmyndigheter åt staten. Det vore
olyckligt om det skulle behöva gå så långt,
men samhällets väl måste gå före kommunernas.
Det kommunala självstyret hotas inte bara
av skattetak och frivilliga överenskommelser
mellan kommunförbunden och finansdepartementet. Sådana har kommunerna tidigare i stor utsträckning struntat i. De har
höjt utdebiteringarna mer än uppgjort var
och inte visat förutsedd återhållsamhet med
investeringarna. Om respekten för uppgö-
relser av det här slaget ökar vore mycket
vunnet. I annat fall skulle – som landstingsrådet och utredningsordföranden Sven Johansson (m) framhåller i ett särskilt yttrande
– kravet på kommunalt skattetak återkomma med förnyad kraft.
Det verkliga sabotaget mot kommunernas
självständighet har redan utförts. l dag betingas 80 procent av kommunernas utgifter
av statligt fattade beslut. Detta är det stora
problemet. Om den siffran nedbringas, vidgas självfallet kommunernas oberoende. Det
skulle också överensstämma med samtliga
regeringspartiers många gånger uttalade decentraliseringsambitioner.
Vidare är det angeläget att de öronmärkta
kommunala utgifterna minskar. Kommunerna förleds många gånger till onödiga åtaganden, därför att de får hjälp med finansieri;;gen av staten. Följden blir en ödesdiger
automatik, som driver upp det kommunala
skattetrycket.
För den enskilde medborgaren framstår
den ständiga munhuggningen mellan staten
och kommunerna om vem som skall bekosta
det ena eller det andra kalaset som märklig.
Det blir ändå han som får betala, och det är
tämligen egalt för honom om hans pengar
tas via stals- eller kommunalskatten.
Kommunalekonomiska utredningen diskuterar olika metoder för att dämpa den
kommunala utgiftsexpansionen. Man tror
inte mycket på möjligheterna att öka avgiftsfinansieringen av den kommunala verksamheten. Det är tänkbart att inga större besparingar kan göras den vägen, men man bör
inte utan vidare avfärda metoden.
Enligt utredningen skulle valet stå mellan
skärpta kommunalskatter och ytterligare
statligt stöd till kommunerna, om de kommande utgifterna skall kunna klaras. Dessa
måste ändå, förklarar utredningen, begränsas i förhållande till de aktuella kommunala
långtidsplanerna. Det finns dock ingen
kungsväg till en sund kommunal ekonomi.
53
Vad det gäller är helt enkelt att spara på utgiftssidan. Sven Johansson framhåller att
slöseriet i kommunerna inte görs när budgetarna antas utan i den verksamhet som
sker däremellan. Så är det otvivelaktigt.
Ständiga översyner av samtliga kommunala
utgifter kan vara en väg all krympa eller
rent av slopa åtaganden som kanske en gång
var befogade men som nu framstår som onö-
diga eller i varje fall umbärliga. Varför skulle varje kommunal utgift behöva vara permanent för all framtid för att den en gång
införts?
Det är lätt för en kommunalman att föreslå applådknipande, utgiftskrävande reformer och sedan ropa på staten eller skattebetalarna när notan skall betalas. Betydligt svå-
rare är det att visa återhållsamhet med utgifterna. För den, vars ambitioner inskränker
sig till att till varje pris bevaka de egna, snäva
intresseområdena är det givetvis alldeles extra besvärligt. Men kommunerna får de styresmän de förtjänar – det är den bistra sanningen.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism