Print Friendly

Ledare; Avspänning och krigshot

Av Redaktionen | 31 december 1974


1974


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Avspänning och krigshot
När det svenska försvarsbeslutet togs 1972,
talades i riksdagen åtskilligt om pågående
avspänning i världen. Ett drygt år har
gått. Det nya året 1974 börjar mitt under
ett krig, som drabbat Europa på ett oväntat sätt.
Kriget mellan Israel och Egypten-Syr.ien
avbröts då de senare stod inför ett ohjälpligt militärt nederlag. USA förmedlade
stilleståndet. Det bör för framtiden noteras, vilken obetydlig roll som FN och dess
generalsekreterare spelade i sammanhanget. Arabsidan böjde sig för nödvändigheten. I stället inledde arabländerna en ekonomisk krigföring – oljekrisen – mot
USA och dess bundsförvant Japan och mot
hela Västeuropa för att pressa fram en
isolering av Israel.
Att kvisen skärpt förhållandet mellan de
båda supermakterna USA och Sovjetunionen är påtagligt. USA kan inte utan vidare ge upp ett fortsatt stöd åt Israel. Vidare
kan USA ej vika för vilka påtryckningar
som helst. En militär ockupation av arabiska oljefält är utesluten, men vissa arabländer, däribland Saudiarabien, är beroende av livsmedelsimport från USA. Men
av flera skäl är en ekonomisk motkrigfö-
ring en tvivelaktig åtgärd; oljekrisen kan
snarare bli förlängd.
Sovjetunionen har sina intressen att bevaka i arabstaterna. Dessa har fått betydande rysk hjälp. Ryska robotar sköt ned
en tredjedel av det israeliska flyget och
höll nästan på att avgöra kriget. Moskva
måste nu fortsätta sitt stöd. Någon utvidgning av ryska oljeleveranser ens till de
skandinaviska länderna, som verkligen inte
är engagerade i Mellanöstern, kommer
inte att ske; det är realistiskt att räkna
med en minskning. Vid ekonomiska repressalier mot arabstaterna kan Sovjetunionen, tack vare 1973 års goda skörd, i
värsta fall rycka hjälpande in.
I värsta fall – ty vad Sovjetunionen
bättre behöver är att fylla på sina efter
flera missväxtår tomma spannmålslager.
Armen måste kräva detta. Den behöver ha
basen säkrad, medan Sovjetunionen allt
mera utvidgar sin militära närvaro i världen.
När Israelkriget avslutats, kommer Sovjetunionen att ha sin ställning säkrad i
Medelhavet. Ingen egyptisk president kan
en gång till skicka hem ryska ”experter”
som president Saclat gjorde 1972. Tvärtom
kommer den ryska flottan att på allvar slå
sig ned i Alexandria. Men Medelhavet är
blott en bit på vägen. I slutet av förra
året började ryska flygplan regelbundet
avspana även Sydatlanten, från en bas i
Guinea på Afrikas västkust. Detta, jämte
en ständig flottstyrka i Indiska Oceanen
och patrullerande u-båtar utanför USA:s
kuster, visar till vilka avlägsna områden av
världen Sovjetunionen dirigerar militära
styrkor – i fredstid.
I Svensk Tidskrift har många gånger
understrukits, att Sovjetunionen inte hotar
med krig. Däremot rustar Sovjetunionen
för krig. I fråga om sofistikerade vapensystem ligger ryssarna i dag på vissa områden före amerikanerna. Deras intresse
för balanserade styrkereduceringar, varom
förhandlingar pågått i Wien förra året, är
också onekligen begränsat.
Orsaken härtill är väl, att Sovjetunionen visserligen hyllar den fredliga samexistensens princip men att Moskva samtidigt menar sig ha ett speciellt ansvar, som
konkret uttrycks i den s k Brezjnevdoktrinen. Denna innebär, att eftersom det kommunistiska samhällssystemet är det höga
utvecklingsstadium, som människan bör
eftersträva, har Sovjetunionen sig anförtrott att försvara kommunistiska landvinningar mot missledda nationalister eller
mot imperialistiska framstötar. Behövs det,
sker försvaret med vapen. Eftersom sådant
försvar kan missförstås som angrepp –
stridsvagnar som går över en gräns kan ju
te sig så – måste Röda Armen vara stark
nog att genom sin blotta existens avskräcka
från motangrepp. Teoretiskt är detta orsaken till att Sovjetunionen skaffar sig militära stödjepunkter långt bort i Afrika. Om
ett afrikanskt land övergår till den sanna
kommunismen, måste det kunna räkna
med att få militär hjälp om dess regim
hotas.
Med detta synsätt kan också spänningen
mellan Moskva och Peking förklaras. Kina
har genom Mao lagt sig till med en nationalkommunism. Egentligen faller Kina
därmed under Brezjnevdoktrinen, och Rö-
3
da Armen borde ingripa. Men den munsbiten är för stor, och alltså står de militä-
ra styrkorna beredda; tillfället är ännu
inte kommet. Men Mao är gammal, och
tillfället kan komma redan i år. Den som
då talar om avspänning i världen får ha
stora skygglappar för ögonen.
Den fredLiga samexistensens princip skall
inte underskattas. Den gäller alltså inte
mellan kommunistiska stater, men ickekommunistiska länder får en viss garanti
mot militära angrepp utifrån, avsedda att
ändra deras regimer. Däremot skyddar den
inte mot angrepp inifrån, mot undergrä-
vande verksamhet som får stöd utifrån. I
detta avseende råder, som bekant, ingen
avspänning. Det land i vår närhet, som
mest får känna av sådan aktivitet, är Västtyskland – sedan fredsavtalen med Östtyskland undertecknats.
Att ständigt varna för faror som kan
tyckas imaginära är ingen tacksam uppgift. Men normala skyddsåtgärder mot
möjligheten till angrepp utifrån och faran
för angrepp inifrån är ett demokratiskt
land skyldigt sig självt att vidtaga. Det
finns ingen anledning att blunda för att
sådana faror finns: det är avspänningen
som i dag tillhör det imaginära.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner