Print Friendly

Ledare; Individens rätt

Av Redaktionen | 31 december 1989


1989


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LEDARE
Individens rätt
D
en svenska välfärdsstatens snabba tillväxt från 60-talets mitt till
idag saknar motstycke i andra
länder. Ingen annanstans i västvärlden har
staten kommit att få en så fullständig kontroll över människornas välfärd. I konsekvens med detta är medborgarna ingen
annanstans så beroende av staten för sin
välfärd. Det gäller pensioner, boende,
sjukvård, barnomsorg, äldreomsorg, fritid eller kultur. Det senare är kanske det
allra mest belysande. Ett dominerande
antal av landets kulturarbetare hävdar
faktiskt att Sveriges ställning som kulturnation är beroende av hur mycket av skattebetalarnas pengar som kulturministern
lyckas utverka av finansministern för statligt kulturstöd.
Socialdemokratins ledare Ingvar
Carlsson brukar hävda att denna allomfattande gemensamma kontroll över våra
vardagsliv och visioner ger oss medborgarrätt, som står i en motsatsställning
till bland annat äganderätt. Med medborgarrätt avses i socialistisk mun inte
medborgarens rätt att själv bestämma eller äga. Medborgarrätt har intet med individens rätt att göra utan enbart med hans
rätt att som en av många medlemmar i ett
kollektiv av medborgare bilda underlag
för en majoritet i riksdagen som med denna majoritet som grund bestämmer över
både majoritetens och minoritetens välfärd.
Det faktum att medborgarrätt i socialdemokratisk terminologi inte har ett dyft
med medborgarens rätt att göra utan enbart med hans rätt att som medborgare
påverka de politiska beslut som avgör
hans välfärd via den demokratiska processen är förmodligen inte bara beroende
på ett demagogiskt missbruk av orden.
Snarare beror det på att socialdemokratin
enbart kan se medborgarna som enheter i
den politiska processen, inte som individuella aktörer i samhället vid sidan om
stat och kommun. Det är med andra ord
en fattig och fantasilös människouppfattning som ligger till grund för missbruket
av ordet medborgarrätt. Denna fattiga
människouppfattning har legat till grund
för den politik som mer än någon annan
socialiserat människorna till välfärdsstaten.
Det säger sig självt att en politik som
förnekar individens rätt kommer att få
problem i ett samhälle som alltmer präglas av människor som bejakar sina egna
värderingar och sin egen kompetens. I en
tid då välfärd blir alltmer beroende på
personliga värderingar, personligt engagemang och personlig kompetens blir bilden av den endimensionelle medborgaren alltmer en teoretiskt konstruktion
som är lika fruktbar för politiken som
tron på att jorden var platt var för fysiken.
Den socialdemokratiska bilden av
människan och medborgaren som en uteslutande politisk varelse leder till två konsekvenser.
Människor har inte fått den barnomsorg eller den sjukvård som de vill ha,
utan den som politiken erbjudit dem. Detta har lämnat de individuella önskemålen
och behoven otillfredsställda. Samtidigt
växer den offentliga välfärden på bekostnad av den privata eftersom den är omättlig på resurser så länge det ankommer på
den – vilket den inte kan – att möta människornas behov och önskemål.
Istället för att utvecklas efter människors önskemål har välfärden organiserats och utvecklats efter en idealiserad
bild av Den Goda Välfärden. Den bästa
barnomsorgen, den bästa åldringsvården
och det bästa boendet har bestämts i stora
program där nästan varje kostnad varit
liktydig med kvalitet i de centrala planernas ömsinta perspektiv och där aldrig nå-
gon ambiton att uppnå delmål har fått stå
tillbaka för något huvudmål eftersom det
aldrig funnits någon begränsning i tron på
de centrala planernas förmåga.
Det har gett oss en skola med ansvar
för det mesta, men med få läroböcker, då-
liga skolbyggnader och för få lärare i reguljär undervisning. Den offentliga barnomsorgen är den dyraste tänkbara – så
dyr att nästan ingen normal skattebetalare har råd att tacka nej till en plats som
han själv betalt skatten till – men med få
platser och problem med att rekrytera
personal. Den offentliga sjukvården är
tyngd av administration och frustration
och väsentligt dyrare än dess mer behandlingsintensiva privata alternativ. Hemvården lider av överadministration och
underbemanning.Inom område efter område finner vi en offentlig välfärd som är i
kris.
Tron på att medborgaren enbart existerar ivårt samhälle som en politisk varelse
har gett oss denna kombination av omättliga resurskrav och dyrast tänkbara lösningar, bortom den enskilde att påverka
men inom ramen för en politisk process
som legitimerats i hans namn. Det har varit hans medborgarrätt; att legitimera men
inte bestämma.
Nu är de offentliga programmen i kris.
Denna kris beror inte bara på omättligheten och ineffektiviteten. Den beror än
3
mer på att de kostnader omättligheten
och ineffektiviteten ger kommer att skena
i väg med nya bostäder, nya barnomsorgsplatser, fler pensionärer och växande
tryck på sjukvården. Köerna inom sjukvården och debatten från våren 1988 huruvida 70-åringar skulle få vård på radiumhemmet ger ett exempel på hur
framtiden kan te sig. De allt tydligare signalerna på att ATP-systemet inte kommer
att orka med framtidens pensionärer ger
ett annat.
Medborgarna i Sverige som inte haft
någon medborgarrätt att själva bestämma
, över sin egen välfärd kommer successivt
att finna att de heller inte har någon medborgarrätt ens vad det gäller den välfärd
som staten har lovat dem. Den som under
ett helt liv betalt skatt och som därför
räknat med säkerställd sjukvård, omsorg
på äldre dar och säker pension kommer
att finna att gentemot välfärdsstaten har
den enskilde ingen rätt. Ingen skulle acceptera att ett privat försäkringsbolag eller ett privat företag efter betalning förklarar att man tyvärr inte kan betala ut
respektive leverera. Gentemot stat och
kommun får vi finna oss i det, vare sig vi
står inför barnomsorg eller operation.
Socialdemokratins medborgarrätt är
den politiska maktens rätt att taxera och
avveckla eller utlova löften, inte att individuellt kräva dem infriade. Den står i motsats till individens rätt och därmed långsiktigt till medborgarnas välfärd. Det
finns inget bättre skäl för att ersätta den
socialdemokratiska välfärdsmodellen.
– – – —

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism