Ledare; Domedagsprofeterna
1978
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Domedagsprofeterna
Hur allvarligt är läget för svensk ekonomi?
Under hösten har den ena dystra konjunkturrapporten efter den andra presenterats.
Står vi inför ett par år av standardsänkningar och omställningar varefter det venska
välståndsundret återigen kommer att börja
göra sig gällande, eller är dagens kris ett
uttryck för så djupgående förändringar i
förutsättningarna för svensk ekonomi att vi
har att vänta flera decennier av magra år?
Den senare uppfattningen framlade professor Erik Dahmen i ett föredrag om den
ekonomiska kri en. Han påpekade – och
däri har han naturligtvis rätt – att detta att
skylla dagens ekonomiska svårigheter på oljekrisen och l 975/76 års avtalsuppgörelse,
det påminner om gossen som efter att ha satt
i sig 24 plommon konstaterar att det måste
ha varit något fel på det 25 :e eftersom han
började må illa.
Sveriges ekonomiska kris har sina rötter i
50- och 60-tal, i den socialdemokratiska politiken, som konsekvent ökat den offentliga
sektorn och i den processen i stegrad takt
sugit resurser från näringslivet. Det gick bra
till en början. Svenskt näringsliv besatt under 50-talet en utmärkt konkurrensförmåga,
och en sönderslagen värld ropade efter
svenska kvalitetsprodukter. Med en hög tillväxttakt i ekonomin och stora exportinkomster gick det bra att föra folkhemspolitik och
både genomföra för statskasssan kostsamma
reformer och samtidigt lämna utrymme för
en privat standardökning för folkflertalet.
Den växande offentliga sektorn och en ökad
grad av statlig styrning förvandlade så små-
ningom Sveriges privatkapitalistiska ekonomi till den s k blandekonomin. Men denna
var inte något stabilt nytt ekonomiskt system
som så många utländska beundrare trodde
när de på 60-talet kom till Sverige för att
studera det svenska undret. Nej, blandekonomin när den var som bäst, säg på slutet av
50- och början på 60-talet, var en ”happening” på svensk ekonomis väg fr;lll den utpräglade marknadshushållningen till en allt
mera statsdirigerad ekonomi.
Under 60-talet började saker och ting hända. AP-fonderna började i all stillhel plocka
sparande från företagsamheten till del offentligas kassakistor. Socialdemokratin radikaliserades. Mjölkkossan näringslivet, som
de gamla socialdemokraterna respekterat
och vårdat sig om, blev i växande utsträckning utsatt för hätska angrepp från den nya
s-generationen. Profitörer blev det gängse
namnet på Sveriges företagare. l966/67 lanserades den s k nya näringspolitiken och vi
fick en industriminister, som tycktes uppfatta som sin huvuduppgift att i konkurrens
med det enskilda näringslivet starta statliga
företag. stafettväxlingen från Tage Erlander till Olof Palme förde vidare på det
socialistiska reglerandets väg.
Omvärlden stod samtidigt inte stilla. l- och
u-länder byggde upp sitt näringsliv. Erik
Dahmen påpekade att OECD:s serier av
relativa arbetskraftkostnader och produktivitet invaggat Sverige i falsk trygghet under
60- och 70-talen. Genom att serierna ger
medeltalet för varje lands produktionskostnader och produktivitet, har de inte tillräckligt fångat upp konkurrenskraften hos nya
länders högteknologiska produkter. l u-länderna lever ofta en gammaldags ekonomi
sida vid sida med den nya, och genomsnittssiffrorna ger därmed en missvisande bild av
produktiviteten i den bästa sektorn, som
S1erige har att konkurrera med.
Dahmens pessimistiska profetia beträffande svensk ekonomis framtid baserade sig på
t1å bedömningar. Den ena gällde den internationella utvecklingen. Tillväxten i industriländerna kommer att ligga på en lägre
nivå framöver främst beroende på följande
faktorer: oljeräkningen, den nya konkurrensen från u-länderna, den nya protektionismen som kommer att hålla tillbaka produktionstillväxten, miljöopinionen som också
kommer att vara begränsande liksom den
langsammare och dyrare tillväxten av energiproduktionen.
För Sveriges vidkommande såg Dahmen
Ytterligare besvärligheter. Övertron på
branschåtgärder, statliga ingrepp och sub- ”entioner leder fel. Kraven på jämlikhet,
trygghet, att ha jobb på den plats man bor,
på sociala förmåner leder till en stor tröghet
i svenskt näringsliv. Fackföreningsrörelsens
ökande makt ökar trögheten. Tesen att det
är fult att tjäna och ha pengar tar bort incitamentet för nyföretagandet.
Dahmens slutsats var att ingen regering
tycks kunna ändra på den här utvecklingen.
Det är väl främst på den punkten det finns
anledning att gå i polemik med honom och
hans fränder på den pessimistiska kanten.
Att vi fick ett regimskifte 1976 var ändå
ett uttryck för nya strömningar i valmanskå-
5
ren. Det var socialdemokratins t r e d j e nederlag. Trenden är alltså långsiktig. Jämlikheten är en socialdemokratisk paroll som det
blivit märkvärdigt tyst om. Ett annat tidens
tecken är måhända au LO:s stora 2 miljonerssatsning i höst på en kampanj mot ”stol–
finansen” knappast rönt någon uppmärksamhet alls.
Är det inte i själva verket så att ute i
valmanskåren finns ett gensvar gentemot
tankar om individualism och decentralisering? Att det finns en reaktion gentemot
byråkrati, tröghet och pampvälde, även om
den är folkrörelsemärkt? Finns det inte en
gå-lust hos stora ungdomsgrupper som åter
kommer att göra sig gällande? Tråkigheten i
ett liv på bidrag blir uppenbar så småningom.
Visst har Dahmen rätt i att den borgerliga
regeringen i mycket kört vidare i socialdemokratiska hjulspår ifråga om närings- och
arbetsmarknadspolitik, men härtill har man
varit så illa tvungen för att klara den akuta
krisen. Det finns en klar insikt hos regeringen om nödvändigheten av att föra en alternativ politik, det vill säga en politik som
förbättrar näringslivets all männa arbetsvillkor. Småföretagarpropositionen var ett steg
på den vägen. Alla Sveriges duktiga ingenjö-
rer, tekniker, säljare, företagsledare och yrkesarbetare har inte plötsligt försvunnit. De
finns kvar och kommer återigen att göra sig
gällande.
Hur allvarligt är läget för svensk ekonomi?
Under hösten har den ena dystra konjunkturrapporten efter den andra presenterats.
Står vi inför ett par år av standardsänkningar och omställningar varefter det venska
välståndsundret återigen kommer att börja
göra sig gällande, eller är dagens kris ett
uttryck för så djupgående förändringar i
förutsättningarna för svensk ekonomi att vi
har att vänta flera decennier av magra år?
Den senare uppfattningen framlade professor Erik Dahmen i ett föredrag om den
ekonomiska kri en. Han påpekade – och
däri har han naturligtvis rätt – att detta att
skylla dagens ekonomiska svårigheter på oljekrisen och l 975/76 års avtalsuppgörelse,
det påminner om gossen som efter att ha satt
i sig 24 plommon konstaterar att det måste
ha varit något fel på det 25 :e eftersom han
började må illa.
Sveriges ekonomiska kris har sina rötter i
50- och 60-tal, i den socialdemokratiska politiken, som konsekvent ökat den offentliga
sektorn och i den processen i stegrad takt
sugit resurser från näringslivet. Det gick bra
till en början. Svenskt näringsliv besatt under 50-talet en utmärkt konkurrensförmåga,
och en sönderslagen värld ropade efter
svenska kvalitetsprodukter. Med en hög tillväxttakt i ekonomin och stora exportinkomster gick det bra att föra folkhemspolitik och
både genomföra för statskasssan kostsamma
reformer och samtidigt lämna utrymme för
en privat standardökning för folkflertalet.
Den växande offentliga sektorn och en ökad
grad av statlig styrning förvandlade så små-
ningom Sveriges privatkapitalistiska ekonomi till den s k blandekonomin. Men denna
var inte något stabilt nytt ekonomiskt system
som så många utländska beundrare trodde
när de på 60-talet kom till Sverige för att
studera det svenska undret. Nej, blandekonomin när den var som bäst, säg på slutet av
50- och början på 60-talet, var en ”happening” på svensk ekonomis väg fr;lll den utpräglade marknadshushållningen till en allt
mera statsdirigerad ekonomi.
Under 60-talet började saker och ting hända. AP-fonderna började i all stillhel plocka
sparande från företagsamheten till del offentligas kassakistor. Socialdemokratin radikaliserades. Mjölkkossan näringslivet, som
de gamla socialdemokraterna respekterat
och vårdat sig om, blev i växande utsträckning utsatt för hätska angrepp från den nya
s-generationen. Profitörer blev det gängse
namnet på Sveriges företagare. l966/67 lanserades den s k nya näringspolitiken och vi
fick en industriminister, som tycktes uppfatta som sin huvuduppgift att i konkurrens
med det enskilda näringslivet starta statliga
företag. stafettväxlingen från Tage Erlander till Olof Palme förde vidare på det
socialistiska reglerandets väg.
Omvärlden stod samtidigt inte stilla. l- och
u-länder byggde upp sitt näringsliv. Erik
Dahmen påpekade att OECD:s serier av
relativa arbetskraftkostnader och produktivitet invaggat Sverige i falsk trygghet under
60- och 70-talen. Genom att serierna ger
medeltalet för varje lands produktionskostnader och produktivitet, har de inte tillräckligt fångat upp konkurrenskraften hos nya
länders högteknologiska produkter. l u-länderna lever ofta en gammaldags ekonomi
sida vid sida med den nya, och genomsnittssiffrorna ger därmed en missvisande bild av
produktiviteten i den bästa sektorn, som
S1erige har att konkurrera med.
Dahmens pessimistiska profetia beträffande svensk ekonomis framtid baserade sig på
t1å bedömningar. Den ena gällde den internationella utvecklingen. Tillväxten i industriländerna kommer att ligga på en lägre
nivå framöver främst beroende på följande
faktorer: oljeräkningen, den nya konkurrensen från u-länderna, den nya protektionismen som kommer att hålla tillbaka produktionstillväxten, miljöopinionen som också
kommer att vara begränsande liksom den
langsammare och dyrare tillväxten av energiproduktionen.
För Sveriges vidkommande såg Dahmen
Ytterligare besvärligheter. Övertron på
branschåtgärder, statliga ingrepp och sub- ”entioner leder fel. Kraven på jämlikhet,
trygghet, att ha jobb på den plats man bor,
på sociala förmåner leder till en stor tröghet
i svenskt näringsliv. Fackföreningsrörelsens
ökande makt ökar trögheten. Tesen att det
är fult att tjäna och ha pengar tar bort incitamentet för nyföretagandet.
Dahmens slutsats var att ingen regering
tycks kunna ändra på den här utvecklingen.
Det är väl främst på den punkten det finns
anledning att gå i polemik med honom och
hans fränder på den pessimistiska kanten.
Att vi fick ett regimskifte 1976 var ändå
ett uttryck för nya strömningar i valmanskå-
5
ren. Det var socialdemokratins t r e d j e nederlag. Trenden är alltså långsiktig. Jämlikheten är en socialdemokratisk paroll som det
blivit märkvärdigt tyst om. Ett annat tidens
tecken är måhända au LO:s stora 2 miljonerssatsning i höst på en kampanj mot ”stol–
finansen” knappast rönt någon uppmärksamhet alls.
Är det inte i själva verket så att ute i
valmanskåren finns ett gensvar gentemot
tankar om individualism och decentralisering? Att det finns en reaktion gentemot
byråkrati, tröghet och pampvälde, även om
den är folkrörelsemärkt? Finns det inte en
gå-lust hos stora ungdomsgrupper som åter
kommer att göra sig gällande? Tråkigheten i
ett liv på bidrag blir uppenbar så småningom.
Visst har Dahmen rätt i att den borgerliga
regeringen i mycket kört vidare i socialdemokratiska hjulspår ifråga om närings- och
arbetsmarknadspolitik, men härtill har man
varit så illa tvungen för att klara den akuta
krisen. Det finns en klar insikt hos regeringen om nödvändigheten av att föra en alternativ politik, det vill säga en politik som
förbättrar näringslivets all männa arbetsvillkor. Småföretagarpropositionen var ett steg
på den vägen. Alla Sveriges duktiga ingenjö-
rer, tekniker, säljare, företagsledare och yrkesarbetare har inte plötsligt försvunnit. De
finns kvar och kommer återigen att göra sig
gällande.