Print Friendly

Ledare; De sista stalinisterna

Av Redaktionen | 31 december 1988


1988


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

.
.
:’
·:
:
·,
:,.
LEDARE
De sista stalinisterna
R
unt omkring i världen dör socialismen som ide. Den har dött i
Polen, den har förlorat varje tillstymmelse till liv i Baltikum, den erbjuder inga lösningar för de kommunistiska
stormakterna Sovjet och Kina, den har
kollapsat i Etiopien och Tanzania. Och i
Sverige firar trogna socialdemokrater hö-
gervågens förmenta död med att sjunga
utbudspolitikens höga visa samtidigt som
man funderar på om man överhuvudtaget vill kalla sig socialist. Det är i dagens värld svårt att hitta dem som hyllar
styrkan i socialismen som ide.
Detta skall inte tas till intäkt för att tro
att socialister världen över nu flyr socialismen. Socialismen är nämligen inte bara
en ide utan också makt åt dem som styr.
Det gäller nomenklaturan i Sovjetunionen, partiapparaten i Kina, det
socialistiska Afrikas diktatorer. Makten
behåller sitt skimmer när ideerna har förlorat sitt.
Det gäller i allra högsta grad för Michail Gorbatjov som vet att planekonomin bara erbjuder nya misslyckanden
och därmed minskad politisk och militär
makt för Sovjetunionen. Glasnost och
Perestrojka innebär ingalunda att han vill
uppge kontrollen över sovjetmedborgarnas liv, bara att han insett att han inte kan
kontrollera dem som förr om systemet
som ger honom makten överhuvudtaget
skall fungera och överleva.
När han försöker reformera det sovjetiska samhället kommer han att möta två
typer av motstånd. De som är priviligierade genom systemet kommer att motarbeta varje förändring som ger dem
mindre makt och färre privilegier. De
som verkligen har trott på den etablerade
ideologin och dess retorik och som har
belönats för sin lojalitet och ideologiska
entusiasm kommer inte att kunna stödja
liberaliseringen med partiarbetarens
engagemang. De har satsat sin personliga
entusiasm och prestige på något helt annat.
Dessa grupper sätter självfallet betydande gränser för vad som verkligen kan
uppnås, oavsett hur långt makthavarna i
Moskva vill gå. Gorbatjov är utelämnad
till de gränser hans egen maktbas ger honom.
Den verklighet som möter socialismen
runt om i världen möter också svenska
socialdemokrater. Motsvarande verklighet som socialistiska politiker mött i hela
världen ligger till grund också för KjellOlof Feldts omsvängning. Höga skatter
och regleringar fungerar inte i en världsekonomi som kännetecknas av lägre
skatter och färre regleringar. Utbudspolitik och lägre marginalskatter kommer inte ur drömmen om socialismen utan ur
anpassningen till verkligheten. Detta gör
inte svenska socialdemokrater till före
detta socialister, möjligen till före detta
troende. Det finns därför bestämda gränser för vad icke-socialistiska medborgare
bör hoppas på.
Diskussionsförslagen om sänkningarna av inkomstskatten bygger inte på den
politiska tanken att det är fel i sig med
höga skatter utan på den ekonomiska, att
lägre inkomstskatter ger en bättre ekonomi. Avsikten är inte att ge den enskilde
och samhällslivet vid sidan om staten mer
utrymme och staten mindre utan tvärtom
att behålla samma skattetryck under effektivare former.
Det kommer att bli en intressant utmaning för svensk borgerlighet att intellektuellt möta denne nya motståndare. Det
finns ingen anledning att sura över att förslagen om sänkta marginalskatter – som
före valdagen, för övrigt, berodde på felprogrammerade hjärnor – och utbudsfrämjande åtgärder stulits. Det är bara bra
att socialdemokratin låter marknadsekonomisk politik styra innehållet i den politiska debatten, förutom att det sakligt är
bra. Det finns heller ingen anledning att
utan vidare avfärda dessa nya signaler
med att det nog inte blir något. Det finns
säkerligen en seriös vilja till att reformera
inkomstbeskattningens omfattning och
former liksom att t ex avreglera det svenska jordbruket.
Men precis som Gorbatjov kommer
Kjell-Olof Feldt att ha sina främsta motståndare i detta arbete inom den egna
maktbasen. Där finns maktapparaten som
fått sina privilegier genom socialdemokratisk politik och som knappast kommer
att vilja ge upp dessa privilegier. Det är
den egna maktapparaten, organisationerna kring den offentliga sektorns monopol
och den fackliga rörelsen. Det är ingen
tillfällighet att ”kanslihushögern” hellre
talat om en avreglering av jordbruket än
några av de sektorer som är basen för socialdemokratins maktapparat, t ex de offentliga monopolen. Det är heller ingen
tillfällighet att man hellre talat om högre
kostnader för villaboende än radikala
men nödvändiga förändringar av räntesubventioner som drabbar hyresgäster.
Socialdemokratins maktbas sätter bestämda gränser för hur långt skattesänkningar, liberalisering och utbudsfrämjande åtgärder kan gå.
397
Bland de partiaktiva finns också de
som blivit skolade i att privat barnomsorg
som sådan är ideologiskt förkastlig. De
har med rätta kallats barndaghemsstalinister. Motsvarande stalinister finns inom
sjukvårdspolitiken, utbildningspolitiken
eller i massmediafrågor. De har inför de
senaste valen känslomässigt mobiliserats
för att sätta likhetstecken mellan offentliga monopol och välfärd. De kommer inte
att så lätt låta sig köras över för de är
makthavare i partiet.
Ett annat bekymmer med denna grupp
– utifrån Kjell-Olof Feldts förmodade
perspektiv- är att den saknar förmåga att
själv agera annat än i stelbenta socialistiska banor.Socialdemokraterna i Malmö är
ett exempel. De höjer malmöbornas skatt
med 1:75. Det är en av de mest omfattande skattehöjningarna någonsin i Sverige.
De höjer skatten därför att de inte är
fångade av den socialistiska samhällsanalysen. De saknar respekt för medborgarnas egen välfärd och sätter den egna politikens ideer före skattebetalarnas välfärd. Och de höjer skatten medan Feldt än
så länge bara talat om att finansiera sänkta skatter med höjda.
Den höjda malmöskatten är en symbol
för att en nyorientering världen över inte
har nått fram till den socialdemokratiska
maktbasen. Därför kan det vara klokt att
se vad som blir kvar av den socialdemokratiska omsvängningen innan man faller
Kjell-Olof Feldt om halsen. Här och var
tittar nämligen de sista stalinisterna fram.
Det kommer inte bara Gorbatjov att märka.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner