Ledare; Kan Sverige drabbas av krig
1986
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Kan Sverige drabbas av krig?
Kan Sverige drabbas av krig? Denna frå-
ga är på sitt sätt den mest grundläggande
frågan för den försvarsdebatt som kommer att kulminera i 1987 års försvarsbesJuL
Sverige har inte på 170 år varit indraget i något krig. Endast genom televisionen ser vi det dagliga krigandet, mördandet och bombandet som präglar livet för
många människor i andra delar av världen. Eftersom vi lever i Europa, där
kontlikten mellan öst och väst har sitt
centrum, skördar vi också frukterna av
den stabilitet som låsta styrkeförhållanden ger. Det blir andra människor i andra
delar av världen som drabbas av det krig
öst och väst inte vågar föra i vår närhet.
För de allra flesta människor i världen
är det inte svårt att svara på frågan om
man kan drabbas av krig. Antingen är de
i krig eller så lever de i sviterna av krig,
om inte ekonomiskt så i form av saknade
släktingar och nära vänner. Det finns få
länder där monumenten över döda soldater och dödade civila inte reser sig
som ett svar på frågan om man kan drabbas av krig.
Rationelllt och logiskt vet vi svenskar
självfallet att vi kan drabbas av krig. Vi
anser risken så pass reell att vi spenderar
drygt 22 miljarder kronor på försvaret.
Ändå kan man ifrågasätta om vi verkligen tar risken för krig på allvar.
Rationellt och logiskt gör vi det, känslomässigt har vi svårare att göra det. När
vi talar om krigets katastrofer menar vi
oftast konsekvensen av ett kärnvapenkrig i Europa, mera sällan de katastrofer
som ett konventionellt krig skulle innebära för oss. Vi sätter inte in vårt lands
agerande i de sammanhang som torde
föregå användande av kärnvapnen. Krig
är något som andra för och den risken ·
löper är främst att drabbas av det nuk
leära spillet från deras krig. Vi tänker o
sällan att det kan vara vårt krig, i den
bemärkelsen att vi kan bli en del i del
eller till och med en orsak till det.
Så underligt är inte detta. Vi svensk
känner med få undantag människor so
har deltagit i ett krig. Sverige är nume
snarare fredens än frihetens hemvist
jorden.
Neutralitetspolitiken har dessut
gjort det fult att nämna namnet på
tänkbar angripare. Vi talar om Stormdl
ten och därmed suddar vi inför oss själ
bort bilden av en verklig angripare ~
gör därmed tanken på krig till något s
egentligen är overkligt, ja till och
oförenligt med neutralitetspolitiken
tänka sig.
Likväl kan det en dag hända. När et
angrepp sker, sker det snabbt och u!f
välfärdsstatens mänskliga hänsyn. Oaf
sett hur väl vi då lyckas med vårt försYlf
kommer svenska män och kvinnor att.
eller lemlästas. Civilbefolkningen kOlt
mer att bli utsatt för bombangrepp ~
inget civilförsvar kan skydda ifrån, et
bart lindra följderna av efteråt. FörlOft
vi ett sådant krig förlorar vi inte bli
dessa liv utan också friheten.
Det är just de värden som står på~
som gör det relevant att fråga sig
beslutsfattare i Sverige verkligen tror
Sverige kan drabbas av kriget. S
1981 – då ubåt 137 gick på grund –
det svenska försvarets anslag succe
urholkats. Dessförinnan hade framfö
marin och flyg under 70-talet nedrust~~p
till halva antalet kvalificerade förbli
medan utvecklingen i vår omvärld sna
re har varit den motsatta.
Sedan 80-talets början har det strategiska intresset för norra Europa ökat.
Modern vapenteknik och den militära utvecklingen har gjort vårt land mer utsatt,
inte minst inför risken för överraskande
anfall. Genom ubåtskränkningarna vet vi
inte blott att våra gränser kontinuerligt
kränks av en främmande makts militära
förband, utan också att denna främmande makt anser vårt territorium så intressant att man är beredd att kränka våra
RJ’ånser till och med i fredstid. Vi vet
dessutom att detta – liksom urholkningen av vårt försvar – påverkar andra
länders förtroende för vår förmåga att
forsvara neutraliteten.
Det finns ingen som med intellektuell
hederlighet i behåll kan företräda ett alternativ i den försvarspolitiska debatten
som helt skulle skydda oss mot risken
for krig. Den risken får vi alltid leva
med. Vi har däremot rätt att begära att
de alternativ som diskuteras inför det
kommande försvarsbeslutet inte i första
hand baseras på vad det kostar att finansiera den nuvarande kostnadsstruktur
som allmän värnplikt och stora vapensystem som Viggen automatiskt ställer
krav på. l stället måste de säkerhetspolitiska förändringarna och kraven vara
styrande.
Svensk Tidskrift menar att både den
allmänna värnplikten och det svenska
forsvarets högteknologiska vapensystem
är militärt och säkerhetspolitiskt motiverade. Vi menar också att det i dag är
militärt och säkerhetspolitiskt motiverat
att satsa mer både på den allmänna värnplikten – i form av utbildning och krigsförbandsövningar – och de avancerade
79
vapensystemen – i form av exempelvis
Viggen, JAS, ubåtar och en ny stridsvagn. Förändrade säkerhetspolitiska
krav kommer emellertid aldrig att räcka
för att motivera de ökade ekonomiska
uppoffringar detta ställer krav på om vi
innerst inne förtränger möjligheten av att
kriget verkligen kan drabba oss.
I vår omvärld upplever man risken för
krig på ett mer konkret sätt. Länder som
Norge och Finland har en årlig reell tillväxt på försvarsanslagen på mellan 3-4
procent. l Sverige tycks vi, som sagt,
inte vilja tro att risken är verklig. Socialdemokraterna har inför försvarskommittens fortsatta utredningsarbete lagt sig
på olika nivåer vilka som högst – i likhet
med folkpartiets nivå – motsvarar 0,7
procents tillväxt. Centern har lagt sig på
en l ,2-procentig tillväxt, moderaterna på
en 2-procentig tillväxt under de kommande två programplaneperioderna medan ÖB för den första programplaneperioden förordar en 3-procentig tillväxt.
De senare nivåerna undantagna innebär
dessa alternativ otvetydigt en fortsatt
försvagning av det svenska försvaret relativt omvärlden.
Försvarsdebatten måste präglas av en
analys av den militärpolitiska utvecklingen, liksom av den säkerhetspolitiska.
Dessa analyser förlorar sitt värde om de
inte baseras på en verklig vilja att åtgärda brister och låta nya krav påverka
försvarsanslagens nivå. En sådan vilja
förutsätter en medvetenhet om att även
vårt land kan drabbas av krigets elände.
Kanske är det om denna dystra verklighet försvarsdebatten borde handla.
Kan Sverige drabbas av krig? Denna frå-
ga är på sitt sätt den mest grundläggande
frågan för den försvarsdebatt som kommer att kulminera i 1987 års försvarsbesJuL
Sverige har inte på 170 år varit indraget i något krig. Endast genom televisionen ser vi det dagliga krigandet, mördandet och bombandet som präglar livet för
många människor i andra delar av världen. Eftersom vi lever i Europa, där
kontlikten mellan öst och väst har sitt
centrum, skördar vi också frukterna av
den stabilitet som låsta styrkeförhållanden ger. Det blir andra människor i andra
delar av världen som drabbas av det krig
öst och väst inte vågar föra i vår närhet.
För de allra flesta människor i världen
är det inte svårt att svara på frågan om
man kan drabbas av krig. Antingen är de
i krig eller så lever de i sviterna av krig,
om inte ekonomiskt så i form av saknade
släktingar och nära vänner. Det finns få
länder där monumenten över döda soldater och dödade civila inte reser sig
som ett svar på frågan om man kan drabbas av krig.
Rationelllt och logiskt vet vi svenskar
självfallet att vi kan drabbas av krig. Vi
anser risken så pass reell att vi spenderar
drygt 22 miljarder kronor på försvaret.
Ändå kan man ifrågasätta om vi verkligen tar risken för krig på allvar.
Rationellt och logiskt gör vi det, känslomässigt har vi svårare att göra det. När
vi talar om krigets katastrofer menar vi
oftast konsekvensen av ett kärnvapenkrig i Europa, mera sällan de katastrofer
som ett konventionellt krig skulle innebära för oss. Vi sätter inte in vårt lands
agerande i de sammanhang som torde
föregå användande av kärnvapnen. Krig
är något som andra för och den risken ·
löper är främst att drabbas av det nuk
leära spillet från deras krig. Vi tänker o
sällan att det kan vara vårt krig, i den
bemärkelsen att vi kan bli en del i del
eller till och med en orsak till det.
Så underligt är inte detta. Vi svensk
känner med få undantag människor so
har deltagit i ett krig. Sverige är nume
snarare fredens än frihetens hemvist
jorden.
Neutralitetspolitiken har dessut
gjort det fult att nämna namnet på
tänkbar angripare. Vi talar om Stormdl
ten och därmed suddar vi inför oss själ
bort bilden av en verklig angripare ~
gör därmed tanken på krig till något s
egentligen är overkligt, ja till och
oförenligt med neutralitetspolitiken
tänka sig.
Likväl kan det en dag hända. När et
angrepp sker, sker det snabbt och u!f
välfärdsstatens mänskliga hänsyn. Oaf
sett hur väl vi då lyckas med vårt försYlf
kommer svenska män och kvinnor att.
eller lemlästas. Civilbefolkningen kOlt
mer att bli utsatt för bombangrepp ~
inget civilförsvar kan skydda ifrån, et
bart lindra följderna av efteråt. FörlOft
vi ett sådant krig förlorar vi inte bli
dessa liv utan också friheten.
Det är just de värden som står på~
som gör det relevant att fråga sig
beslutsfattare i Sverige verkligen tror
Sverige kan drabbas av kriget. S
1981 – då ubåt 137 gick på grund –
det svenska försvarets anslag succe
urholkats. Dessförinnan hade framfö
marin och flyg under 70-talet nedrust~~p
till halva antalet kvalificerade förbli
medan utvecklingen i vår omvärld sna
re har varit den motsatta.
Sedan 80-talets början har det strategiska intresset för norra Europa ökat.
Modern vapenteknik och den militära utvecklingen har gjort vårt land mer utsatt,
inte minst inför risken för överraskande
anfall. Genom ubåtskränkningarna vet vi
inte blott att våra gränser kontinuerligt
kränks av en främmande makts militära
förband, utan också att denna främmande makt anser vårt territorium så intressant att man är beredd att kränka våra
RJ’ånser till och med i fredstid. Vi vet
dessutom att detta – liksom urholkningen av vårt försvar – påverkar andra
länders förtroende för vår förmåga att
forsvara neutraliteten.
Det finns ingen som med intellektuell
hederlighet i behåll kan företräda ett alternativ i den försvarspolitiska debatten
som helt skulle skydda oss mot risken
for krig. Den risken får vi alltid leva
med. Vi har däremot rätt att begära att
de alternativ som diskuteras inför det
kommande försvarsbeslutet inte i första
hand baseras på vad det kostar att finansiera den nuvarande kostnadsstruktur
som allmän värnplikt och stora vapensystem som Viggen automatiskt ställer
krav på. l stället måste de säkerhetspolitiska förändringarna och kraven vara
styrande.
Svensk Tidskrift menar att både den
allmänna värnplikten och det svenska
forsvarets högteknologiska vapensystem
är militärt och säkerhetspolitiskt motiverade. Vi menar också att det i dag är
militärt och säkerhetspolitiskt motiverat
att satsa mer både på den allmänna värnplikten – i form av utbildning och krigsförbandsövningar – och de avancerade
79
vapensystemen – i form av exempelvis
Viggen, JAS, ubåtar och en ny stridsvagn. Förändrade säkerhetspolitiska
krav kommer emellertid aldrig att räcka
för att motivera de ökade ekonomiska
uppoffringar detta ställer krav på om vi
innerst inne förtränger möjligheten av att
kriget verkligen kan drabba oss.
I vår omvärld upplever man risken för
krig på ett mer konkret sätt. Länder som
Norge och Finland har en årlig reell tillväxt på försvarsanslagen på mellan 3-4
procent. l Sverige tycks vi, som sagt,
inte vilja tro att risken är verklig. Socialdemokraterna har inför försvarskommittens fortsatta utredningsarbete lagt sig
på olika nivåer vilka som högst – i likhet
med folkpartiets nivå – motsvarar 0,7
procents tillväxt. Centern har lagt sig på
en l ,2-procentig tillväxt, moderaterna på
en 2-procentig tillväxt under de kommande två programplaneperioderna medan ÖB för den första programplaneperioden förordar en 3-procentig tillväxt.
De senare nivåerna undantagna innebär
dessa alternativ otvetydigt en fortsatt
försvagning av det svenska försvaret relativt omvärlden.
Försvarsdebatten måste präglas av en
analys av den militärpolitiska utvecklingen, liksom av den säkerhetspolitiska.
Dessa analyser förlorar sitt värde om de
inte baseras på en verklig vilja att åtgärda brister och låta nya krav påverka
försvarsanslagens nivå. En sådan vilja
förutsätter en medvetenhet om att även
vårt land kan drabbas av krigets elände.
Kanske är det om denna dystra verklighet försvarsdebatten borde handla.