Print Friendly

Ledare; Högerns frikyrkor behövs

Av Redaktionen | 31 december 1992


1992


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LEDARE
Högerns frikyrkor behövs
J
anerik Larsson, SAF:s informationschef, har i en artikel i SvenskaDagbladet pekat på det han kallar sekteristiska tendenser på högerkanten i framför
allt USA och Storbritannien. Yttringar
som han menar att det finns anledning att
vara uppmärksam på också i Sverige. Och
artikeln avslutades med följande slutsats:
”Det finns nog lärdomar av högervå-
gens väg in i en destruktiv sekterism också
för svenskt vidkommande. Även här utgör
den lilla kretsens samsnackade gemenskap en frestelse. Det är enklare att vara
överens på kammaren än att gå ut och värva proselyter. Men 90-talet är den tid då
den svenska liberalismen kan ta stegetfrån
väckelserörelse till folkkyrka. Om den
bara vågar – och vill!”
Janerik Larsson anger det ideologiska
tomrum somuppstått påhögerkanten som
en av förklaringarna till det som nu sker.
1980-talets karismatiska högerledare
Thatcher och Reagan, som i mycket förkroppsligade frihetsvågen, har ersatts av
merpragmatiskaochkanske mer praktiskt
lagda politiska ledare.
Detärsjälvfalletintekonstigtomdetien
sådan situation uppstår ideologiskfrustration hos somliga. Man tycker sig känna att
tempot inteär lika högt längreoch slagriktningen inte lika tydlig som förr.
Det skapas därmed en grogrund för att
odla olikaföreställningar omvem som bäst
förvaltar det ideologiska arvet efter 1980-
talets hjältar och man slåss om vem som är
mest liberal alternativt konservativ. Det
blir ibland t o m viktigare att jaga renegater än att värva anhängare.
Andra ser i stället det som sker som en
naturlig fas i den politiska utvecklingen.
Efter decennier av ideologisk sådd stundar den politiska skördetiden då ideer
skall omsättas ipraktiskverklighet, och utrymmet för ideologiska utflykter är begränsat. Man kan, möjligen litet tillspetsat,
tolka Janerik Larssons artikel som ett uttryck för den senare uppfattningen. Det är
emellertid en inte helt okomplicerad
ståndpunkt.
För det första ligger det en fara i att se
ideutvecklingen som på något sätt färdig i
och med genombrottet för liberalkonservativa ideer. Detfaktum att marknadsekonomi i dag är ett begrepp på allas läppar
innebär sannerligen inte att dess betydelse
står klar för envar, eller att innebörden är
fullt utredd och entydig- för att nu bara ta
ett exempel.
Visst går det·att se vågor i den politiska
utvecklingen, där ideologi och opinionsarbete spelar större roll under vissa perioder, medan praktiskt politiskt arbete har
större tyngd under andra skeden. Men att
lägga ideutvecklingen åt sidan, med hänvisning till att arbetet med regeringsförslag är viktigare, är en farlig och kortsiktig
strategi. Då kommer man att vara dåligt
förberedd den dag idedebatten kräver
större utrymme.
Man kan naturligtvis hävda, att det inte
är idediskussionen som sådan som bör få
en mer återhållsam plats framöver, utan
vissa utpekade ideer. Men det är en invändning som utgår från ett farligt von
oben-perspektiv. Det är inte möjligt att
planera och optimera den liberalkonservativa idedebatten, och det går inte att
centralt sortera ut vissa ideer som nyttigare än andra. Var det möjligt en gång, så är
den tiden definitivt förbi i dag. Det är
också värt att minnas att det som i dag
uppfattas som comme-il-faut, för bara 20
år sedan betraktades som den mest extrema sekterism.

Ett annat skäl att vara försiktig med
censuren har att göra med risken för bunkermentalitet Janerik Larsson pekar på
kretsen av Thatcher-lojala som ett exempel, där omvärlden delades in i dem som
var ”för” respektive ”mot” den bunker
som representerade sanning och rätt. Och
antyder att vissa grupperingar på högerkanten i Sverige löper risk att utveckla en
motsvarande attityd.
Men den risken är förmodligen allvarligast beträffande den grupp som nu har
det operativa ansvaret för att genomföra
en politisk kursomläggning i Sverige. Dvs
den borgerliga politiska kader som befolkar regering och departement.
De som ingår i en grupp av det slaget
och med det ansvaret måste vara besjälad
av en gemensam syn på verkligheten. De
måste vara överens om vilka förändringar
som är nödvändiga och hur de skall genomföras. Och denna gemensamma övertygelse måste vara stark nog att motstå diverse påtryckningar utifrån.
På så sätt är ett visst mått av bunkermentalitet nödvändig för att klara uppgif- 187
ten. Men det förhållandet har en självklar
baksida. Det tenderar att göra politiken
stel och rigid, och i takt med att den från
början fixerade agendan betas av, ökar
sårbarheten för attacker från alternativ
som är mer attraktiva på en politisk marknad som ständigt efterfrågar förändring.
Regeringen måste därför samtidigt utsättas för ett kontinuerligt yttre omvandlingstryck från höger för att inte försoffas.
Det måste alltid finnas en liberalkonservativ agenda, som inte är politiskt realiserbar i dag eller ens i morgon, men som
ändå är ett mål att sträva efter. Och det
måste alltid finnas de som likt barnet förklarar att kejsaren är, om inte naken, så i
varje fall understundom alltför lättklädd.
Den rollen kan bäras av många i den
breda kyrka som dagens liberalkonservatism utgör, och det är svårt att i dag peka
ut vem som i morgon fyller den rollen
bäst. Man bör inte heller glömma att
också utanförstående samfund kan ha en
viktig uppgift som pådrivare för att åstadkomma förändring, även om vi andra inte
delar deras åsikter i alla stycken.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner