Print Friendly

Ledare; Geografin och osäkerheten

Av Redaktionen | 31 december 1990


1990


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LEDARE
Geografin och osäkerheten
M
ångajournalisternåraldrighögre i sitt strategiska tänkande än
soldat Olga i Martin Ljungsketchen: ”Men om det inte blir något krig
da? Då står Du där med alla Dina givakt!”
Mest varje dag undfägnas vi med lV-inslag
som: ”Medan stormakterna rustar ner
(bild från mötet på Malta), vill ÖB rusta
upp” (filmsekvens från stormanöver).
Den eviga frågan på presskonferenserna: Kan ÖB ge oss ett exempel på hur
dagens läge leder till att ryssen anfaller?
Om inte skall han skämmas.
Att ingen kan presentera ett trovärdigt
hotscenario beror inte på att dagens läge är
särskilt fridsamt. Det är det nämligen inte:
fråga rumäner och kaukasier. Och inte på
att det inte inrymmer risker för storkriser:
Vad hade hänt om Haneeker gett order om
attöppnaeld iLeipziginovember? Och inte
på att stridskrafterna i vår närhet minskat:
det har vi endast ryssarnas tvetydiga och
Lars Ångströms tvärsäkra ord på.
Trovärdiga scenarier finns helt enkelt
inte. Verkligheten är oftast bizarr. Dessutom planlägger vi försvaret för tiotals år
framåt.
I förväg kunde ingen säga att ett furstemord på Balkan skulle utlösa en katastrof
med miljoner döda och tre kejsardömen i
kras. 1925 kunde ingen förutse, att en
galen diktator skulle rusta upp Tyskland
och mitt framför näsan på Royal Navy
kuppartat ockupera Norge för att kunna
föra ubåtskrig på Atlanten i ett tvåfrontskrig mot Västmakterna och Sovjetunionen. Men 1925 tvingades Sverige mobilisera för ett oförutsett krigsfall Väst.
Med facit i hand kan vi konstatera att
varken Kaiser Wilhelm eller Hitler valde
rationella lösningar. I kärnvapenstrategiernas tid är det ännu mer fruktlöst att leta
efter det trovärdiga scenariot. Om krig
uppstår är det ur en process där en kris skenar, hotföreställningar förstärks, kontrollmekanismerna sätts ur spel. Det är kanske
inte ett sannolikt fall, men vem vågar utesluta det med hundraprocentig säkerhet?
Det är dags att söka motiven för ett
starkt försvar i mera fundamentala värderingar. Den primära är att så länge våld används av nationer att lösa konflikter, så
gör vi bäst i att hålla oss med en militär
styrka. Det är faktiskt bättre att försvara
sin frihet tidigt, i bästa fall avhålla från
krig, än att behöva först uthärda förtryck
och sedan utkämpa en blodig frihetskamp.
På detta kan man lägga de geostrategiska förhållandena. Sådana som gjorde
att i två världskrig ett ubåtskrig på Atlanten nästan vållade Västerlandets sammanbrott. Atlanten finns kvar, USA är
fortfarande vitalt för Västeuropa. Vi
kommer alltfort att ha ett stort ryskt rike i
öster och en eller flera stormaktsgrupperingar i Centraleuropa. Vilka maktkonstellationerna än blir kommer Norden
i kraft av sitt geostrategiska läge att kunna
spela rollerna av en Atlant-strand, en
flank till Centraleuropa och en förterräng
till Östriket
En tredje mer långsiktig realitet är de
militära styrkor som finns i vår omvärld.
Nedskärningar kan innebära att det så
småningom blir fysiskt omöjligt att hota
oss. Dock manar historien till eftertanke:
inte ens med en så god förvarning som
från 1933 till1939 hann vi rusta ikapp.
Som fredlig småstat i ett strategiskt
viktigt område borde vi utan att skämmas
kunna avdela lika mycket till försvaret
som vi betalar i kyrkaskatt Och kanske
till och med ett litet påslag så att vi slipper
skämmas för försvarets kvalitet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner