Print Friendly

Ledare; Folkpartiets identitetskris

Av Redaktionen | 31 december 1989


1989


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LEDARE
Folkpartiets identitetskris
••
O
ver hela världen gör marknadsekonomin sitt segertåg. Det är
inte bara segrar i teorin, vunna
vid världens universitet, som banar vägen
utan framför allt praktikens segrar, med
verkligheten och historien som omedelbara domare. Från Tokyo i väst till Tallinn
i öst, från Tanzania i syd till Tidskriften
Tiden i norr, överallt finns medvetenheten
om att marknadsekonomin är överlägsen
planhushållningen när det gäller både välfärd och frihet.
Det är mot denna bakgrund fem svenska politiska partiers angrepp på det sjätte
– som föreslår att världens högsta skattetryck skall sänkas – skall ses. I en tid då
insikten om marknadsmekanismernas
överlägsenhet dominerar den politiska utvecklingen världen över, försvarar de fem
partierna ett skattetryck som mer än i nå-
got annat fritt land undantränger den välfärdsskapande kraft som marknadsekonomin är! Till råga på allt går folkpartiet
– det parti som säger sig företräda liberalismen – i täten för denna kontrakurs mot
den övriga världen genom att dess ordförande anklagar moderaterna för att hota välfärden genom att vilja sänka skatterna!
Konsekvenserna av att Sverige har
västvärldens högsta skattetryck är att ingen annanstans i den fria världen bestämmer människorna så lite över sin egen välfärd. Ingen annanstans är marknadsekonomins grundläggande förutsättningar,
som enskilt sparande och enskilt ägande,
så undanträngda som i Sverige. Ingen annanstans är marknadsekonomins mekanismer – prissystemet, avtalsfriheten,
konkurrens- och valfriheten – så undanträngda som i Sverige. Och ingen annanstans är ett liberalt parti i praktisk handling så emot en liberalisering av samhällsekonomin som i Sverige.
Den svenska skattedebatten har utlöst
en identitetskris i folkpartiet. A ena sidan
är man bärare av liberala ideer, som rimligtvis borde leda till krav på förändringar,
å andra sidan vill man vara ett ”parti i staten”. För folkpartiet handlar den uppkomna situationen om en djupgående politisk identitetskris. Viljan att vara ”ett
parti i staten” tvingar fram ett svek mot de
egna ideerna eftersom folkpartiet inte
kunnat frigöra sig från ”omgivningens
krav”, d v s den socialdemokratiska problemformuleringen om vad välfärd är.
Hur skulle annars ett liberalt partis
ordförande kunna hävda att välfärden blir
mindre för att människor får bestämma
mer över den? Talet om att vi behöver
världens högsta skatter för att slå vakt om
senildementa och handikappade barn är
direkt omoraliskt. För att dessa grupper
skall kunna få hjälp behövs nämligen inte
världens högsta skattetryck.
Rimligtvis borde det vara mer angeläget att ge dem stöd än att stödja de stora
ineffektiva plansystemen inom barnomsorg, sjukvård, skola och äldreomsorg,
liksom de galopperande transfereringssystemen, som är huvudorsaken till att
Sverige har västvärldens högsta skattetryck. Och det är dessa system som socialdemokratin och Westerberg skyddar genom att skjuta senildementa och handikappade barn framför sig. En liberalisering av den svenska välfärden skulle i
själva verket ge bättre förutsättningar för
stöd till dessa och andra grupper som enbart har stat och kommun att lita till.
Ett liberalt parti skulle inte identifiera
välfärd med stora offentliga välfärdssystem och offentliga utgifter om man inte
just befinner sig i en identitetskris. Bengt
Westerbergs attacker på Hans Zetterbergs artikel i Svensk Tidskrift nr 4-5/ 89
röjer inte bara medveten vilja att feltolka
utan också oförmåga att se behovet av en
välfärd som staten aldrig kan ge.
Frånsett att folkpartiet tycks ha gjort
socialdemokratins problemformuleringar
om välfärden till sina, kvarstår frågan hur
lägre skatter, som skulle ge ökad ekonomisk tiiiväxt, skulle hota välfärden medan
högre skatter, som stryper tillväxten, skulle skydda välfärden. Sverige har de senaste tjugo åren sett skattetryckets negativa
dynamiska effekt på samhällsekonomin
genom att vi under denna period haft den
västliga industrivärldens lägsta ekonomiska tillväxt. Varför skulle inte en Ii- 411
beral vilja pröva den positiva dynamikens
effekter för välfärden? Och framför allt,
varför låta högre skatter urholka välfärden?
Folkpartiets identitetskris är i det korta
perspektivet borgerlighetens problem. I
det längre perspektivet är det enbart folkpartiets. Väljer folkpartiet att integreras i
ett bredare socialdemokratiskt block i
skattepolitik och ekonomiska frågor,
kommer man långsiktigt att slåss om andra väljare än de borgerliga. Det kommer
självfallet att påverka de borgerliga väljarnas val. Det har hänt förr. Det är inte sä-
kert att detta på längre sikt försvagar den
svenska borgerlighetens politiska styrka i
en tid då människor världen över flyr
socialistiska välfärdssystem.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism