Print Friendly

Ledare; Det ödesdigra valet

Av Redaktionen | 31 december 1976


1976


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Det ödesdigra valet
Det hör till konventionerna i en parlamentarisk demokrati att varje val framställs som
avgörande för lång tid framåt. Regeringssidan brukar skildra ett eventuellt nederlag
som en katastrof för samhället genom att en
okurmig och illvillig opposition förstör allt
som byggts upp under en ansvarskännande
och skicklig regim. Oppositionens paroll
brukar vara: ”nu eller aldrig.” Det gäller att
störta en regering, vars fortsatta herravälde
skulle leda till oöverskådliga olyckor. Allt eftersom valfebern stiger under de sista veckorna före valdagen, accentueras från båda
sidor dylika tonfall.
Sådant hör alltså till pjäsen. Erfarna politiker vet att i regel är det inte fullt så illa ställt.
Värdegemenskapen ren västerländsk demo- .krati är i grunden så stark, att de på respektive sidor proklamerade katastroferna brukar
kunna avvändas med hjälp av sunt förnuft
och det som är den demokratiska styrelsemetodens verkliga styrka, nämligen benägenheten inom partiväsendet att utifrån skilda
ståndpunkter söka uppnå en kompromiss,
som ingen är riktigt nöjd med men alla parter skäligen kan acceptera.
Men det finns också valrörelser, där så
centrala frågor skall avgöras, att de yttre
konventionerna inte stämmer med verkligheten. Vi har i Sverige efter det andra
världskriget haft ett sådant val: 1948, då socialdemokraterna begärde fullmakt att genomföra ”skördetidens” socialiseringsprogram. Det valet förlorade de, eller rättare
sagt, vann de med så knapp marginal att socialiseringsprogrammet tills vidare måste
läggas på hyllan. I stället fick vi ”välfårdspo- .
litikens” och ”blandekonomiens” decennier.
Många av det socialdemokratiska partiets
ledande krafter i riksdagsgrupp och regering – med säkerhet hr Sträng och förmodligen hr Palme – skulle helst sett att partiet
fortsatt på denna väg. Det hade möjligen inneburit en mycket långsam ”omvandling av
samhället i socialistisk riktning” – en socialisering genom förvaltningsreformer snarare
än genom angrepp på de grundläggande
samhällsinstitutionerna. En dylik politik hade i varje fall varit lätt för regeringen att försvara, och vid behov hade koalitionsbröder
från mittenpartierna kunnat förvärvas. Vi
kunde ha fått ett system, där partiernas växlande styrka lett till svängningar mellan kollektivistiska och individualistiska reformer
inom ramen för en bevarad pluralistisk demokrati och ett av blandekonomiens ideer
format näringsliv.
Men LO ville inte det. Från mitten av
1960-talet har fackföreningsrörelsens ledning och funktionärsskikt oavlåtligt sökt
konfrontation. Genom egna organisatoriska
resurser liksom den till LO knutna eller av
LO behärskade maktapparaten i form av de
s k folkrörelserna, typ ABF, Pensionärernas
Riksorganisation, KF, SABO, Hyresgäströ-
relsen osv, har LO kommit att behärska partiet. Hr Palme och partiets politiska ledning
befinner sig i samma situation som trupper
vilka kämpar med fienden framför sig och
egna hotande kulsprutor i ryggen.
Det hjälper sedan inte hur mycket partiet
som sådant försöker hålla LO-kongressens
enhälliga principbeslut om Meidnerfondernas införande i bakgrunden under valrörelsen. Inga undanflykter i världen kan dölja
det faktum, att om socialdemokraterna som
parti vinner valet och får majoritet ensamt
eller tillsammans med kommunisterna, kommer regering och riksdagsgrupp att tvingas
effektuera LO-komplexets beställningar.
Man kan – något tillspetsat – uttrycka saken så, att när LO i början på 1960-talet beordrade skatteberedningens nedläggande,
innebar detta i realiteten att Tage Erlander
avsattes som statsminister. I fortsättningen
var han inte mer än en galjonsfigur, tolererad :;å länge han lydde husbondens röst från
Norra Bantorget. Inte att undra på att han
vid Olof PaJmes tillträde som partiledare
uppmanade denne att ”lyssna till rörelsen”.
Det enhälliga principbeslutet vid vårens LOkongress om Meidnerfonderna innebär att
hr Palmes inflytande reducerats till samma
nivå som företrädarens. Han får hålla god
min i elakt spel och leva som LO lär.
Vad kan då LO och den med LO sidoordnade ekonomisk-politiska maktapparaten
antagas komma att kräva i händelse av en
valseger. Gunnar Nilsson och andra fackföreningsledare är omgivna och behärskade av
~ri.” talrik krets unga radikaler, ideologiskt
präglade av 1960-talets revolutionära strömningar. De kommer att kräva ett snabbt genomförande av Meidnerfonderna. Det är
därför inte alls säkert att partiet tillåts att
vänta med att aktualisera det Meidnerska
konfiskationssystemet på riksplanet till efter
1979 års val. En olycksbådande anvisning
om risken för ett genomförande redan 1978
eller våren 1979 har vi i socialdemokrater- 251
nas ovilja att skydda frihets- och rättssäkerhetsgarantierna i grundlagen på samma sätt
som övriga grundlagsregler, dvs ändring
måste underställas folket i val. Nu räcker det
med ett förnyat riksdagsbeslut efter 6 månader, när det gäller inskränkningar av demokratiska rättigheter.
Professor Stig Strömholm har nyligen i en
klarläggande och uttömmande utredning
påvisat att ”de politiska makthavarna, om de
vill realisera förslagen om löntagarfonder,
måste genomföra sådana grundlagsändringar som innebär att dylika tvångsöverföringar
uttryckligen förklaras vara förenliga med
den positiva (dvs gällande) rätten”. Vem eller vad skulle då hindra en av LO-komplexet
behärskad socialdemokratisk riksdagsmajoritet (ev med kommunistiskt stöd) att förklara att lämpliga klausuler, som bereder väg
för Meidnerfonder och total marksocialisering, hör hemma inom området för 6 månadersregeln och agera därefter?
Svaret är självfallet – endast en valseger
för den demokratiska oppositionen. Just
därför är detta val ett ödesdigert val, på samma sätt som 1948 års val var det. Vi står inte
inför ett val mellan olika metoder att organisera ett demokratiskt välfärdssamhälle, utan
inför ett val för eller emot ett samhälle präglat av ett centraliserat korporativt elitstyre,
där makten, för att citera den moderate riksdagsmannen Erik Hovhammars välfunna
formulering, utgår icke från folket utan från
facket.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner