Print Friendly

Ledare; En borgerlig välfärd

Av Redaktionen | 31 december 1985


1985


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

En borgerlig välfärdsmodell
”Socialt ansvar utan socialism”. Så löd
ett av folkpartiets valteman. l all sin enkelhet illustrerar denna paroll ett dilemma som är gemensamt för borgerligheten. Debatten om välfärden utgår i Sverige från en socialdemokratisk modell. För
ett borgerligt parti som folkpartiet var
det trots en betydande ideologisk nyorientering viktigt att tala om för väljarna att man känner ett socialt ansvar
trots att man inte är socialister. Man utgår själv ifrån att socialismens sociala
ansvar är självklart och oomtvistligt.
Samtidigt underförstår man, att företrä-
der man en icke-socialistisk politik, måste den kompletteras med ett socialt ansvar, som om denna inte i sig rymmer
välfärd och medmänskligt ansvar.
Det är detta mindervärdeskomplex
som tvingade folkpartiet att ge socialdemokraterna rätt i sina attacker på ett annat borgerligt parti samtidigt som man
själv svor sig fri från misstanken om att
vara ett hot mot välfärden genom att deklarera att man känner lika socialt ansvar som en god socialist.
Det skulle troligtvis aldrig falla socialdemokraterna in att göra en liknande
ideologisk kapitulation genom att gå till
val på parollen ”socialt ansvar med socialism” eller ”socialt ansvar trots höga
skatter”. Ej heller är det tänkbart att de
skulle gå till val på ”socialt ansvar utan
valfrihet” eller ”socialt ansvar utan borgerlig politik”.
Ändå vore det betydligt mer logiskt
om socialdemokraterna gick till val på
den typen av ursäktsparoller än att något
av de borgerliga partierna gör det.
Socialism har aldrig någonstans erbjudit socialt ansvar. Istället bygger den på
tvång och en välfärd på de styr~ndes villkor. De fattiga och pinade i Osteuropa
skulle säkerligen höja på ögonbrynen om
de fick veta att det i det rika Västeuropa
finns partier som går till val på paroller
som ”socialt ansvar utan socialism”. De
har aldrig stött på något socialt ansvar.
De lever däremot i en sociallikformighet
och i en fattigdom som driver människor
till en hänsynslös materialism, där det
gäller att klara sig själv.
Tittar vi på det svenska samhället
framstår även här parollen som besynnerlig. Vari ligger det sociala ansvaret i
en politik som gjort drygt 500 000 beroende av socialhjälp i ett av världens rikaste samhällen? Vari ligger det sociala
ansvaret i en högskattepolitik som tvingar in barnfamiljerna i ett ökat bidragsberoende?
De frågorna behöver inte bara ställas
till socialdemokraterna utan även till
folkpartiet vars skatte- och bidragspolitik bygger på att familjer med normala
inkomster inte skall få lägre skatter men
högre bidrag.
Men även folkpartiet kan ställa frå-
gorna vari det sociala ansvaret ligger när
barnfamiljer inte kan välja barnomsorg,
när gamla och sjuka förnekas möjligheten de borde ha i ett välfärdssamhälle,
nämligen att kunna välja en vård som de
känner förtroende, trivsel och säkerhet
inför? Och vari ligger det sociala ansvaret i att minska utrymmet för medmänsklig värme och gemenskap genom att ersätta familjen med institutionaliserad
omsorg?
Finns det något socialt ansvar i en politik som mycket målmedvetet kotlektiviserar det svenska samhället och som därmed gör den enskilde svagare och sårbarare? Är det ett uttryck för socialt ansvar att kontrollen över den enskildes
privatliv ökar med stormsteg? Eller att
den normala svenska familjen idag är
mer beroende av politikers beslut och
värderingar än egna värderingar och önskemål för valet av sin sjukvård, barnomsorg, skola och levnadsstandard?
Det är inte uttryck för socialt ansvar
att föra över all välfärd under politikernas kontroll. Det är istället ett uttryck
för maktfullkomlighet. Och det är ett uttryck för materialism att förneka välfärdens kvalitativa dimensioner genom att
hindra människor från att utveckla välfården efter sina egna värderingar.
Framförallt är socialdemokratins välfärdssyn ett uttryck för en okänslighet
inför allt det som ett mänskligt samhälle,
med alla sina många gemenskaper,
normer, traditioner, värderingar och enskilda människor, kan erbjuda. Allt detta
är något som en aldrig så socialt ansvarstagande stat inte kan ge.
För dem som bekymrar sig över uppluckrade familjeband, den otrygghet som
tar sig uttryck i alkoholism och narkotikamissbruk, för den som ser det motsä-
gelsefulla i en välfärd där många äldre
lever ensamma och isolerade, som ser
barnfamiljernas otrygghet och människornas främlingsskap inför en alltmer
institutionaliserad omsorg är det uppenbart att välfärd inte är liktydigt med statliga utgifter.
Under 70- och 80-talen har debatten
om den enskildes frihet, typen av ekonomiskt system och löntagarfonderna vunnits av marknadsekonomins anhängare.
Folkpartiets nyorientering är en konsekvens av detta, socialdemokraternas försök att omväxlande förtiga löntagarfon- 443
derna eller söka framställa sig som marknadsekonomins garanter är en annan.
Trots detta förlorade de borgerliga valet
och det parti som gått i spetsen för nyorienteringen i svenskt politiskt liv fick en
kännbar förlust.
Ännu återstår nämligen för de borgerliga att vinna debatten om välfärden. Så
länge borgerliga politiker accepterar att
besparingar i statens utgifter definitionsmässigt är nedrustning av välfärden och
så länge stora delar av valmanskåren
känner det så, så länge kvarstår uppgiften för marknadsekonomins anhängare
att visa på att ett mänskligt samhälle är
något långt mer än staten.
Det kräver en förmåga att illustrera
vad välfärd är och att visualisera de möjligheter välfärden har i ett samhälle som
tillåts vara något mer än staten.
Borgerliga politiker skulle idag inte
kunna tänka sig att gå till val på paroller
som ”dynamisk ekonomi utan socialism” eller ”livskraftiga företag utan löntagarfonder”. Därtill är deras ideologiska självförtroende alltför stort. Vad som
nu gäller är att vinna debatten om välfärden så att det blir socialdemokraterna
som till kommande val känner sig frestade att använda paroller som ”socialt ansvar utan marknadsekonomi” eller ”socialism och välfärd” precis som man i
dag tvingas säga att man står för en demokratisk socialism. Utnyttjar moderaterna de kommande tre åren till att i
grunden vinna debatten om välfärden
kommer man liksom tidigare att få med
sig de borgerliga väljarna men framför
allt kommer man att vinna socialdemokrater.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism