Print Friendly

Ledare; Fondkompromiss omöjlig

Av Redaktionen | 31 december 1981


1981


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Fondkompromiss omöjlig
Den socialdemokratiska partikongressens,
liksom LO-kongressens viktigaste fråga
blir beslutet om löntagarfonderna. I sitt
yttrande till kongressen skriver den socialdemokratiska partistyrelsen att ” fonder
för kollektiv kapitalbildning och ökat löntagarinflytande är en nödvändig beståndsdel” i strävandena att övervinna den ekonomiska krisen. Både LO-styrelsen och
den socialdemokratiska partistyrelsen sä-
ger i sina respektive yttranden till sina
kongresser att rapporten från deras gemensamma arbetsgrupp i fondfrågan bör
utgöra ”utgångspunkt och riktlinjer” för
organisationernas fortsatta handläggning
av frågan. I allt väsentligt har socialdemokraterna och LO således bundit sig för
införande av ett fondsystem som på kort
tid skulle omvandla Sverige till en socialistisk stat av okänd typ som riskerar att
utvecklas till ett socialistiskt samhälle av
känd typ.
Socialdemokraterna och LO låtsas som
om de tror att det skulle vara möjligt att
uppnå en bred enighet om ett förslag av
denna innebörd. Självfallet inser de dock
att något sådant är fullständigt orealistiskt. Bert Levin, fokpartistisk fondutredare och samordningschef, har också klart
deklarerat att någon fondkompromiss med
socialdemokraterna är helt utesluten.
Den socialdemokratiska partistyrelsen
skriver visserligen att ”den tekniska utformningen nu icke slutgiltigt kan fastläggas” och att ”ett politiskt beslut om löntagarfonderna bör ha ett så brett stöd som
möjligt”. Men samtidigt har både socialdemokraterna och LO i realiteten bundit
sig hårt på varje väsentlig punkt. Det skall
vara vinstdelning, det skall vara en avgift
beräknad på löncsumman och det skall
vara kolletiv kapitalbildning i fonder
styrda av facket eller politikerna. Vad
återstår då att kompromissa om?
Alla på den borgerliga sidan har ännu
inte insett detta. Det finns fortfarande vissa personer, även inom näringslivet, som
drömmer om någon form av kompromiss.
Till dem hör Nobelstiftelsens VD Stig Ramel. I en Brännpunktsartikel i Svenska
Dagbladet i somras skrev han att ”det
borde finnas en bred enighet om det rättvisa i att löntagarna, om de genom återhållsamhet i lönekraven medverkar i uppbyggnaden av företagens lönsamhet, också
får sin del i den kapitaltillväxt som då
uppstår i företagen”.
Vinsterna i näringslivet är idag för låga.
Det medger alla. Men om man höjer lönsamheten från en för låg till en lagom nivå
innebär det inte att löntagarna avstår från
något som annars rätteligen hade bort tillfalla dem. Den riktiga lönenivån är den
vid vilken utbud och efterfrågan på arbetskraft blir lika. Lönerna ligger idag över
denna nivå. Det är således inte alls rättvist
att löntagarna får vad Stig Ramel och andra fondförespråkare kallar ” sin” del i kapitaltillväxten. Hur stor del skulle det vara?
Avstå-resonemanget bygger på att hela
produktionsresultatet bör tillfalla de anställda och att vinsten uppstår genom att
löntagarna av vänlighet ” avstår” från att
ta ut hela produktionsresultatet i form av
lön. Det bygger på Marx arbetsvärdelära.
Stig Ramel skriver vidare att enligt hans
kompromissfårslag skulle ”aktiekurserna
på de eftertraktade börsfåretagen stiga genom inflödet av kapital och nå nivåer då
foretagen finner det attraktivt att genom
emissioner söka nytt riskvilligt kapital får
investeringar”. Denna utveckling skulle
säkerligen hälsas med den största glädje
av dagens aktieägare och aktiefårvaltare.
Det kan dock .inte vara socialdemokraternas och LO:s avsikt att fårdubbla aktiekurserna och därmed förmögenheterna får
de tidigare aktieägarna. Tvärtom är deras
avsikt det omvända, nämligen att genom
fonder förse fåretagen med riskvilligt kapital utan att berika de tidigare ägarna.
LO-styrelsen skriver i sitt yttrande att
”huvudvägen måste vara att öka tillgången på aktier genom att få till stånd en
mycket kraftig ökning av nyemissionerna.
Först i ett sådant läge skapas fårutsättningar får fåretagen att suga upp det kapital som fonderna tillfår marknaden”. Därfor måste, skriver LO-styrelsen, ”dc ekonomiska villkoren får nyemissioner fårändras så att det kommer fram en nyemissionsvolym som står i samklang med de
tillväxt- och investeringsnivåer som är
nödvändiga får den svenska ekonomin”.
Därmed torde LO inte mena fårdubblade
aktiekurser.
Det är egentligen bara på en punkt som
LO och socialdemokraterna inte har bundit sig. Det gäller frågan om det är facket
eller politikerna som skall styra dc 24 länsfonderna som skall förvalta fondsystemets
aktier. Enligt den socialdemokratiska par- 299
tistyrelsen talar ”starka principiella och
praktiska skäl får att fonderna utgör en
självständig organisation som är skild från
dc fackliga organisationerna”. Det förefaller ändå rimligt, fortsätter partistyrelsen,
”att löntagarna blir fondernas huvudsakliga arbetsgivare”. Arbetsgruppen hade
som ett alternativ föreslagit att länsfondcrna skulle utses i val där alla med ATPpoäng, dvs så gott som alla medborgare,
hade rösträtt. Socialdemokraterna landar
på ståndpunkten att fondernas styrelser ”i
ett inledande skede” utses efter fårslag av
löntagarnas organisationer och föreslår vidare utredning. LO-styrelsen har en liknande skrivning.
Det frågan ytterst gäller är om det är
facket som skall styra fonderna och att vi
skall få en fondsocialism eller om politikerna skall styra fonderna och att vi därigenom skall få något som i praktiken blir
en ren gammaldags statssocialism av den
typ som finns i östländernas ekonomiska
system.
Den uppgift dc borgerliga particrna har
är att så tydligt får väljarna visa dc faror
som socialdemokraternas fondfårslag
medfår får vårt framtida samhälle, dess
frihet och välstånd, att väljarna ger de
borgerliga particrna förnyat förtroende.
Detta trots att dc ekonomiska svårigheterna och det föga lyckade regeringssamarbetet dc tre particrna emellan gör att väljarnas entusiasm får en fortsatt borgerlig regering inte kan väntas vara överväldigande stor.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner