Print Friendly

Ledare; Fyrtio år vid makten

Av Redaktionen | 31 december 1973


1973


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Fyrtio år vid makten
Hr Palmes uttalande om den nya AP-fonden för aktieförvärv kommer att gå till
historien. Att karakterisera detta alltigenom centralistiska påfund som den största
demokratiska reformen i vårt land efter
den allmänna rösträttens införande är inte bara höjden av hyckleri. Det är något
ändå farligare – en förvrängning av verkligheten på samma plan som Robespierre~
beryktade försvar för terrorn: ”Revolutionens regering är frihetens despotism riktad mot tyranniet”. Använder man politisk terminologi på det sättet kan allt försvaras, och all saklig debatt blir meningslös. Till Robespienes försvar kan anföras
att han såsom förvirrad uttolkare av Rosseau åtminstone var i god tro. Hr Palme
kan inte ha varit det. Med uttalandet har
han kastat en än djupare skugga över sig
själv som politisk ledare. Det är väl känt
att betänkligheterna mot honom växer bå-
de inom de djupa leden i hans parti och
inom det tongivande toppskiktet. Ett nytt
förlorat val – och hans ställning blir prekär.
Att döma av de i början av maj publicerade opinionsmätningarna ser det också
illa ut för honom och hans parti. Den uppgång för socialdemokraterna, som kunde
avläsas i början av året, har kommit av
sig. Skulle nu opinionsmätningarna i juni,
särskilt den stora SCB-undersökningen, peka i samma riktning, blir socialdemokraternas läge desperat – särskilt som något
valsamarbete mellan kommunistpartierna
inte är i sikte. VPK ligger ju farligt nära
den generella mandatgränsen.
Alla demokratiska regimer faller förr eller senare, och socialdemokraterna har redan två gånger, 1956 och 1966, räddats av
tvåkammarsystemet. I dagens situation är
det för tidigt att förutspå att de faller just
i höst – därom kan man intet veta eller
ens med högre grad av säkerhet gissa. I
val kan – liksom i krig – allt hända. Det
såg man 1968. Åtskilligt kan inträffa som
ger socialdemokraterna trumf på handen
genom att de i regeringsställningen har initiativet i sin hand. Dessutom är styrkan
hos deras valapparat ofantlig. Opinionsmätningarna kan knappast rätt avspegla
effekten av agitationen på arbetsplatserna liksom på de otaliga sociala välfärdsinrättningar, där socialdemokraterna genom
specialorganisationer skaffat sig en stark
förankring bland vårdpersonalen.
Ändock – 52 % för den demokratiska
oppositionen och 45,5 för socialdemokraterna jämte deras stödparti VPK är siffror,
som vittnar om en sedan år 1971 pågåen·
de förtroendekris för den socialdemokratiska regeringen. Ty det var ju då omkast·
niogen kom. Centerpartiet Övertog ett röstunderlag, som lämnade regeringen och sedan inte kommit tillbaka.
I denna tidskrift har vi framhållit att
en avgörande orsak måste vara rnisslyc·
kandet i den ekonomiska politiken. Skat·
teutplundring, inflation och arbetslöshet
har skapat en misstämning i landet, som
är särskilt stark just i det känsliga inkomst·
tagarskiktet 30 000-50 000 kronor. Där
finns, har vi sagt, de marginalväljare, som
socialdemokraterna måste ha med sig om
de skall vinna. Fortfarande vägrar dessa
väljare. Till detta har emellertid på senare
tid kommit häpnadsväckande missgrepp
från regeringen, som ökat förtroendeklyftan mellan den och kvantitativt ej så stora
men opinionsmässigt inflytelserika väljargrupper. Den nya AP-fonden är ett slag i
ansiktet på hela det enskilda näringslivets
ledande krafter. Det illa hopkomna lagförslaget om anställningstrygghet upplevs
av många småföretagare som ett dödligt
hot. Hr Sträng har skrämt upp miljö-
skyddspolitikens särskilda vänner genom
att aktualisera ett upprivande av beslutet
att Vindelälven skulle bevaras. Hr Geijer
har i oförskämda tonfall utmanat den samlade bondebefolkningen. Sist – men inte
213
minst- U 68 :s förslag har väckt bestörtning för att inte säga. raseri både bland
universitetslärare och studenter. De börjar bli många nu. När SACO uppmanar
10 000 arbetslösa akademiker att ge upp
sina yrkesplaner och gå ut på verkstadsgolvet i stället, är inte bara uppmaningen
utan också siffrans storlek oerhört allvarlig för svenska förhållanden. Att sådana
råd måste ges, innebär en förkrossande
dom över regeringens hela utbildningspolitik. Summan av allt detta är att regeringen nu har mera mot sig än för sig än
någonsin tidigare. Fyrtio år vid makten
har helt enkelt varit för mycket.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner