Print Friendly

Ledare; Försvarsfrågan

Av Redaktionen | 31 december 1986


1986


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Försvarsfrågan
Gunnar Nilsson har avgått som ordfö-
rande i Försvarskommitten och ersatts
av en statssekreterare. Förklaringen är
uppenbar. Socialdemokratins ledning
vill skaffa sig ett mera direkt grepp över
kommittens arbete.
Olof Palme önskar säkert inte en upprepning av ubåtskommissionens självständiga och svårbemötta ställningstaganden. Nu gäller det att tillse att försvarskommitten producerar texter och
skrivningar som så väl som möjligt backar upp de försvarsramar och den försvarspolitik Olof PaJmes socialdemokrati är beredd att förorda. Borgerliga förslag och synpunkter kan inte tillåtas i
alltför hög grad påverka texterna.
Försvarsfrågan är tillsammans med
kampen mot den fortsatta socialiseringen av Sverige den stora ödesfrågan i
svensk samhällsutveckling under 80- och
90-talen. Det går inte längre att fortsätta
på den sedan 1972 inslagna vägen, att
låta försvarsanslagen i reella termer
sjunka. Möjligheterna att i en krympande försvarsekonomi hålla uppe kvaliten i krigsorganisationen genom att
minska kvantiteten böljar nu bli uttömda. Under de senaste 20 åren har
krigsorganisationen i det närmaste halverats beträffande kvalificerade förband
och enheter. En ytterligare neddragning
av antalet enheter skulle kraftigt minska
slagkraften i krigsorganisationen.
Urholkningen av det svenska försvaret ter sig än mera dramatisk då den jämföres med upprustningen i vår omvärld.
Ett exempel får illustrera. På JO år har
det svenska jaktflygets styrka minskat
från 200 plan till 150. Under samma tid
har antalet sovjetiska attackflygplan som
kan nå svenskt territorium ökat från JOO
till l 000.
Vi har själva valt vår säkerhetspolitiska linje, alliansfrihet ifred syftande till
neutralitet i krig. Denna linje skall bäras
upp och göras trovärdig av ett starkt
svenskt försvar. Sviktar vi i detta hänseende så sviktar också omvärldens tilltro
till vår förmåga att hävda vår säkerhetspolitiska linje. Det går inte att ersätta
försvarskomponenten i vår säkerhetspolitik med en ”aktiv” utrikespolitik eller
en ambitiös nedrustningspolitik som
Olof Palme tycks mena. Dessa olika inslag i säkerhetspolitiken måste i stället
förstärka varandra.
En militär försvagning i Sverige leder
till säkerhetspolitiska förskjutningar i
vår omvärld. Stormakternas intresse för
utvecklingen i Skandinavien har kontinuerligt ökat. En försvagad svensk ”barriär” mellan NATO och Sovjet kommer
att öka oron på båda sidor beträffande
vår vilja och förmåga att hävda vårt territoriums integritet i händelse av en konflikt. Detta i sin tur kan leda till åtgärder
från pakternas sida som negativt påverkar stabiliteten i Norden.
En fortsatt försvagning av det svenska
försvaret gör oss i själva verket ännu
mer beroende av utvecklingen i vår omvärld. Det blir än viktigare för oss att
avskräckningen mellan supermakterna
fungerar då vår egen värnkraft sjunker.
Det paradoxala i Sveriges nuvarande
läge understryks av det faktum att när
Sverige efter andra världskriget valde
den alliansfria linjen stödd på ett starkt
eget försvar var stormakternas resurser i
vårt närområde små. Ändå ansåg alta demokratiska partier det vara en självklarhet att den alliansfria linjen skulle stöttas
av respektingivande militära resurser. I
dag när Skandinavien har dragits in i de
strategiska händelsernas centrum och en
omfattande upprustning har ägt rum i
vårt närområde råder det någon slags
urmulen politisk passivitet kring det
faktum att den svenska värnkraften urholkas och våra möjligheter att hävda
det svenska oberoendet därmed försämras.
Olof Palmes tal inför utrikespolitiska
institutet och Roine Carlssons uttalande
förejul är i detta hänseende utomordentligt oroväckande. Båda gjorde markeringar som antyder att socialdemokratin
inte är beredd att förorda ökade försvarsramar.
Detta är desto märkligare som regeringen i budgetpropositionen ger en beskrivning av Sveriges säkerhetspolitiska
läge som väl uttrycker det skärpta läget i
Norden…. ”det nordeuropeiska och
nordatlantiska områdets ökade strategiska betydelse, motsättningarna mellan
stormaktsblocken och den militärtekniska utvecklingen har sammantagna lett
till att även Sveriges läge blir mera utsatt
i händelse av kriser och väpnade konflikter i vår omvärld. Denna utveckling ·
har också lett till ökade påfrestningar i
3
fred, främst i form av kränkningar av
vårt territorium. Des a tendenser berördes i 1982 års försvarsbeslut men har
genom senare tids utveckling kommit till
tydligare uttryck.”
Visst är det besvärligt att avsätta ökade resurser till försvaret i en tid av svåra
ekonomiska balansproblem. Men alternativet är än värre. Skyddet av riket,
friheten och freden är varje regerings
främsta uppgift. Försvarsfrågan måste få
en positiv lösning även om detta kräver
uppoffringar på andra sektorer. Här
finns då också en koppling till vår tids
andra stora uppgift, kampen för en fri
ekonomi och en ökad valfrihet för medborgarna.
Socialisering och högt skattetryck ger
dålig tillväxt och kamp om knappa resurser. Med en fri ekonomi med god real
tillväxt blir försvarskostnaderna lättare
att bära. Trovärdigheten i och respekten
för vår neutralitetspolitik är därmed beroende såväl av vår försvarsförmåga
som vår egen ekonomiska och industriella styrka. En fortsatt socialisering ger
mindre resurser till att försvara också
den yttre friheten.
lo

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner