Ledare; Fred i vår tid
1990
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LEDARE
Fred i vår tid?
S
å här kan man karaktärisera världsläget just nu:
– I vår omedelbara närhet håller
ett imperium på att sprängas. Det sker under trycket av olösliga ekonomiska problem och tidigare undertryckta nationalitetsmotsättningar. Ett inbördeskrig kan
inte uteslutas.
– Nära Europa, i ett område där skalven alltid sänt stötar genom vår världsdel,
pågår krig. Ett land med världens fjärde
krigsmakt harinvaderatettgrannland men
möts nu av ekonomisk blockad och den
störstamilitära uppladdningen sedan andra världskriget.
I detta läge handlar den svenska försvarsdebatten om i vilken form vi skall
fortsätta den nedrustningsominleddesför
tjugo år sedan: Skall vi i praktiken avskaffa
den allmänna värnplikten eller avveckla
försvarsindustrin?
För vanligt sunt förnuft ter sig detta
1
märkligt. Men experternavet besked, ty de
haren helt annan beskrivningoch tolkning
av läget:
-DenmilitärpaktsominneburitdetendamilitärahotetmotSverigeharfallitsamman.Dess ledandenationärfullt upptagen
medinreproblem. Riskenför storkrigmellan Öst ochVäst, vilket ansetts vara det enda som skulle innebära hot mot Sverige,
har försvunnit.
– Krisen i Mellanöstern visar på en
grundläggande enighet mellan de utvecklade länderna. Öst-Väst-konflikten är
borta och har avlösts av Nord-Syd. I detta
sammanhang är vårt militära försvar ovä-
sentligt, hoten mot vår säkerhet är i stället
ekonomiskt.
Endast framtiden kan utvisa vilken av
dessabeskrivningarsomvar mestrelevant.
Med framtiden menas här den tid då det
försvar vi nu planerar kommer att vara
operativt d v s 10-20 år framåt. Förvånansvärt många ”försvarsexperter” har
missat detta faktum.
Möjligen finns det bedömare som är så
självsäkra att de ”vet” hur världen ser ut år
2010. Normala människor bör, om de
tycker att världen nu är helt säker, fundera
på hur snabbt detta kan förändras och hur
fort vi kan parera detta. Här finns en del
historiskt åskådningsmaterial.
1925 kunde världsläget karaktäriseras
sålunda:
-Tyskland äravrustatoch demilitariserat. Sovjetunionen är utmattat av världskrig, revolution och inbördeskrig. Inget
militärt hot föreligger således mot Sverige.
En internationell rättsordning håller på att
skapas.
Men man kunde också säga:
– Tyskland är förödmjukat, stympat
och utplundrat, har en dolkstötslegend i
ränseln: grogrund för revanschism. Sovjetunionen börjar bygga upp samhället efter en ideologi som förenar ekonomisk
irrationalitet med förvissning om sin slutliga seger: grogrund för paranoia och
aggressivitet. Andra nationalistiska totalitära ideologier börjar växa upp i ett Europa med gränser dikterade av segrarmakterna.
Den första tolkningen fick bestämma
Sveriges försvarspolitik. Dock med förbehållet att vi skulle vara beredda till en omprövning om läget försämrades.En teoretiskt bra lösning eftersom det skulle ha
varit svårt för Sverige att som ensam
nation i Europa hålla fast vid den styrka
som byggts upp under krigsåren.
Facit visar att teorin inte stämde med
verkligheten. Den tyska och sovjetiska
~pprustninge~ börjad_e_ungefär_samtidigt
som vi började rusta ned. De fascistiska
och nazistiska rörelsernas framgångar
skrämde oss inte till omprövning.Trots en
lång och stark förvarning reagerade vi för
sent och hade hunnit återrusta först 1946.
Detta borde mana till försiktighet med
att använda dagens händelser som planeringsgrund för det försvar som skall vara
operativt bortåt 2010.
Lika litet kan man ur dagshändelserna
dra slutsatser om det svenska försvarets
avvägningsfrågor. Att Sovjetunionen och
snart väl även NATO minskar sina stående armestridskrafter innebär inte automatiskt att vi kan minska antalet brigader,
som skall kunna mobiliseras. De operativa handlingsmöjligheterna mot oss bestäms av helt andra faktorer än antalet
pansardivisioner i Centraleuropa.
Över huvud taget präglas en del debattörers inlägg i frågan om krigsmaktens
struktur av tankeslapphet och en dilettantism som går hem endast på grund av att
allmänheten vet ännu mindre om försvarsfrågorna. Några exempel:
– Avspänningen påstås ha gjort krig
omöjligt och därmed invasionsförsvaret
onödigt. Däremot tycks luftkrig över
Skandinavien konstigt nog fortfarande
vara tänkbart och JAS Gripen därför viktigt. (Var det någon som sade ”industripolitik?”)
– Luftförsvar ställs i motsats till
invasionsförsvar. Många tycks inte tänka
på att bästa sättet för en stormakt att nå
luftherravälde över svenskt område är att
ockupera landet med dess flygbaser och
här basera eget flyg och gruppera egna
stridsledningsstationer och att detta är
möjligt om vi inte har ett invasionsförsvar.
– För invasionsförsvaret är patentlösningarna legio. För närvarande är det på
307
modet att påstå att armen kan göras
mindre på grund av att den har ojämn
kvalitet till följd av svältkuren. Självklart
kan och bör proportionerna mellan olika
slags stridskrafter ständigt diskuteras.
Men för en sådan diskussion krävs en del
elementära insikter i hur olika stridskrafter samspelar, kompletterar varandra och
förstärker varandras effekt. Om ett ishockeylag saknade målvakt skulle motståndarna kunna strunta i mödosamma
genombrytningsförsök och i stället satsa
på hårda långpuckar genom luckorna.
Därför skulle ingen expert våga sig på att
rekommendera hemmalaget att ta ut målvakten hela matchen. Men hos en del
”försvarsexperter” klickar omdömet.
Till syvende och sidst är dessa egendomligheter i försvarsdebatten följden av
en grundläggande sjuka: Praktiskt taget
alla, politiker, allmänhet och försvarets
personal har accepterat den socialdemokratiska grundsynen att det är statsfinansiellt omöjligt med en radikal ökning av
försvarsanslaget, trots att dess realinnehåll i stort sett halverats på tjugo år.
Av alla delar av den offentliga sektorn
är försvaret den enda som i sin helhet
fortfarande måste vara statligt driven och
finansierad. (En del av polisens funktioner håller på att tas över av vaktbolag,
men ingen vill väl se privatarmeer). Ändå
är försvaret det första som vänstern vill
spara på. Mitten vill slå vakt om välfärdsstaten. Borde man inte då först slå vakt
om statens existens, sedan kan man fundera på hur välfärdsinnehållet skall se ut?
Kommer moderaterna nu att våga ta en
ordentligt politisk strid för att behålla ett
allsidigt försvar som kan klara även de
mer otrevliga möjliga situationerna om
tio-femton år?
Fred i vår tid?
S
å här kan man karaktärisera världsläget just nu:
– I vår omedelbara närhet håller
ett imperium på att sprängas. Det sker under trycket av olösliga ekonomiska problem och tidigare undertryckta nationalitetsmotsättningar. Ett inbördeskrig kan
inte uteslutas.
– Nära Europa, i ett område där skalven alltid sänt stötar genom vår världsdel,
pågår krig. Ett land med världens fjärde
krigsmakt harinvaderatettgrannland men
möts nu av ekonomisk blockad och den
störstamilitära uppladdningen sedan andra världskriget.
I detta läge handlar den svenska försvarsdebatten om i vilken form vi skall
fortsätta den nedrustningsominleddesför
tjugo år sedan: Skall vi i praktiken avskaffa
den allmänna värnplikten eller avveckla
försvarsindustrin?
För vanligt sunt förnuft ter sig detta
1
märkligt. Men experternavet besked, ty de
haren helt annan beskrivningoch tolkning
av läget:
-DenmilitärpaktsominneburitdetendamilitärahotetmotSverigeharfallitsamman.Dess ledandenationärfullt upptagen
medinreproblem. Riskenför storkrigmellan Öst ochVäst, vilket ansetts vara det enda som skulle innebära hot mot Sverige,
har försvunnit.
– Krisen i Mellanöstern visar på en
grundläggande enighet mellan de utvecklade länderna. Öst-Väst-konflikten är
borta och har avlösts av Nord-Syd. I detta
sammanhang är vårt militära försvar ovä-
sentligt, hoten mot vår säkerhet är i stället
ekonomiskt.
Endast framtiden kan utvisa vilken av
dessabeskrivningarsomvar mestrelevant.
Med framtiden menas här den tid då det
försvar vi nu planerar kommer att vara
operativt d v s 10-20 år framåt. Förvånansvärt många ”försvarsexperter” har
missat detta faktum.
Möjligen finns det bedömare som är så
självsäkra att de ”vet” hur världen ser ut år
2010. Normala människor bör, om de
tycker att världen nu är helt säker, fundera
på hur snabbt detta kan förändras och hur
fort vi kan parera detta. Här finns en del
historiskt åskådningsmaterial.
1925 kunde världsläget karaktäriseras
sålunda:
-Tyskland äravrustatoch demilitariserat. Sovjetunionen är utmattat av världskrig, revolution och inbördeskrig. Inget
militärt hot föreligger således mot Sverige.
En internationell rättsordning håller på att
skapas.
Men man kunde också säga:
– Tyskland är förödmjukat, stympat
och utplundrat, har en dolkstötslegend i
ränseln: grogrund för revanschism. Sovjetunionen börjar bygga upp samhället efter en ideologi som förenar ekonomisk
irrationalitet med förvissning om sin slutliga seger: grogrund för paranoia och
aggressivitet. Andra nationalistiska totalitära ideologier börjar växa upp i ett Europa med gränser dikterade av segrarmakterna.
Den första tolkningen fick bestämma
Sveriges försvarspolitik. Dock med förbehållet att vi skulle vara beredda till en omprövning om läget försämrades.En teoretiskt bra lösning eftersom det skulle ha
varit svårt för Sverige att som ensam
nation i Europa hålla fast vid den styrka
som byggts upp under krigsåren.
Facit visar att teorin inte stämde med
verkligheten. Den tyska och sovjetiska
~pprustninge~ börjad_e_ungefär_samtidigt
som vi började rusta ned. De fascistiska
och nazistiska rörelsernas framgångar
skrämde oss inte till omprövning.Trots en
lång och stark förvarning reagerade vi för
sent och hade hunnit återrusta först 1946.
Detta borde mana till försiktighet med
att använda dagens händelser som planeringsgrund för det försvar som skall vara
operativt bortåt 2010.
Lika litet kan man ur dagshändelserna
dra slutsatser om det svenska försvarets
avvägningsfrågor. Att Sovjetunionen och
snart väl även NATO minskar sina stående armestridskrafter innebär inte automatiskt att vi kan minska antalet brigader,
som skall kunna mobiliseras. De operativa handlingsmöjligheterna mot oss bestäms av helt andra faktorer än antalet
pansardivisioner i Centraleuropa.
Över huvud taget präglas en del debattörers inlägg i frågan om krigsmaktens
struktur av tankeslapphet och en dilettantism som går hem endast på grund av att
allmänheten vet ännu mindre om försvarsfrågorna. Några exempel:
– Avspänningen påstås ha gjort krig
omöjligt och därmed invasionsförsvaret
onödigt. Däremot tycks luftkrig över
Skandinavien konstigt nog fortfarande
vara tänkbart och JAS Gripen därför viktigt. (Var det någon som sade ”industripolitik?”)
– Luftförsvar ställs i motsats till
invasionsförsvar. Många tycks inte tänka
på att bästa sättet för en stormakt att nå
luftherravälde över svenskt område är att
ockupera landet med dess flygbaser och
här basera eget flyg och gruppera egna
stridsledningsstationer och att detta är
möjligt om vi inte har ett invasionsförsvar.
– För invasionsförsvaret är patentlösningarna legio. För närvarande är det på
307
modet att påstå att armen kan göras
mindre på grund av att den har ojämn
kvalitet till följd av svältkuren. Självklart
kan och bör proportionerna mellan olika
slags stridskrafter ständigt diskuteras.
Men för en sådan diskussion krävs en del
elementära insikter i hur olika stridskrafter samspelar, kompletterar varandra och
förstärker varandras effekt. Om ett ishockeylag saknade målvakt skulle motståndarna kunna strunta i mödosamma
genombrytningsförsök och i stället satsa
på hårda långpuckar genom luckorna.
Därför skulle ingen expert våga sig på att
rekommendera hemmalaget att ta ut målvakten hela matchen. Men hos en del
”försvarsexperter” klickar omdömet.
Till syvende och sidst är dessa egendomligheter i försvarsdebatten följden av
en grundläggande sjuka: Praktiskt taget
alla, politiker, allmänhet och försvarets
personal har accepterat den socialdemokratiska grundsynen att det är statsfinansiellt omöjligt med en radikal ökning av
försvarsanslaget, trots att dess realinnehåll i stort sett halverats på tjugo år.
Av alla delar av den offentliga sektorn
är försvaret den enda som i sin helhet
fortfarande måste vara statligt driven och
finansierad. (En del av polisens funktioner håller på att tas över av vaktbolag,
men ingen vill väl se privatarmeer). Ändå
är försvaret det första som vänstern vill
spara på. Mitten vill slå vakt om välfärdsstaten. Borde man inte då först slå vakt
om statens existens, sedan kan man fundera på hur välfärdsinnehållet skall se ut?
Kommer moderaterna nu att våga ta en
ordentligt politisk strid för att behålla ett
allsidigt försvar som kan klara även de
mer otrevliga möjliga situationerna om
tio-femton år?