Print Friendly

Ledare; En stark koalitionsregering

Av Redaktionen | 31 december 1976


1976


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

En stark koalitionsregering
Den nya regeringens sammansättning och
dess program uttryckt i regeringsdeklarationen är i nästan alla hänseenden ägnade att
glädja och uppmuntra de väljare, som ställt
sig bakom regimskiftet.
Först och främst – det är inte fråga om en
mittenregering med en nödtorftig komplettering av moderater utan om en verklig koalition mellan tre partier, vilkas deltagande i
regeringen bestämts i proportion till deras
riksdagsunderlag. Detta är en framgång av
största betydelse för alla de krafter, som i
snart två decennier engagerat sig för en borgerlig trepartiregering. Det var just detta de
önskade, och det målet har uppnåtts.
Låt oss stanna ett ögonblick inför proportionalitetens principiella innebörd. Den är så
viktig, därför att den representerar ett prejudikat som kan antagas få vägledande betydelse också på det regionala politiska planet
liksom vid fördelningen av inflytandet över
administration och utredningsväsende.
Att denna politiskt besinningsfulla och i
praktiken lätt följda princip accepterats av
de tre partierna är naturligtvis alla de tre
partiledarnas förtjänst. Thorbjörn Fälldin
har gjort en förnämlig debut som statsminister och Per Ahlmark har visat en politisk
klokhet som för tankarna till en klassisk generation av liberala politiker. Hur nyanserna i lovorden skall se ut, får framtidens historiker avgöra. Men redan nu bör det sägas
att Gösta Bohman gjort en prestation, som
visar att han under sina år som partiledare
växt till en stor politisk ledargestalt. Han har
haft den ofta otacksamma uppgiften att balansera det moderata samlingspartiets politik så att en trepartikoalition på likvärdighetens grund kunnat komma till stånd. Än så
länge lär väl endast de som på nära håll sett
hans intensiva viljestyrka och flammande
temperament riktigt förstå vad det kostat honom av självövervinnelse att följa återhållsamhetens väg. Menjust genom att han gjort
det har socialisternas nederlag definitivt blivit förkrossande. Socialdemokrater och
kommunister har nu att i ett klart minoritetsläge möta en obruten regeringsfront. Det lär
förhoppningsvis dröja innan hr PaJmes taktiska skicklighet kan uträtta något mot den
muren.
Själv får han för den delen åtskilligt att
syssla med innan han klarat av den svåra förtroendekris för honom själv och LO-ledaren
Gunnar Nilsson, som måste bli en följd av
nederlaget. De otaliga socialdemokratiska
makthavare, som nu kommer att tvingas
lämna sina maktpositioner, torde nämligen
ha en hel del besvärande frågor att ställa,
när de vaknat upp till den bistra politiska
verkligheten. Den första blir rimligen av
samma art som kanslipresidenten Pipers
häpna utrop vid Poltava: ”Hur i Jesu namn
har detta tillkommit?”
Den andra glädjande iakttagelsen är själva
personvalet i den nya regeringen. I fråga om
personliga krafter är den stark. Ett eller annat frågetecken i kanten på ministerlistan
utesluter inte det generella omdömet, att de
borgerliga partierna effektivt röjt undan
den ibland till uttryck komna defaitistiska
föreställningen att de inte skulle ha tillräckligt kvalificerade krafter att ställa upp för att
kunna regera med framgång.
I personvalet antecknar sig med särskild
kontur justitierådet Sven Romanus som justitieminister. Därmed har denna ministerpost blivit besatt med en fackman av obestridlig auktoritet. Att han är civilrättsspecialist motsvarar departementets tunga sida;
hans allmänt omvittnade fasthet och klokhet
kommer säkerligen att snabbt ge gynnsamma återverkningar även inom det krisområ-
de, som kriminalpolitiken utgör. Därvidlag
var hans uttalanden vid en ”tillträdesintervju” i Dagens Nyheter hoppingivande. Han
förklarade sig utan omsvep vara anhängare
av principen ”lag och ordning” och frågade
den möjligen något överraskade DN-journalisten: ”Inte vill ni väl till ex~mpel ha oordning på en tidningsredaktion?”
Det tredje glädjemomentet beredde regeringsdeklarationen. Den var välskriven på
ett sätt, som vittnar om att stor omsorg lagts
ned på formuleringarna. Förmodligen kommer den att gå till eftervärlden redan som
stilprov i det svenska språkets rätta handhavande. Som sådant avviker den fördelaktigt
från den utarmade byråkratsvenska, som
den fallna regeringen på senare år öst ut
över ett tåligt folk.
Innehållet stod i samklang inte bara med
de tre partiernas valprogram utan med deras principiella ståndpunkter, sådana de ut- 347
vecklats i riksdagspolitiken under det senaste året. Även här presenterades en på väl avvägda kompromisser byggd enhetsfront. Regeringen går alltså till sitt svåra arbete med
bästa tänkbara förutsättningar att föra en
konstruktiv framstegspolitik på en gemensam programmatisk grund.
Den enigheten lär snart komma att sättas
på prov. Att skriva deklarationer är en sak,
att i samhällsstyrets otaliga stora och små
problem gemensamt finna lösningar, som är
politiskt acceptabla för en koalition och
praktiskt funktionsdugliga, är något helt annat. Då behövs det dagligen bevis på inbördes respekt och god vilja.
Man må hoppas att de tonfall, som i dessa
hänseenden präglade regeringsdeklarationen, också kommer att i framtiden bevaras i
minnet av dem, som skall förverkliga regeringsprogrammet. På den punkten är ansvaret stort för alla som på något sätt blir indragna i regeringsarbetet.
Man säger ibland om politiken att den är
konsten att göra det nödvändiga möjligt. Det
nödvändiga för de tre koalitionspartierna
det är nu att rädda vårt lands ekonomi och
återupprätta Sveriges försvagade anseende i
utlandet. Detta är nu politiskt möjligt.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner