Print Friendly

Ledare; Den nya högskolan

Av Redaktionen | 31 december 1975


1975


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Den nya högskolan
Efter sju års utredande, debatterande och
parlamentariskt kompromissande, står riksdagen nu i begrepp att fatta beslut om
den stora högskolereformen. Den skulle ha
kunnat bli en betydelsefull reform – om
frågan handhavts på rätt sätt av berörda
parter. Sällan har dock en stor och viktig
fråga misskötts så grundligt som denna.
Det började med utredningens sammansättning och arbetets inriktning. Genom
att ge utredningen en utmanande byråkratisk prägel, försäkrade sig regeringen redan från början om olösliga konflikter. De
akademiska lärarna har upplevt U68 som
ett hot mot forskningens frihet och undervisningens kvalitet. Delvis har farhågorna
varit välgrundade, men ibland har kritiken gått för långt, varigenom universitetslärarna kommit att framstå som föresprå-
kare för status quo. Men är det egentligen
något att förvåna sig över? Hur kan man
begära att universitetslärarna skall kunna
vinnas för tanken på i och för sig nödvändiga reformer inom högskoleväsendet,
om man på ett demonstrativt sätt ställer
dem utanför hela utredningen?
Studenterna, som under mer ”normala”
förhållanden skulle ha kunnat påverka reformen, har genom ett sterilt nejsägeri avhänt sig alla möjligheter att spela en roll.
Det har inte hjälpt att de moderata studenterna uppträtt både hyfsat och sakkunnigt. Allmänhetens uppfattning om
akademisk utbildning har på ett förödande sätt färgats av studentvänsterns agerande. Och vad skall den skattebetalande allmänheten egentligen tänka? Om den akademiska friheten inte befordrat det uppreklamerade ”kritiska tänkandet” mera än
som avspeglas i hyresstrejker, talkörer och
kommunistiskt testuggande, vad är det då
som det är så viktigt att slå vakt om?
Den nu förestående högskolereformen
har alltså vuxit fram i det sämsta tänkbara klimat. Och reformer som genomdrivs
utan stöd av dem som närmast berörs brukar sällan bli helt lyckosamma.
Ändå skall farhågorna inte överdrivas.
Högskolepropositionen är, sedan en del
obligatorisk socialdemokratisk retorik skalats bort, betydligt mer måttfull än man
haft anledning att befara. Mycket av det
onödiga bildstormandet har upphört; också i framtiden kommer det att finnas fakulteter, universitet och akademiska examina. Lokaliseringsprogrammet, som avser ett stort antal nya s k högskoleorter,
har blivit något av en luftpastej; vissa
principbeslut om nya högskoleorter skall
fattas, men konkret kommer mycket litet
att hända. Den traditionella akademiska
undervisningen kommer att ligga kvar där
den nu ligger.
Förslaget till institutionell organisation
präglas alltjämt av väl mycket utbildningsbyråkratiskt tänkande. Men två saker
bör här särskilt framhållas. Det ena är att
mycket få bindande beslut kommer att fat·
tas av riksdagen nu. Hur riktlinjerna skall
omsättas i praktiskt funktionsdugliga be·
sluts- och samrådsorgan är en fråga som
kommer att överlåtas åt regionala orga·
nisationskommitteer. Det andra är att propositionen faktiskt – tvärtemot vad man
hela tiden trott – väsentligt minskar centraldirigeringen av den högre utbildningen. Utrymmet för lokala initiativ ökar. Det
är en sak som universiteten har all anledning att ta fasta på.
När det gäller att ”öppna” universiteten för nya studerandegrupper, främst
vuxna utan formella skolrneriter, har
verkligheten redan gått händelserna i förväg. Utbildningsministerns förslag till nya
kompetensregler kommer därför främst att
få effekter av annat slag. Med de förkunskapskrav som nu skall gälla kommer de
treåriga gymnasielinjerna inte längre att
utgöra normalväg till högre utbildning. På
sikt kan det treåriga gymnasiet därmed
vittra bort, varefter en allmän collegeutbildning mellan skola och högskola blir
helt ofrånkomlig. Vad som reellt sett hade
krävts i dagens läge är inte sänkta, utan
skärpta krav på förkunskaper hos de högskolestuderande.
Debatten om U68 har mest handlat om
riskerna för att universiteten skall bli
simpla leverantörer av måttbeställd, i bästa fall halvbildad arbetskraft åt industri
159
och offentlig förvaltning. Strävan till en
ökad yrkesinriktning har fördömts från
många håll. Men det är knappast här som
de stora farorna lurar. Den högskola som
nu skall förverkligas kan inte direkt jämföras med universitetens filosofiska fakulteter. I den nya högskolan kommer mellan
en fjärdedel och en tredjedel av varje årskull ungdomar att få sin utbildning. I det
läget är det ofrånkomligt med en mer
medveten dimensionering och yrkesinriktning av studierna.
Den verkliga faran ligger i att vi i Sverige, på grund av regeringens absoluta
oförmåga att fatta vad utbildningskvalitet
innebär, kommer att få allt större svårigheter att vidmakthålla standarden hos de
blivande civilingenjörerna, läkarna, lärarna osv. Detta har inte så mycket med akademiska ambitioner i mer exklusiv mening
att göra, vilka vi i växande grad får vänja oss vid att vårda på högre nivåer –
främst inom den kvantitativt omfattande
forskarutbildningen.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner