Print Friendly

Ledare; Det nya Europa

Av Redaktionen | 31 december 1989


1989


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

•FDARF
Det nya Europa
D
et nya Europa växer fram nere på
kontinenten. I östland efter östland skakar befolkningen av sig
sina bojor och kräverfrihet och demokrati.
I Västeuropa fortsätter den ekonomiska
och politiska integrationen. EG-kommissionen och tjänstemännen nere i Bryssel
arbetar oförtrutet vidare på att realisera
den gränslösa marknaden itid till den sista
december 1992.
Det är en historisk och märklig tid vi
lever i. Äntligen får vi bevittna hur efterkrigstidens grymma delning av Europa
vittrar sönder. Hur de europeiskafolk som
förslavats under kommunismen återfår sin
frihet och sitt självbestämmande. Många
hyllningar går till Gorbatjov och den nya
ledningen iMoskva. Och det har sitt berättigande. Utan glasnost och perestrojka och
avskaffandet av Bresjnev-doktrinen hade
inte reformprocesserna i Östeuropa givits
utrymme att nå sina framgångar. Moskva
har till och med verksamt bidragit till reformprocesserna i eftersläntrarna ÖstTyskland och Tjeckoslovakien.
Samtidigt får vi i väst inte ett ögonblick
glömma bort att det som nu sker i Europa
innebär ett fundamentalt bejakande av
styrkan i västerländska värderingar och
västerländskt samhällsskick. Det är den
demokratiska rättsstaten, de medborgerliga friheterna och marknadsekonomin
som vunnit kampen mot kommunismen,
den kamp som kommunismen själv frambesvurit isina ideologiskt motiverade krav
på världsherravälde.
Det är tack vare behjärtade insatser under lång tid av västeuropeiska och amerikanska politiker för att återupprätta VästEuropa och byggaen stark atlantisk allians
som murarna nu rivs mellan öst och väst
och de östeuropeiska folken får en möjlighet till självbestämmande.
Det är marknadsekonomins framgångar överallt där den praktiseras, och den totalitära kommandoekonomins oförmåga
att producera annat än fattigdom och förtryck där den tillämpas, som gör förändringsprocesserna i öst oundvikliga.
Även den västeuropeiska integrationen
i form av den Europeiska Gemenskapen,
EG, har spelat stor roll för förändringsprocesserna i öst. De möjligheter till fortsatt och stegrad välfärdsutveckling som
realiserandet av den gränslösa marknaden
på 320 miljoner människor innebär, och
de nya friheter som kommer att omfatta
EG:s medborgare och företag, verkar som
en magnet inte bara påfolken inorroch syd
utan också i öst.
Det är ett återkommande tema hos de
nya medborgerliga och politiska grupperingarna i Östeuropa att de vill bli räknade
som fullvärdiga europeer, att de vill ta del
av den europeiska integrationen. Nu senast är det Medborgarforum i Tjeckoslovakien som vill se sitt land integrerat i ett
Europa utan några militära allianser.
Här hemma och utomlands förs nu en
debatt om huruvida de dramatiska händelserna i Östeuropa kommer att försena
EG:s egen utveckling. Västtyskland sägs
bli mindre intresserad av EG vilket skulle
kunna komma att samverka med Thatchers kyliga inställning. I Sverige för de
EG-negativa fram Östeuropa som något
slags samverkansalternativ för Sverige i
stället för EG.
Samtidigt som det är naturligt att debatten förs – händelserna i Östeuropa
ställer det västeuropeiska samfundet inför nya möjligheter, löften, utmaningar
och problem – är det påtagligt hur lätt
många kommentatorer har, inte minst här
iSverige, att underskatta tyngden, kraften
och lockelsen i den västeuropeiska integrationen.
Västtyskland vill öppna sig mot öst, ja,
men man vill också behålla och utveckla
EG som ger den västtyska ekonomin dess
särskilda styrka. Frankrike satsar på EG,
det gör också Spanien, Italien och Benelux. Det gör länder som vill in i EG som
Österrike, Turkiet, Malta och Cypern.
Det gör också många av de nya demokratiska ledarna i Östeuropa som i den europeiska integrationen ser en möjlighet att
få in sitt land i en ny europeisk gemenskap
där gamla rivaliteter biläggs och en ny
europeisk fredsordning kan utvecklas.
Inte tillräckligt uppmärksammat här
hemma är också att både Bush och Gorbatjov vänder sig till EG. De sovjetiska
förbindelserna med Bryssel blir allt mera
intensiva och Bush-administrationen ger
öppet uttryck för sitt stöd för och sina önskemål om ett starkt EG.
Verkligheten är ju också den, att endast
ett ekonomiskt och politiskt starkt EG
kan, vid sidan av Förenta Staterna, axla
bördan av att hjälpa Östeuropa. Det är
inte ännu så, som det ibland låter, att ÖstEuropa består av hägrande marknader.
Östeuropa är fattigt och saknar köpkraft.
Det blir västs skattebetalare som får stå
för hjälpen och betala för de insatsvaror
som de nedgångna östekonomierna så väl
behöver.
Diskussionen om den västeuropeiska
integrationen och utvecklingen i öst
understryker behovet av både ett starkt
och ett öppet EG. Här kan också Sverige
få nya möjligheter i framtiden. Kommissionspresidenten Delors som i alla sammanhang förklarar att fördjupningen av
EG går före utvidgningen (så också i det
tal Svensk Tidskrift återger i detta nummer) nämnde den 21 november i Europaparlamentet möjligheten avettEG som
består av 22 medlemsstater. Hans argumentlinje var dock att inför detta perspektiv borde EG snarast stärka sina
institutioner.
Diskussionen om Europas nya framtid
förs på kontinenten och i överläggningar
mellan Bush och Gorbatjov. Den utanförställning som varit bekväm för Sverige under det kalla krigets dagar ger oss i dag
endast en marginell roll i utformandet av
det nya Europa. Det är vi själva som
måste bestämma oss för om vi önskar oss
mer av ett europeiskt engagemang och en
europeisk framtid. Ingen hjälper oss till
det. Andra bekymrar sig föga över om vi
blir en stagnerande randstat i norr utan
röst i de betydelsefulla europeiska rådslagen.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism