Print Friendly

Ledare; Ideologen Carlsson

Av Redaktionen | 31 december 1987


1987


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LEDARE
Ideologen Carlsson
K
issinger har sagt att makthavaren
under sin tid i ämbetet lever på
den ideologi denna har, så att
säga, med sig i bagaget. Det är sällan
någon förnyelse sker i regeringsställning.
Denna förmodligen riktiga iakttagelse gör
intervjun med statsminister Ingvar Carlsson i Tiden, nr l, 1987, desto mera läsvärd.
I en lång intervju ges Ingvar Carlsson
möjlighet att utveckla sin ideologiska
grundsyn. För den borgerligt sinnade är
det en ganska skrämmande läsning. Tiden ställer många av de viktiga frågorna:
Var går politikens gränser? Hur förhåller
sig äganderätten till medborgarrätten?
Ligger det något i debatten om nödvändigheten av att inskränka de kollektiva
beslutsformerna till förmån för ökad bestämmanderätt för den enskilde medborgaren?
Den sympatiske Carlsson avslöjar sig
som den benhårde kollektivisten. Han ger
inte frågarna rätt på någon punkt. Hela
tiden återkommer han till att kollektiva
beslut är bättre: Han ser bara ”gemensamma” problem.
An mera anmärkningsvärt är att Carlsson faktiskt inte tror att det går att skapa
ett samhälle där den vanliga människan
har något att säga till om:
”Vi ökar inte människors möjligheter
att styra sina egna liv genom att ‘låta
samhället lägga sig i litet mindre’. För
det är inte de vanliga människornas
möjligheter att bestämma över sina
jobb, sin miljö, sina bostäder osv som
ökas på det sättet. Det man ökar är
bara utomstående maktgruppers möjligheter att bestämma över allt detta –
maktgrupper som medborgama varken har insyn i eller kontroll över?’
Den oböjliga kollektivistiska synen slår
han fast i följande mening:
”För det är i grunden bara genom en
stark och levande demokratisk process
som människorna kan påverka det
samhälle de lever i . . ?’
Sina meningsmotståndare, de som för debatten om individens rättigheter och
självbestämmande, dem ger han inte
mycket för, de slåss för ekonomiska egenintressen:
”Går man bakom de principiella resonemangen om den enskildes rättigheter gentemot samhället, finner man att
det – som vanligt – handlar om mycket specifika ekonomiska egenintressen?’
Inte förvånande slår Ingvar Carlsson vakt
om de offentliga monopolen. Privata
alternativ är av ondo. Det enda Ingvar
Carlsson kan tänka sig är någon form av
valfrihet inom monopolens ram.
”Privata frizoner”
Men finns det då inte några områden som
inte bör styras av politiska beslut? Tiden
använder t o m ordet ”ett slags privata
frizoner”. Jo, Ingvar Carlsson vill inte lägga sig i vad vi gör på vår fritid eller vad vi
konsumerar. Fast det senare är förstås
bara sant i begränsad betydelse eftersom
vi inte får bestämma över vår konsumtion
på de viktiga livsområden där de offentliga monopolen styr.
Ingvar Carlsson framträder i Tiden
som den fulländade kollektivisten med en
obegränsad tilltro till statens förmåga att
ordna det bra för människorna.
Han verkar helt omedveten om det
väsentliga livsbehov människorna har till
~älvbestämmande och ett eget ansvarstagande. Han förstår uppenbarligen inte att
det egna ansvarstagandet är en fundamental förutsättning för mänsklig växt
och utveckling, ja, t o m för livslyckan.
Ingvar Carlsson är i en mening en stor
optimist, när det gäller statens möjligheter att ordna det bra för människorna.
Han ser uppenbarligen inte vårdköer, förfallet i våra skolor, missnöjet hos såväl anställda som konsumenter inom den
offentliga sektorn. Han har heller aldrig
läst Kallifatides som apropå Sverige skriver:
”Men den motsatta hållningen – att
staten är allas fader och att statens män
är folkets ~änare – är till den grad
dum att man inte kan tro att den är äkta utan snarare ett slags bekväm livslögn:
Ingvar Carlsson är samtidigt djupt pessimistisk. Han tror inte att det går att skapa
ett samhälle där den vanliga människan
har något att säga till om. Och därför är
det heller ingen ide att försöka – det gynnar bara de rika!
Ingvar Carlsson pessimistisk
Ingvar Carlssons pessimism är desto mera
bakvänd som det växande välståndet i
västvärlden just skapar större valfrihet för
alla. Självfallet räcker detta välstånd till
147
att skapa valfrihet på av människan prioriterade områden som utbildning, vård
och omsorg. Den teknologiska omvandlingen på kommunikationernas område
kommer att öka möjligheterna till kunskap och informationsutbyte, just fOr den
vanliga människan. Framtiden kommer
att göra den vanliga människan starkare
och inte svagare som Ingvar Carlsson
tycks tro. Ifrågasättaodet av ”maktgrupperna” kommer att öka och inte minska i
de fria samhällena.
Människan har ett behov av en ansvarig identitet och att få ge uttryck för den i
det dagliga livet men i Ingvar Carlssons
samhälle exproprierar staten och politikerna människans ansvar och identitet.
Endast vart tredje år, i en rösthandling,
får människan tillsammans med övriga
röstberättigade medborgare tycka till.
Ingvar Carlsson ger inte uttryck för
någon svensk version av ”glasnost”. Det
starka samhället, där allt läggs till rätta för
medborgarna av en styrande elit, är fortfarande hans ideologi. Sverige är ännu
inte Sovjet men vi är ett samhälle med
efter västerländska mått mycket liten valfrihet. Och så önskar Ingvar Carlsson att
det skall förbli.
På en punkt är det trevligt att läsa Ingvar Carlsson och det är när han uttrycker
sin uppslutning bakom den politiska demokratin. Det är med hjälp av demokratin, dess öppna diskussion och slutna omröstning, som Ingvar Carlsson måste ges
tid att förnya sitt ideologiska bagage till
förmån för ett friare och öppnare Sverige.
l

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner