Print Friendly

Ledare; Förenta Nationernas dilemma

Av Redaktionen | 31 december 1975


1975


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Förenta Nationernas dilemma
Det gamla och svaga Nationernas Förbund gick under med andra världskriget.
Men tanken på en världsorganisation
hölls levande, och Förenta Nationerna tog
arv efter den som förstörts. I dess stadga
byggdes in kontroller mot missbruk och
stöd och säkerhet för små länder. I dess
generalförsamling skulle alla jordens
självständiga stater kunna deltaga – och
därutöver några till, såsom Vitryssland,
eftersom Stalin inte skulle gått med alls
om han inte fått satelliter i släptåg. I sä-
kerhetsrådet fick de stora länderna permanenta platser, medan de små blev representerade av delegatländer, valda på
viss tid.
Konstruktionen med de fem stora förutsatte att dessa länder oförändrat skulle
ha en speciell ställning i FN, även om
deras inflytande på annat håll minskade.
Storbritannien har nu närmast sin historia som motivering för sin permanenta
plats, inte vad landet är i dag. Men vid
FN:s tillkomst hade en annan ordning
inte varit möjlig. Ingen kunde då förutse
vilka stora länder som skulle gå nedåt eller vilka av de små som skulle gå upp.
I ett avseende har utvecklingen blivit
annorlunda än stiftarna tänkt sig. Generalförsamlingen har förändrats: den
svämmar numera över av småstater.
Varje frigjord koloni söker sig automatiskt till FN. Några länder saknas. Det
mest anmärkningsvärda fallet inträffade
i samband med att Folkrepubliken Kina
övertog Kinas permanenta plats. Detta
var sakligt riktigt, men priset fick betaas av Taiwan, som tvingades bort eftersom Maos Kina inte erkände dess själl’·
ständighet.
FN möttes i början med skepsis pi
sina håll, men trots svårigheter och bak·
slag har organisationen visat sitt värde
Inom den har representanter för regeringar med skilda intressen kunnat mö-
tas under ordnade former. Många FN
konferenser har, efter mycket talande,
stillhet givit resultat. Verksamhetet
inom FN:s underorganisationer har varit
omfattande. FN:s ”närvaro”, som Dil(
Hammarskjöld brukade säga, har h
lugnande inverkan på många krissit
tioner, och dess fredsbevarande verks
het, nu senast på Cypern, har gett skäl
sitt namn.
Hösten 1974 förändrades bilden. Ge
ralförsamlingen leddes av Algeriets u
kesminister Bouteflika. Dess majori
bestående av ”tredje världens” stater
arabstaterna, utestängde Sydafrika f
sessionen på grund av dess racism. B
tet torde strida mot FN:s stadga och
vart fall mot stadgans grund, för att i
tala om att väl så racistiska stater
t ex Uganda lugnt
samma session hindrades Israel från
göra inlägg i en debatt som berörde d
egen existens. PLO :s ledare Arafat ·
bjöds att tala och mottogs som statsc
vilket han ej är. Till yttermera visso u
stängdes Israel från att vara besluta
medlem av UNESCO och berövades
anslag, detta ironiskt nog trots att Isr
eget anslag till samma organisation
betydligt större.
USA:s representant i FN har protes
rat mot vad han kallat majoritetsförtrycket Svaret har blivit indignerat tal om
falsk amerikansk moralism. USA har
länge nog lett majoriteten i generalförsamlingen, heter det, och får nu finna sig
iatt andra gör det. Mot detta kan sägas,
att USA veterligen inte missbrukat sin
ställning och brutit mot FN:s stadga. Vidare är det – med all vördnad för principen att i FN alla länder skall vara lika
– dock viss skillnad mellan USA och säg
Burundi eller Guinea Bissau. Kanske
också får nämnas, att en del länder håller
sina delegationer i Washington på anslag som kommer från något av de nya
minoritetsländerna, främst från USA.
Vad beträffar UNESCO har denna organisation redan mött svårigheter. Flera
länder, däribland Schweiz, har meddelat
att de avser att hålla inne av sina anslag
så länge ett medlemsland diskrimineras.
Sverige borde överväga att följa detta exempel!
USA har varit den största bidragsgivaren till FN, och vid särskilda tillfällen en
generös sådan. Tendensen inom kongres- !ell kan nu bli en annan. Det är i varje
fall realistiskt att räkna med detta. Visserligen kan arabstaterna träda till som
bidragsgivare. Men det betvivlas att de
gör det villkorslöst. Sannolikt kräver de i
så fall vissa ändringar i FN:s stadga, t ex
så att antalet permanenta medlemmar i
säkerhetsrådet utökas. Men länder som Indien och Brasilien har redan tidigare
51
önskat få permanenta platser. Att ändra
stadgan skulle bli en omständlig, kanske
omöjlig procedur.
För närvarande bör man se den risken i
ansiktet att FN:s betydelse och verkningsförmåga kommer att minska. Tyvärr kan
det också inträffa, att hela organisationen sprängs. Sverige inträder i år för
andra gången som medlem av säkerhetsrå-
det på icke permanent plats. Vid denna
tidpunkt har vår ambassadör i FN Olof
Rydbeck i en intervju för Norrköpings
Tidningar den 16 december 1974 förklarat, att ”ingen kan få i min skalle något
annat än att det vore en katastrof om FN
upphörde.” Han har så rätt, men han bör
tänka sig in i möjligheten.
Hans uppgift i säkerhetsrådet blir att
efter förmåga söka förhindra en sådan utveckling. Efter förmåga: Sveriges möjligheter att påverka skeendet är inte så
stora, och det lönar inte att framställa
dem som större än de är. Rydbeck har
också om sin blivande verksamhet fällt de
kloka orden, att vi i FN inte ”bör göra
utspel bara för att göra publicitet … Det
är alltid nödvändigt att bevara en hög
grad av trovärdighet”. Varför har han
sagt detta just nu? Vem skulle kunna tänkas göra utspel bara för att få publicitet?
Vi skall inte ens gissa, men Rydbecks uttalande borde skrivas med stora bokstä-
ver, ramas in och placeras på väggen hos
vissa svenska regeringsmedlemmar.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner