Print Friendly

Ledare; Kärnkraft och kärnvapen

Av Redaktionen | 31 december 1975


1975


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Kärnkraft och kärnvapen
Kärnkraftsdebatten i Sverige har på ett
egendomligt sätt förts isolerad, som om
kär!lkraftverkens problem bara vore svenska. Så förhåller det sig ju inte. Antalet kärnkraftverk i världen, nu omkring 170, beräknas bli tredubblat på tio år. Det radioaktiva
avfallet ökar på samma gång, och problemen med dess omhändertagande blir allt
större. Tillgången till plutonium, brukbart i
kärnvapen, sprids över jorden, och möjligheterna att kontrollera hur detta ämne används blir allt mindre.
En konferens mellan de stater, som skrivit
under avtalet , m icke-spridning av kärnvapen, sammanträdde i maj i år i Geneve för
att granska hur avtalet tillämpats. Bilden var
inte ljus. Konferensen konstaterade att utvecklingen av fredlig användning av kärnenergi i brist på effektiva kontrollorgan ökar
risken för spridning av möjligheterna till
kärnexplosioner, dvs till tillverkning av
kärnvapen. I Geneve fick man nöja sig med
att uttrycka en förhoppning om att alla stater, som använde fredliga kärnkraftaktiviteter, skall vara goda nog att också ordna och
uppehålla effektiva kontrollsystem över deras användning.
En sådan vädjan är naturligtvis inte riktad
till staterna själva i den meningen, att någon
tror att inte varje statsledning önskar en så-
dan kontroll. Ingen stat kan inom sitt områ-
de acceptera en hemlig kärnvapentillverkning eller en okontrollerad sådan, baserad
på stulet eller ”borttappat” plutonium. I
händerna på t ex en asocial liga skulle sådana vapen ge nästan obegränsade möjligheter
till utpressning och i värsta fall till förödande vansinnesdåd.
En helt annan sak är att stater hjälper vaJ k1
andra utan alltför noggrann uppsikt Öl’!l m
hur hjälpen används. Icke-spridningsavtaXt p•
förutsåg teknisk hjälp för kärnkraftens fredliga användning. Samtidigt förutsattes, iii u1
hjälpen egentligen endast skulle gå till stata kt
som undertecknat avtalet. Denna senare l» h<
gränsning har man ej iakttagit. Indien hall st;
aldrig undertecknat. Icke desto mindre fd fö
landet betydande hjälp med att utveckla Il d(
kärnkraftprogram bl a från Kanada och Ja. Al
pan. Resultatet blev förra året en kärnexpJo. rå•
sion, som fru Indira Gandhi kallade Cl an
”fredligt” experiment – om verkligen nåp
trodde henne, bör han efter sommai’CII vä
händelser i det ”demokratiska” Indien stc
blivit betänksam. Pakistan får numera h’· all
från Frankrike med sin kärnkraftutvecklilf ke
Brasilien har nyligen köpt ett fullstämlf da
kärnkraftsyste.m från Västtyskland. Jsl111 ha
har troligen sedan flera år tillbaka sitt fö~ vär
kärnvapen färdigt, även om landet med båt neJ
syn till sitt läge säkerligen inte använder gö•
första taget. Sydafrika ligger enligt up mo
långt framme med sin första bomb. Ytt det
gare andra länder är på gång.
Fromma önskningar och förhoppninp
räcker inte till för att kontrollera denna
veckling. Det enda som kan hämma den
ler i varje fall kan hindra att kärnvapeniii
– vilket snart ingen kan stoppa – öve
till kärnvapenkrig är att det finns stormabr
med både överlägsen kärnvapenkapacitl
och djup insikt om faran av att utnytgadea
Alla krig, hur begränsade de än börjar,~
derar att utvidga sig. Därför kan stormakterna USA och Sovjetunionen av rädsla att Il
indragna i kärnvapenkrig med vara
wmma att med snabba ingrepp söka hindra
nindre välrustade stater att använda kärnvapen.
:-.lågot närmande mellan USA och Sovjetunionen på kärnvapenkontrollens område
kunde inte konstateras i Geneve. Det var ej
heller att vänta. Det är orealistiskt att tro att
stater av denna storleksordning skulle vilja
föra eventuella förhandlingar på detta för
dem så känsliga område inför öppen ridå.
Allra minst är de hågade att mottaga goda
råd och anvisningar av ambitiösa småstatsambassadörer.
Det paradoxala läget i dag är, att ett
världsförstörande kärnvapenkrig mellan
stormakter praktiskt taget utesluts av dessas
alltför stora innehav av sådana vapen. Risken för att kärnvapen kan komma att användas består egentligen där ett land bara innehar något eller några sådana vapen och använder dem överraskande i ett krigs begynnelseskede för att nå ett snabbt och direkt avgörande. Inför stormakterna och världsopinionen kan landet sedan göra gällande att
det hela skedde i förebyggande syfte, att det
271
”kom först”.
Sveriges kärnkraftspolitik är så tillvida
oberoende som vi ej avs!lr att tillverka kärnvapen. Vårt kärnkraftsvetande behöver vi
inte heller sälja tillländer som inte är pålitliga i detta avseende. Omvänt behöver vi inte
räkna allt för mycket med ett kärnvapenhot
riktat mot oss. Småstater och medelstora stater, som skulle vilja hota oss med sådana
medel, finns inte i vår närhet. Om en stormakt vill tilltvinga sig svenskt område, vilket
i olika lägen är fullt tänkbart, kan den i varje
fall inte tillgripa kärnvapenhoL Det vore inte trovärdigt. Skulle den gå från hot till
handling, vore kärnvapenkriget, det oönskade och även för stormakten hopplösa, troligen ett faktum.
Om ett angrepp mot oss blir aktuellt, kommer vi att hotas med konventionella vapen.
Sverige har också valt att bygga sitt försvar
på sådana vapen. Det kan inte nog understrykas, att det endast är om vi är starka med
dessa, de konventionella vapnen, som vi kan
stå emot hot och hålla oss utanför konflikter.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner