Print Friendly

Ledare; Borgerlig enhetsfront

Av Redaktionen | 31 december 1976


1976


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Borgerlig enhetsfront
I somras publicerade den borgerliga samarbetsorganisationen Forum för ~amhällsde?-
batt en opinio~smätning beträffande intresset för borgerlig samverkan bland de borgerliga partiernas väljare. Siffrorna väckte
stort uppseende. Inom alla de tre borgerliga
partiernas väljare fanns helt övertygande
majoriteter (cp 68,4 %, fp 74,6 %, m 82,8 %)
för att resp parti skulle anpassa sitt handlande så att en borgerlig samverkan kom till
stånd i 1976 års val.
Forum för Samhällsdebatt har fortsatt att
följa den borgerliga väljaropinionens utveckling och har återkommit med resultaten
av en ny opinionsmätning från februari i år,
även den utförd av statistiska Centralbyrån
och byggande på dess utfrågningsunderlag
av ca 9 000 personer. Genom detta breda
underlag får undersökningarna ett särskilt
stort upplysningsvärdejämfört med de mätningar SIFO och TV 2 presenterar, eftersom dessa senare baserar sig på ett underlag
av ca l 000 personer.
Februariundersökningens resultat är inte
mindre uppseendeväckande än den tidigare. I alla tre partierna har procentsiffran
för dem som vill se det parti de
sympatiserar med anpassa sitt
handlande så att en borgerlig samve r k a n ko m mer till s tå n d i va le t stigit påtagligt. Siffrorna blir än starkare om
man uppmärksammar att opinionsmätningsunderlaget sedan april 1975 förnyats
med 2/3, dvs ca 6 000 personer.
Maj 1975
Februari 1976
Cp
68,4%
78,3%
Fp
74,6%
79,6%
M
82,8%
89,2%
Motsvarande ökning föreligger bland de
allmänborgerligt sinnade, som icke uttalat
sig för särskilt parti, vidare bland de väljare,
so~.ö~_rgått från socialdemokraterna till de
borgerliga, samt bland de borgerligt sinnade
inom de fem årsklasser, som skall rösta för
första gången i höst. Alla tre kategorierna
ligger nu på 80 %-nivån beträffande kraven
på borgerlig samverkan i valet. Inte minst talande är reaktionen bland de unga väljarna,
vars röster mycket väl kan komma att avgöra
valet.
Man kunde tycka att dessa siffror borde
utgöra en klar vägledning för de tre partiledningarna. Men det anser, märkligt nog,
inte Dagens Nyheter. Tidningen försöker
bagatellisera opinionsmätningens resultat
genom att påstå, att frågan är så allmänt hållen att den inte har något större upplysningsvärde, och hävdar till och med att den
är ledande. DN drar rentav en parallell med
en fråga av typen ”föredrar Ni fred framför
krig?”.
Man kan förstå att Dagens Nyheter, som
alltsedan 1973 års val ansträngt sig att bereda väg för en allians mellan folkpartiet och
socialdemokraterna, upplever opinionsmätningens resultat som pinsamma. De visar ju
först och främst att utvecklingen inom mittenparti~rna och alldeles särskilt inom folkpartiet inte går i den av DN önskade riktningen. Speciellt talande är att de 79,6%
inom folkpartiet, som uttalat sig för en anpassning till bm::gerlig samverkan, nu utgör
en förkrossande majoritet av ett parti i tillväxt. Folkpartiets andel av väljarkåren harju
ökat från nivån 6% till lO%. Opinionsmätningen visar alltså att folkpartiets tillskott
– – – ———-
främst består av anhängare till borgerlig
samverkan. Per Ahlmarks skärpta oppositionspolitik har givit utdelning, men partiets
ställning står och faller med dess förmåga att
inge förtroende bland de ständigt ökande
skaror av borgerliga väljare, som vill se en
borgerlig samverkan i valet med sikte på ett
regimskifte.
Minst lika smärtsamt måste det vara för
Dagens Nyheter att begrunda opinionsmätningens resultat mot bakgrunden av tidningens egna ansträngningar att påverka
opinionen i motsatt riktning. Tidningen har
inte alls fått gensvar på sina strävanden att
förbereda opinionen inom folkpartiet på en
allians åt vänster. Inte ens dess mest trogna
läsare bryr sig om vad den säger. Detta tyder
onekligen på att DN spelat ut sin roll som
rikspolitiskt inflytelserikt organ i de stora
frågorna. I och för sig vore detta inte ägnat
att :.förvåna.· Sedan tidningens politiska och
kulturpolitiska sidor blivit vad man med ett
av tidens modeord kallar pluralistiska, finns
där inte mycket vägledning att hämta. Varför sk~ll en läsare bry sig mera om vad den
ene ledarskribenten skriver än den andre?
Försöken att nedvärdera Forum för Samhällsdebatts opinionsmätningar torde vara
dömda att misslyckas. Frågorna kring en
samverkan mellan de tre borgerliga partierna byggd på inbördes kompromisser i syfte
att skapa ett gemensamt regeringsalternativ
har stått i förgrunden i svensk politisk debatt
ända sedan dåvarande bondeförbundet år
143
1956 lämnade koalitionen med socialdemokraterna. De svårigheter och inre konflikter,
som den nödvändiga anpassningen till ett
gemensamt alternativ ställt de tre partierna
inför, har stötts och blötts så till den grad under snart 20 år, att väljarna näppeligen kan
ha undgått att uppfatta vad som är samverkansfrågans kärna – nämligen viljan till gemensam anpassning.
Att Dagens Nyheter, som inte vunnit gehör för sin linje, helst vill tro att väljarna är
lomhörda, är en sak för sig.
Per Ahlmark torde ha en klarare blick för
läget. Han har nu fått ytterligare anledning
att söka en gemensam plattform med de
andra borgerliga partierna. Det vore också
besynnerligt om inte Olof PaJmes politik i
skattefrågan, där den fingerfårdiga taktiken
inte kan beslöja desperationen i regeringens
ansträngningar att bryta sig ut ur sitt dåliga
utgångsläge inför valet, skulle leda till en
uppstramning inom oppositionen.
Någon enhetsfront har oppositionen tyvärr inte kunnat bilda i familjepolitiken. Det
spelar dock mindre roll. Nyanserna därvidlag kan utan svårighet överbryggas vid en
gemensam regeringsbildning. Men före valet måste de tre partiledningarna finna en
någorlunda enhetlig linje i skattepolitiken,
som kan inge väljarna förtroende till de tre
partiernas förmåga att samarbeta. Det är
denna förmåga de tr~ partiernas väljare krä-
ver bevis på – krav som framförs av majoriteter på nivån 80-90%.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner