Print Friendly

Ledare; Gunnar Heléns ansvar

Av Redaktionen | 31 december 1974


1974


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Gunnar Helens ansvar
En partiledare kan inte ställas på hårdare prov än ett katastrofval för sitt parti.
Det tillhör politikens offerväsen att han
efter ett sådant i regel får gå. Ett slaget
parti behöver en syndabock och känslan
av att starta på nytt med en oförbrukad
och förhoppningsvis bättre kraft i ledmogen.
Men Gunnar Helen har lyckats med
konststycket att ett år efter nederlaget stå
i en starkare position som partiledare än
han gjorde året innan. Orsakerna är för
komplicerade för att redas ut här – men
en av dem är uppenbar. Hr Helen har visat sig besitta en egenskap, som Gunnar
Hedlund på sin tid förklarade vara oumbärlig för en partiledare, nämligen slitstyrka. Så länge han själv vill sitter han
fast i sadeln, och hans ord kan bli avgö-
rande för folkpartiets framtida handlingslinje.
Så mycket större skäl för honom att besinna sitt ansvar – både gentemot sitt
parti och gentemot det politiska system,
inom vilket partiet arbetar. Alldeles särskilt stort är hans ansvar för den enhetsfront inom den demokratiska oppositionen, som han själv mer än de flesta bidragit till att skapa. Den fronten – det
politiska alternativet till socialdemokratin – var ju inte en tillfällig ”blockbildning” inför 1973 års val utan resultatet
av intensiva ansträngningar från många
människors sida under mer än ett årtionde. Om det ännu finns möjlighet att
avvända ett korporativt och centralbyrå-
kratiskt system i socialismens tecken, står
och faller denna möjlighet med bevarandet av ett i verklig mening liberalt alternativ med tillräcklig tyngd.
Inom folkpartiets partistyrelse inser majoriteten detta och har senast förklarat
att om det efter nästa val skulle finnas en
icke socialistisk majoritet i riksdagen
bör denna övertaga regeringsmakten.
Man vill livligt hoppas att denna upp·
fattning kommer att prägla övervägandena vid det just nu aktuella mötet med
folkpartiets landsråd. Det vore en verklig
riksolycka om partistyrelseminoriteten,
med bl a hrr Romanus och Wästberg i
spetsen, finge ett starkare inflytande. Deras tanke, att folkpartiet skulle hålla sig
berett att återuppliva den Ekmanska vågmästarpolitiken från 1930-talet, saknar
fäste i de politiska realiteterna.
Ekmans politik var möjlig därför att
dåtida liberala och frisinnade stod på sä-
ker röstmässig grund. Bakom deras riksdagsmän stod traditionellt fast förankrade folkgrupper med bestämd åskådning. Deras reformliberala grundsyn hade
gjort det möjligt att etablera ett samarbete från fall till fall med socialdemokraterna. I dag saknas båda förutsättningarna för en dylik vågmästarpolitik. Folkpartiets väljarkader sedd i dess helhet
har inte längre samma fasta traditionella
och ideologiska anknytning till partiet. I
den mån en ideologisk bindning finns,
torde den mera vara grundad på partieu
oförtröttliga kamp som anti-socialistiskt
oppositionsparti under Bertil Ohlins ledning än på föreställningar om partieu
oumbärlighet som ”liberalt vänsterparti”.
Genom att tillsammans med centerpartiet
c
e
F
l:
t;
fl
li·
P•
sk
under ett decennium ha fört en s k mittenpolitik har folkpartiet självt bidragit
till att rycka undan grunden för sådana
föreställningar.
Att i ett sådant läge inleda en balanspolitik med hr Palme som motspelare
vore onekligen att ge sig in i ett högt
spel med dåliga kort på hand – med en
motståndare, som visat en snart sagt genial förmåga att taga hem sticken genom
iskall beräkning och hård konsekvens i
utspelen. Partiet skulle förmodligen – i
både bokstavlig och bildlik mening –
snabbt vara förlorat. Då skulle mycket
högre värden äventyras.
I den politiska debatten har man på
sistone upptäckt hur snabbt utvecklingen
går i korporativ riktning i vårt land.
Tendensen är omisskännlig och gäller för
den delen hela det demokratiska Västeuropa. Uppenbar orsak härtill är det
parlamentariska systemets brister. De parlamentariska demokratierna fungerar
inte väl i krissituationer – särskilt fatalt har varit misslyckandet att hejda inOationsvågen. Människorna har börjat
fita mer till de fackliga än till de partipolitiska institutionerna när det gäller
skyddet mot inflation och arbetslöshet.
279
Detta har givit fackorganisationerna
ökat maktmedvetande och trumf på handen i maktspelet.
I flera västeuropeiska demokratier
finns emellertid goda skäl att tro att partiväsendet till sist skall visa sig i stånd
att utforma demokratiskt acceptabla beslutsprocesser, som blir effektiva och återställer partiemas anseende. På den punkten är läget hos oss sämre. I Sverige har
parlamentarismen som metod för maktfördelning inte fungerat på över 40 år.
Risken hos oss för en glidning in i korporativismens och centralbyråkratins
samhälle är större än i många med oss eljest jämförliga länder. Denna risk skulle
bli överhängande om inte oppositionen
efter sina framgångar i de två senaste valen lyckades hålla samman kring det vä-
sentliga, nämligen att även i fortsättningen erbjuda väljarna det alternativ,
som i 1973 års val visade sådan styrka,
just därför att det var trovärdigt.
Ansvaret ligger nu i hög grad hos Gunnar Helen. Det gäller ingenting mindre
än om det demokratiska partiväsendet,
alla sina välkända och ofrånkomliga brister till trots, skall visa sig fungera i vårt
land så som det är tänkt att fungera.
l

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner