Print Friendly

Ledare; Förutsättningslös diskussion

Av Redaktionen | 31 december 1976


1976


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Förutsättningslös diskussion
Rudolf Meidners av LO beställda rapport
om löntagarfonderna publicerades den 25
augusti förra året. Kort efteråt inledde LO:s
brevskola en uppenbarligen noga förberedd
kampanj för att sprida kännedom om rapporten inom fackföreningsrörelsen. Som
grundmaterial härför utarbetades ett diskussionshäfte. I dess inledning hette det att
det var angeläget att frågan om löntagarfonderna blev ordentligt belyst och diskuterad
innan LO-kongressen gick till beslut. Den
diskussionen borde vara ”helt fri och förutsättningslös”, framhöll man.
Detta lät både intressant och lovande – en
”förutsättningslös” diskussion av det mest
radikala förslag till förmögenhetsomfördelning, som vi sett i detta land sedan Karl
XI:s reduktion.
Men redan de inledande raderna i diskussionshäftet visade vad det var fråga om,
nämligen en hänsynslös indoktrineringsaktion för att påverka studiedeltagarna att entusiastiskt bejaka Meidners förslag. Den historiska bakgrunden till kravet på löntagarfonder skildrades sålunda på följande sätt:
”Industrialismens historia är historien om
uppkomsten av och konflikterna mellan
klasserna. En liten grupp har i ett tidigt skede av industrialismen tillägnat sig äganderätten till produktionsmedlen och därefter
ständigt utvidgat sin makt. Det stora folkflertalet har kunnat försörja sig endast genom att sälja sin arbetskraft till produktionsmedlens ägare.”
Man hör i andanom applåderna från
Moskva, Peking och Havana över denna vulgärmarxistiska tirad. Den har sin naturliga
hemvist i någon av de vänsterextremistiska
s k kritiska häften, som vi under senare år
lyckliggjorts med.
Fortsättningen var början lik. Där gavs bl a
en definition på begreppet kapital, som borde få en lägstadiestuderande i nationalekonomi att falla i gapskratt. Men det viktiga är
ändå inte den ideologiska förtexten. Deltagarna i studiecirkelarbetet överöstes nämligen med en störtsjö av argument, som med
alldeles oblyg öppenhet knuffade dem fram
till just de slutsatser, vilka brevförfattarna
ville att de skulle nå. Det doldes inte heller
på något sätt att avsikten med förslaget är att
LO-styrda kollektiva löntagarfonder på sikt
skall övertaga hela äganderätten till alla privatägda företag av något större ekonomisk
betydelse. Gränsen hade satts vid 100 anställda. Nästan alla de avslutande sex frågorna hade dessutom för säkerhets skull försetts med ingresser, där argumenten för löntagarfonderna sammanfattades så ensidigt
att svaren bara kunde utfalla på önskat sätt.
Någon förutsättningslös pejling av opinionen inom fackföreningsrörelsen var det alltså inte fråga om. Den politiska avsikten hos
arrangörerna av spektaklet – som till på kö-
pet betalades med statsmedel, eftersom studiecirklarna arrangerades i ABF:s regi- var
tydligen att skapa opinion för en socialisering av de privatägda företagen med Meidners metoder.
Frågorna i diskussionshäftet skulle besvaras till LO senast den 10 december förra
året, och f n utarbetar man på LO:s kansli en
rapport över vad de 18 000 deltagarna i studiecirkelarbetet svarat.
Det skall bli intressant att se den rapporten, som skall föreligga till LO-kongressen i
början av juni. Inte för att varken Meidners
förslag eller rapporten kommer att drivas
från socialdemokratisk sida i valrörelsen. Hr
Sträng lär redan ha låtit industrin förstå –
likvisst under hand – att han inte bryr sig
om den, och hr Palme har offentligen intagit
en nästan ängsligt avvaktande hållning. Bå-
da vet att om socialdemokraterna nu gick till
val på Meidners förslag skulle de begå politiskt självmord. Nej, det intressanta blir de
förslag till modifikationer av Meidners pro- 51
glöd som i ATP-striden på 1950-talet – för
att våga sig på ett förverkligande av Meidners huvudtanke: den definitiva socialiseringen av det enskilda näringslivet med en
kombination av syndikalistisk och korporativ
teknik.
Ur den enskilde fackföreningsmedlemmens synpunkt är nämligen nackdelen med
projektet, att han själv inte får något ut av
det annat än den måttliga glädjen att se en
härskara egna pampar beväpnade med oerjekt, som kan komma fram genom bearbet- hörd makt och motsvarande styrelsearvo- 1′
ningen av studiematerialet och LO-kongres- den. Han kan också ha anledning fundera l.
sens behandling av rapporten. över vem som i fortsättningen skall bevaka
Ty som Meidners förslag än så länge är ut- hans personliga intressen på verkstadsgolvet
formade lär de, alla indoktrineringsaktioner
till trots, inte vinna någon starkare anslutning hos det stora flertalet fackföreningsmedlemmar. Och dem måste socialdemokratin ha bakom sig – med minst samma
och som löntagare, om hans egna funktionä-
rer samtidigt är hans arbetsgivare. Total intresseharmoni finns inte på denna jord, inte
ens i ett socialistiskt samhälle, hur ivrigt socialister av alla kulörer än påstår det.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner