Print Friendly

Ledare; Den svenska isolationismen

Av Redaktionen | 31 december 1995


1995


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

l
LEDARE
DEN SVENSKA
ISOLATIONISMEN
R
esultatet av BU-parlamentsvalet var förvisso
inte den katastrof för
demokratin som besvikna
politiker ville göra gällande. Däremot ett
misslyckande för de flesta politiker.
Mycket har sagts om att folk borde ha
begripit, respektive att politiker borde ha
förklarat att det inte var en ny omröstning om medlemskap och att EU:s uppgift och syfte var något helt annat än att
på några månader ge billig mat och sänkt
arbetslöshet. Att EU är det stora fredsprojektet och bör värderas som sådant.
Men i så fall måste man bölja tala om
detta fredsprojekt i annat än abstrakta
fraser. I synnerhet om den konkreta
verkligheten är att en del av Europa trots
EU:s och andra organisationers ansträngningar företer en bild av krig, förstörelse
och död.
Tyvärr har resultatet av EU-valet snateknik att skjuta problemet framför sig,
med allt större trovärdighetsproblem när
det tvingas till omprövning.
Det är inte ett problem enbart för partiet; det hindrar en för landet helt nödvändig säkerhetspolitisk omorientering,
nödvändig eftersom den säkerhetspolitiska terrängen inte längre stämmer med
kartan.
Det är heller inte ett problem enbart
för Sverige, eftersom Sverige sitter med
nyckeln till flera grannländers säkerhetspolitiska lösningar, lösningar som dessa
länder vill fa till stånd innan det är för
sent.
Redan under de sista oppositionsåren
visade socialdemokaterna reaktionära
tendenser i säkerhetspolitiken. Bl a kritiserades Carl Bildt för att han hävdat att
Sverige inte kunde stå neutralt om
Ryssland angrep de baltiska staterna.
Detta likställdes med att han lovat direkt
rare varit att man ytterligare skjuter ifrån militär hjälp.
sig denna reella säkerhetspolitiska diskus- Sådana förfalskningar kunde lätt försion. ”Man” är främst det socialdemokra- klaras som inrikes utrikespolitik Det
tiska partiet som sedan länge utbildat en gamla neutralitetstillhygget som prövats
290 SvENSK TiDSKRIFT
med framgång mot Hjalmarson och
något mindre framgångsrikt mot Bildt
plockades fram igen.
Behovet var stort. Socialdemokraterna
är naturligtvis medvetna om att de efter
valet skulle bli tvungna att svika alla
löften om att återställa välfärdsstatens åtaganden. Dessutom forestod en omröstning i EU-frågan, där det pinsamma
skulle inträffa att sossarna satt i samma båt
som moderaterna och de djupa leden
ännu inte hunnit rätta in sig efter fotombytet 1990, då ett borgerligt projekt som
hotade neutralitetspolitiken över en natt
blev ett socialdemokratiskt, väl forenligt
med vår urgamla neutralitet.
Teg och led
Moderaterna å sin sida teg och led for att
inte äventyra ett JA i folkomröstningen.
Större delen av JA-sidan intygade med
en mun att BU-medlemskap på intet sätt
äventyrade vår alliansfrihet. Endast folkpartiet vågade säga att ett forsvarssamarbete låg i vårt intresse.
Efter valseger och ja till EU blev det
bara värre. Först kom kampat~en om
Carl Bildts brev till Jeltsin i ubåtsfrågan –
snöpligen torpederad av utrikesminister
Kozyrev. Så en uppskruvad debatt på
temat utfästelser om väpnad hjälp till
Baltikum, krönt av en utrikesdeklaration
som räcker lång näsa åt balterna och ger
lillfingret åt Zjirinovskijs meningsfränder
med den på en gång överflödiga och fordärvliga tesen
”Vi far heller inte ge andra stater forväntrungar om ett svenskt militärt engagemang i händelse av en väpnad konflikt”
Även här kan inrikespolitiska hänsyn
vara en forklaring om än inte forsvar.
Socialdemokraterna var nu i full gång
med att svika sina vallöften, i olika
omgångar med stöd av de tre säkerhetspolitiskt reaktionära partierna, miljöpartiet, vänstern och centern.
Därmed har Sverige med hög fart
backat in i det kalla krigets säkerhetspolitik. Resultatet av EU-valet blir med all
sannolikhet att den tendensen forstärks:
ytterligare en svekdebatt klarar regeringen inte, och Olof Johansson som
upplever en ny vår kommer inte att stillatigande åse någon avvikelse från neutralitetsfundamentalismen.
Ryggmärgsbeteende
Partitaktik är dock tyvärr inte hela forklaringen, mycket talar for att stora delar
av ledningen sitter fast i gammalt, tänkande är en överdrift, snarare ryggn1ärgsbeteende. Den liturgi med vilken man
under många decennier sökt forsköna ett
realpolitiskt val och dölja vissa moraliska
defekter i säkerhetspolitiken har fatt sitt
eget liv och styr handlandet. Samtidigt
som forsvarsministern högdraget undervisar de högsta militära cheferna i säkerhetspolitik, påpekande att de inte märkt
att muren fallit och en ny tid inträtt, reagerar han instinktivt mot allt tal om
NATO-samarbete, hindrar att det utreds
i forsvarsberedningen, forbjuder flygvapnet att studera samverkan i fredsbevarande operationer, tar sig till och med
orådet fore att argumentera mot
NATO:s östutvidgning – trots att
NATO i forsvarsberedningens säkerhetspolitiska betänkande i våras omnämnde
SVENSK TIDSKRIFT 291
NATO som en positiv faktor för europeisk stabilitet.
Denna idiosynkrasi har nu blivit ett
kinkigt problem när det gäller Sveriges
deltagande i en NATO-ledd styrka för
övervakning av stilleståndet på Balkan.
Man gör frenetiska försök att hävda att vi
endast kan delta Fredsbevarande
Operationer (kapitel VI i FN-stadgan),
inte i vad försvarsministern med ett något
dilettantiskt språkbruk kallar ”offensiva
anfall” (vilket ingen annan än han talat
om). I verkligheten agerar nuvarande
FN-styrka bl a efter resolutionen 836 från
juni 1993 avseende skydd av fredade
zoner, som bygger på FN-stadgans
kapitel VII, det som kallas fredsframtvingande verksamhet. Det finns svenskt
riksdagsbeslut på att detta är grunden för
Nordbat, varför försvarsministerns otaliga
uttalanden under senast halvåret är lögn
och förbannad dikt.
Utvidgning dröjer
Ytterligare ett sätt att komma ur knipan
görs genom att svenska regeringen tycks
ställa ett ryskt deltagande som villkor för
ett svenskt. Kommentarer överflödiga.
Turerna kring Bosnienstyrkan är väl
dock mer pinsamma än reellt skadliga. Av
helt annan dignitet är vad som händer i
det nordiska området.
Tyvärr tyder tecknen på att NATOutvidgningen kommer att dröja, för
Baltikums del kanske for oöverskådlig
tid. Just nu vill man avvakta det ryska
parlamentsvalen och inte försvåra för
Jeltsin, sedan blir det tal om att avvakta
de ryska presidentvalet. Provokationsteorin far alltmer fåste och blir självuppfYllande genom att de ryska chauvinisterna höjer rösten när de ser att det ger
effekt. Att den svenske försvarsministern
ger sig ut och spelar på Zjirinovskijs
planhalva är en extra poäng.
Tilltagande oro
Hur skall då de baltiska staterna, vilkas
frigörelse alla hyllar, fa sin säkerhet garanterad? Från NATO-håll har antytts att
grannländerna här kunde spela en roll.
Det är en lösning som Svensk Tidskrift
länge har förordat. Den tycks nu mer
fjärran än någonsin. Sedan Ingvar
Carlsson i Helsingfors för ett år sedan
brutalt stängde Finlands dörr till NATO
genom att förkunna att ett medlemskap
var uteslutet för Sverige har finnarna
tvingats uttrycka sig mycket mer försiktigt, vilket i sin tur av en del svenskar tas
till intäkt för att de inte vill gå ifrån neutralitetspolitiken. Men de som har insyn i
hur det resoneras i våra östra grannländer
vet att där råder en allt större oro för den
ökande svenska isolationismen. Nordens
starkaste makt blir inte mycket att hålla i
hand om och när töväder övergår i
oväder.
292 SVENSK TIDSKRIFT

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner