Print Friendly

Ledare; Gränslöst Europa-eller gränslös skuld

Av Redaktionen | 31 december 1993


1993


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

…~~~………………………………………
läxor redan vara glömda. Med kuslig I en tid när det politiska förnuftet
precision verkar valje generation vilja tycks vara lika forgängligt som en åsiktsupprepa misstagen och bedra sig själv i förklaring av Bert Karlsson eller en folktron om att vi,just vi, lever i en tid som storm hos Sivert Öholm, behövs ett
är så unik att vi kan ta oss vilka friheter liberal-konservativtförhållningssättmer
som helst. än någonsm.
GRÄNSLÖST EUROPA- ELLER
GRANSLOS SKULD?
D
anmarkisering” har dykt
upp i debatten om
Maastricht-avtaletsom ett
begrepp for en liten stats
oförvägna uppstickande mot de stora.
Men ordet är inte nytt, det har bland
säkerhetspolitiska experter tidigare använts om strävan att vara med i en allians
och f1 dess skydd utan att vilja betala dess
kostnader, en teknik som Danmark som
”fotnotsmedlem” av NATO flitigt ansågs utöva. Att sålunda både ha kakan
och äta den är väl närmast vad de danska
forbehållen handlar om nu också, och
det är svårt att se några skäl att heroisera
detta forhållningssätt bara for att det
handlar om en liten nation. Däremot
kan man kanske cyniskt pragmatiskt
säga att det inte spelar så stor roll om
danskarna flr rätten att ställa sig utanfor
en europeisk forsvarsgemenskap; deras
bidragskulle bli marginellt om det gällde
att t ex agera på Balkan. Om det skulle
bli ett större krig på kontinenten dras de
in ändå och händer något i N orden finns
ju alltid Danmarks NATO-medlemskap, fotnötter till trots.
Sveriges geostrategiska situation är
helt annorlunda, och därfor är det synnerligen malplacerat att i den svenska
debatten nu bölja diskutera om vi skulle
kunna f1 samma slags undantag. Som
Svensk Tidskrift hävdat i sin ledare i
nummer 1/93 är det tvärtom så att
124 SVE NSK TI DS KR I FT
Sverige harall anledningatt istället driva
på en säkerhetspolitisk integration av allt
större delar av Europa. Ty vi ligger
närmare ett framtida cykloncentrum,
det sönderfallande Ryssland, än de nuvarande EG-medlemmarna.
Om man idag har anledning att tveka
inför ett säkerhetssamarbete i en europeisk union är det inte för att detta skulle
involvera oss i kriser på ett sätt som
neutralitetspolitiken skulle förskona oss
ifrån. Isoleringens välsignelse är en chimär. Skälet till tvekan är det motsatta:
Den europeiska gemenskapen hålleridag
på att själv isolera sig från det behövande
östra Europa, att svika sina moraliska
förpliktelser, att lämna de människor i
sticket som modigt kastade av sig det
socialistiska oket och därmed befriade
Västeuropa från mardrömmen om ett
tredje världskrig.
Om nu moraliska förpliktelser inte är
tillräckliga motiv för västerlandet finns
också realpolitiska skäl att stödja de nya
fria staterna: Om de misslyckas kommer
katastrofen att sända splitter även över
oss. Och om de lyckas tillfriskna trots
bristande stöd från väst, kanske under
auktoritär ledning, vad innebär det för
relationerna i det framtida Europa? Vad
innebär den bitterhet som nu börjar
sprida sig i öst för det framtida enhetsverket?
Kampen mellan ont och gott är inte
slut. I den kaotiska situation som nu
råder, där goda krafter kämpar mot genuin ondska och simpelt maktbegär,
sviker det välmående Europa de goda på
två sätt. Genom att i sin själviskhet
förmena dem detför marknadsekonomiska framsteg mest elementära: en öppen
marknad för avsättning. Genom att ängsligt förvägra de nya fria staterna det
skydd mot de onda krafterna som de är
i trängande behov av.
Det är inte bara så att de nya demokratierna lämnas åt vargarna. Det sker
också på ett sådant sätt att det klart
signalerar fritt fram för de presumtiva
rovdjuren.
Meningarna går idag isär bland experterna om hur det nödvändiga
systemskiftet i öst skall gå till, genom
”chockterapi” eller gradvis. Ingen vet
väl ännu det rätta svaret. Men en sak är
säker: En nödvändig förutsättning för
tillfrisknande är att acceptera upplösning
av föråldrade strukturer och riken och
att gamla makthavare snabbt och smärtfritt avförs från scenen. Ett säkert sätt att
misslyckas är att de sistnämnda ges en
chans att med våld försöka förhindra
förändringar.
Detta är tyvärr vad vi nu ser och
riskerar att fl se i allt större utsträckning
i det fd socialistiska blocket.Jugoslavien
erbjuder mönstret. Medan länder som
Polen, Ungern, Slovenien och Estland
nu topparligan av ekonomisk återhämtning har det f d Jugoslaviens ledare
SV EN SK T! OSKRIFT 125
lyckats hålla s1g kvar vid makten till
priset av, i Serbien ekonomisk katastrof,
en uppiskad destruktiv nationalism och
ett moraliskt förfall, i Bosnien laglöshet,
död och förintelse.
Historiens dom kommer att bli hård
över Västeuropas Jugoslavien-politik.
Varfor höll man i det längsta fast vid att
Jugoslavien borde bevaras somstat? (Vilket troligen gav Milosevic-regimen carte
blanche att ta de forsta ödesdigra stegen
att beträda det sluttande planet}. Varfor
dröjde man i det längsta med att internationalisera konflikten genom ett diplomatiskt erkännande av Slovenien och
Kroatien, kopplat till vissa villkor om
behandling av minoriteterna? Varfor
skickades inga fredsbevarande styrkor
när det fanns ännu fred att bevara? Hur
kan man tro att kriget kan stoppas genom ett vapen embargo såväl mot den
välbeväpnade angriparen som hans svagt
beväpnade offer? Och om man nu inte
kan tänka sig att använda militärt våld
for att hindra förintelsen av ett folk, vad
i fridens namn harman över huvud taget
krigsmakter till?
Nu tycks politiken gå ut på attlåta det
hela ha sin gång, att behandla Bosniern
dödskamp som något litet stam- eller
inbördeskrig som det högtstående Euatt på detta sätt kapsla in konflikten;
risken for spridning över större delar av
Balkan är överhängande.
Om liknande processer sker t ex inom
det f d SO\jetunionen är chansen att
isolera dem än mindre. Detta beror inte
minstpåBosnien-krigetsmönsterbildande
effekt. Serbienärpåvägattstatuera exempel på de starkares rätt. Många ösdänder
medetniskaminoriteterochstarkare grannar tittar nu oroligt på tragedin i Bosnien.
Som läget nu har utvecklats i Bosnienkriget är västerlandets enda anständiga
omedelbara handlingsalternativ en militär
intervention, förmodligen demonstrativt
drastisk.
Iforhållande till andra potentiella konflikter finns nu en nådatid. Den måste
utnyttjas for en bred säkerhetspolitik med
följande ingredienser:
•Önskan om nationellfrigörelse måste
accepteras, rentavvälkomnas.Ekonomiskt
tillfrisknande är i den moderna tiden inte
beroende av att gamla nationalstatsgränser
bevaras.
• Man måste klart deklarera att forsök
attmedvåldbevaraobsoletastatsbildrlingar
inte kommer att accepteras.
• De nya kapitalistiska ekonomierna
måste ges fritt tillträde till marknader i det
Europa som trots allt är den relativt välropa inte bör blanda sig i. För säkerhets mående delen.
skull forsöker man också strypa den • De nya demokratierna måste ges stöd
oundvikliga flyktingströmmen över i uppbyggnaden av sina egna försvarsgränserna. Troligen är det inte möjligt makter.
126 SVENSK TIDSKRIFT
————————·:11!1-l.,:~-
• Säkerhetsgarantier, inklusive lämpliga militära arrangemang, måste ges till
alla fria och demokratiska nationer som
så önskar.
För närvarande är västerlandets, EG:s
och NATO:s politik närmast den motsatta: fasthillande vid gamla blockstrukturer, ekonomisk protektionism, i
praktiken vapenembargo motBaltikum,
nej till alla säkerhetsgarantier till stater i
det gamla östblocket.
Kanske kan det därför tyckas att det
inte finns skäl att skynda på en integration i en sådan säkerhetspolitik – eller
snarare brist på sådan. Men läget är inte
sådant att problemen löses genom att
vänta och se. Sveriges säkerhetspolitik
tycks nu helt vara fokuserad på tidtabellen för inträde i EG. Debatten kring
innebörden av medlemskap präglas av
från nej-sidan obsoleta föreställningar
om isoleringens välsignelser, från jasidan sangviniska försäkringar om en
problemfri framtid.
Det är dags att sätta EG-frågan i
relation till dagens europeiska verklighet. Problemen far inte bagatelliseras.
Och de kan bara lösas genom säkerhetspolitisk samverkan i ett gränslöst Europa.
E TT GYLLENE DECENNIUM
S
ocialdemokratemas partiordförande Ingvar Carlsson avslutade i år sitt första-maj-tal
med en av sina numera återkommande hyllningar till politiken och
facket. Vi ska inte tro, sa han, ”att
marknaden skall lösa problemen. Det
gör den inte. Det visar de räkningar vi
nu far betala efter det nyliberala 80-talet
(vår kurs.)”.
Det är ett litet överraskande socialdemokratiskt betyg på ett decennium under vilket Ingvar Carlsson själv var statsminister i nära fyra år och socialdemokratin innehade regeringsmakten 70
procent av tiden. ”Nyliberalism” är ju
en politisk term och kan inte gärna syfta
på annat än den politik som fördes under
decenniet i fråga.
Logiskt skulle det betyda att Ingvar
SvENsK TmsKRIFT 127

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism