Print Friendly

Ledare; Den ointresserade socialdemokratin

Av Redaktionen | 31 december 1991


1991


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LEDARE
Den ointresserade
socialdemokratin
A
tt mycket av det massmediala intresset koncentrerades kring den
nya borgerliga regeringens gö-
randen och låtanden var knappast ägnat
att förvåna. Förväntningarna efter valutgången var stora och frågorna många:
Skulle det bli någon borgerlig regering
överhuvud taget? Skulle regeringsförklaringen motsvara de högt ställda kraven?
Och om man mot förmodan kom överens
om politiken, skulle de till synes hart när
olösbara personfrågorna kunna hanteras?
När sedan regeringsbildningen var ett
faktum, regeringsförklaringen uppläst
och gillad, och departementen tagna i besittning återstod det svåraste, om vilket
olyckskorpar av främst borgerligt slag
kraxat högt: Skulle regeringen verkligen
vara förmögen att åstadkomma den efterlängtade ”rivstarten”? Att snabbt och
effektivt lägga förslag om så mycket som
möjligt av det som utlovats är helt nödvändigt för varje ny regering för att omedelbart sätta bilden av handlingskraft och
klara mål. Med våra mycket korta mandatperioder är tiden för en regering att
uträtta väsentligheter ytterst begränsad,
och det gäller att handla kvickt innan det
på nytt stundar valrörelse och de enskilda partierna vädrar röster.
I det perspektivet var det inte underligt att uppmärksamheten nästan enbart
riktades mot den nya regeringen. Den
som lovar mycket tar stora risker, och det
är många som har ett intresse i utfallet av
den utlovade förändringen.
Men i takt med att det utåt sett mest
intensiva skedet i den nya regeringens
tillvaro avslutades, samtidigt som regeringens förslag hamnat på riksdagens
bord, vändes intresset i allt högre grad
mot oppositionen och socialdemokratin.
Och det var ingen vacker syn. Utan den
(skenbara?) glans som regeringsställningen automatiskt skänker innehavarna,
framstår socialdemokratin just nu som
naken, villrådig och handlingsförl~ad.
Sällan har frågorna Hvadan? och Hvarthän? känts mer befogade.
Visst var det rimligt att socialdemokratin efter det historiskt usla valresultatet tog
en paus för vila och eftertanke. Ingvar
Carlsson själv utlovade generöst 100 dagars smekmånad för regeringen och åkte
på tågluffning med hustrun. Åtskilliga
andra ledande socialdemokrater tog också
semester eller ägnade sig åt att bevaka sina
intressen inför kalaset på lediga landshövdinge- och generaldirektörsposter.
Men andra har funderat desto mer –
offentligt eller i det tysta – kring varför
det gick som det gick. Det är en naturlig
självrannsakan. Nio år av oavbrutet
maktinnehav – där en till synes mycket
framgångsrik inledning för den ekonomiska politiken samt en splittrad borgerlighet tillät socialdemokratin att närmast
ohotade föra sin egen politik – ledde till
att fallet blev tungt och stort.
Den bubbla man själv blåst upp sprack
med en ljudlig smäll. Den skenbara ekonomiska framgången kollapsade och socialdemokratins sympatisörer övergav
partiet i stora skaror. Vem skulle inte i ett
sådant läge börja fundera över sin uppgift
på den politiska scenen?
Det vore synd att påstå att rösterna i
den socialdemokratiska eftervalsdebatten är samstämmiga. Många har känt sig
kallade att delta och åsikterna om Varför
är nästan lika många som det finns debattörer. Men med en grov förenkling kan
man säga att det finns två skolor.
Den ena går ut på att partiet uppfattas
som ett bevararparti, att socialdemokratin inte förstått kraven på förändring och
förnyelse av det svenska samhället. Den
uppfattningen artikuleras exempelvis i
SSU:s utmärkta tidskrift Tvärdrag där
bl a ”dissidenten” Widar Andersson desillusionerat utbrister att ”det är som om
vi önskar att den där dj-a muren stod
kvar”. Men också Mona Sahlin tillstår att
valresultatet kanske ändå var ”en reaktion som visar att människor har en allt
mindre tro på centrala lösningar och stora system”.
Den andra skolan påstår motsatsen,
att socialdemokratin i alltför många frå-
gor ändrat ståndpunkt och att många i
partiet därför inte längre känner igen sig.
Tydligast finns denna ståndpunkt företrädd i de fackliga tidningarna, LO-tidningen inte minst.
Den för socialdemokratin dystra slutsatsen skulle kunna vara att bägge skolor
har rätt. För de socialdemokratiska kärntrupperna var de hastiga och tvära kasten
när det gäller skatterna, EG-medlemskapet, kärnkraften och Öresundsbron
knappast mobiliserande. Samtidigt som
många förstagångsväljare och yngre väljare i allipänhet upplevde socialdemokratin som maktfullkomlig, trög, grå och
otidsenlig. Och föga lämpad att ta ansvar
för politiken i en tid av snabba förändringar och krav på omvandling.
Det finns tecken på att den socialdemokratiska ledningen dragit den slutsatsen. Det är i varje fall en möjlig tolkning
av det som sagts och gjorts från socialdemokratiskt håll den senaste tiden. Så kan
vi t ex se en uppluckring i den tidigare så
benhårda linjen när det gäller privata
alternativ i välfärdssystemen. Sten An- 547
derssons och Bengt Lindqvists daghemsstalinism har ersatts av Birgitta Dahls(!)
perestrojka. Att det skulle ske med någon
entusiasm från dem som tidigare med så-
dan kraft försvarat Gulag-linjen är svårt
att tro, men det är uppenbart att det funnits och finns ett betydande tryck för en
förändring från framför allt de yngre
inom partiet.
Det är en förändring som bör bejakas
och uppmuntras. Desto mer oroande är
däremot försöken från den socialdemokratiska ledningen att samtidigt också få
de gamla gardena att ”känna igen” partiet. De ekonomisk-politiska motioner
som socialdemokraterna presterat i riksdagen kan enklast sammanfattas som
”åter till 1970-talet”. Trots en läpparnas
bekännelse till en politik för tillväxt innehåller förslagen i praktiken ingenting som
befordrar utveckling och tillväxt i Sverige. Det är en nej-sägandets politik som
reflexmässigt motsätter sig alla förslag till
skattesänkningar, besparingar, avregleringar och privatiseringar. De s-märkta
motionerna bekräftar vad man länge
misstänkt, att regeringstidens omvändelse i skatte- och Europafrågan skedde under galgen. Nu, utan verklighetens tryck,
sker en beklaglig återgång till gamla förlegade ståndpunkter.
Den slutsats som kan dras av det som
nu händer inom socialdemokratin är inte
särdeles uppmuntrande. Sverige står inför en av de största strukturomvandlingarna i vår moderna historia. Internationaliseringen och integrationen med det
övriga Europa utsätts redan industrin för
ett enormt omvandlingstryck. Om vi skall
överleva som industrination och välfärdsland kommer det att krävas stora förändringar av villkoren för näringslivet. Och
548
förändringarna måste genomföras så
snabbt det bara går.
Men socialdemokratin tycks för närvarande helt ointresserad av en seriös
diskussion kring dessa avgörande frågor.
I stället ägnas så gott som all tid och
spaltutrymme åt den offentliga sektorn,
vare sig man är förändrare eller bevarare.
Om industrin och näringslivets villkor är
det däremot bedövande tyst.
Det är tragiskt, dels därför att arbetarrörelsen inte minst genom sin fackliga
gren skulle kunna spela en betydelsefull
roll för förnyelsen av svenskt näringsliv.
Dels därför att Ny demokrati nu visat sitt
rätta populistiska jag och uppenbarligen
tycks mer intresserat av den egna massmediala uppmärksamheten, än att bidra
till en liberalisering av näringslivet. Ny
demokratis företrädare har genom sina
ställningstaganden tyvärr bekräftat de
mest pessimistiska farhågorna om partiet.
Behovet av en socialdemokrati som
utvecklat den förnyelse som trots allt inleddes under regeringstiden har därmed
blivit mer påtagligt. Dessvärre tycks nå-
gon sådan utveckling för socialdemokratins del inte vara aktuell. I stället riskerar
vi att få en anti-koalition i riksdagen bestående av socialdemokratin, ny demokrati och vänsterpartiet vars enda insats
blir att försena den nödvändiga och
önskvärda omvandlingen av Sverige. Om
så blir fallet är regeringen att beklaga,
men än mer trist lär det bli för Sveriges
medborgare.
Erövra kulturen
D
et sägs att högern har vunnit.
I den ekonomiska debatten talar
alla om marknadsekonomi. Varenda statlig verkschef, använder nogsamt högerns retorik när han motiverar sin
existens och låter som en företagare när han
talar om marknadsanpassning och lönsamhet.
Regeringen är ifull färd med attdriva ige- ~
nom ett av de mest omfattande privatise- ,
ringsprogrammen ivästvärldenoch de enda ;
protesterna som hörts handlar om att det :
kanske inte är så enkelt som man kan tro.
För fem år sedan var det som att svära i
kyrkan att ens antyda möjligheten till privat
barnomsorg. Nu skall till och med socialdemokraterna godta det utan att rodna. Och i
synen på lag och moral, låter var och varannan politiker på ett sätt som en gång sades
göra Astrid Kristensson omöjlig som justitieminister i en borgerlig regering.
Såvisst har det hänt en del. Det är baraatt
läsa tidningen, höra på nyheterna och sedan
fundera efter hur motsvarande spalter och
program lät för fem, tio eller tjugo år sedan.
Det här stämmer i större eller mindre utsträckningpåalla tidningar. Fastdetfinns en
begränsning. När man kommer till kultursidan verkar tiden ha stått stilla.
DNs kulturbilaga är en av de få kvarvarande organen för kommunistiskt tänkande. På SvD tar kulturchefen nervöst avstånd
när en medarbetare skriver en artikel som
ifrågasätter offentliga subventioner till kulturen och hela kultursverigeformerar sig till
ett rasande avståndstagande. De flesta kul-

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner