Print Friendly

Ledare; Att lyssna till rörelsen

Av Redaktionen | 31 december 1975


1975


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Att lyssna till rörelsen
När Olof Palme valdes till ordförande i SAP
fick han som bekant av Tage Erlander rådet
att ”lyssna till rörelsen”. Om och när han
gjorde det under den senaste partikongressen, bör det ha varit med blandade känslor.
Kongressen har alltmer kommit att domineras av en ny generation socialdemokratiska politruker, komna till partiet inte under
de skapande kampåren utan uncle~ maktägandets decennier. De representerar i stor
utsträckning inte bara partiet utan också och
kanske främst den socialdemokratiska fackliga och politiskt-ekonomiska maktapparaten, alltså hela floran av socialdemokratins
s k folkrörelser. De är radikala och makthungriga. De kräver socialisering och fortsatt maktutvidgning för sina egna apparater
och sitt eget folk.
Det säger åtskilligt om hr PaJmes auktoritet inom partiet – man kan snart tala om
personkult – och hans faktiska förmåga att
han någorlunda lyckades hålla sin församling i styr. På åtskilliga punkter blev han i alla fall överkörd; de viktigaste gällde kongressbesluten om socialisering av läromedlen och om läkemedelsindustrin.
På den första punkten lär varken hr Palme eller hans förtrogna lyssna på rörelsen .
Ett sådant beslut skulle utmana författaropinionen , där socialdemokraterna genom hr
Lidboms försök att underminera upphovsmannarätten redan fått se sin ställning försvagas. Därtill skulle ett förstatligande av lä-
rom.edelsproduktionen ge en olycksbådande
prägel av likriktningssträvanden från socialdemokratins sida, vars allmänpolitiska effekt
kan bli i hög grad besvärande.
I fråga om läkemedelsindustrin innebar
kongressbeslutet i praktiken ett krav till re·
geringen att socialisera den. Men hr Palme
lyckades få beslutet utformat så att han fick
både en viss rörelsefrihet och ett andrum.
Kongressens beslut var nämligen att ”läke·
medelsindustrin skall sammanföras i samhällets regi”. Det kan betyda vad som helst,
och tillsvidare skall nu innebörden i denna
formel utredas. Men man skall inte göra sig
några illusioner. Om socialdemokraterna ef·
ter 1976 års val skulle sitta kvar vid makten,
stödda på en egen majoritet eller på de pålit·
liga kommuniströsterna, kommer ”den sam·
hälleliga” regin över läkemedelsindustrin att
få en klart statssocialistisk prägel. Såvida
man nu inte tar steget fullt ut och direkt
förstatligar hela industrin på en gång. Men
det blir et t dyrbart nöje; aktieägarna skall ju
ha ersättning, om inte annat så i obligationer. Hr Lidbom är emellertid mannen att
hitta de juridiska formerna för att statsöver·
tagandet skall bli så billigt som möjligt. Tillsvidare lär frågan få vila över valet .
Ty det råder ingen tvekan om att socialdemokraterna nu blivit allvarligt oroade inför
de växande utsikterna till en borgerlig valse·
ger 1976. Man räddade regimen med ett
nödrop i 1973 års val, och läget inom väljar·
opinionen har sedan dess icke utvecklats till
socialdemokraternas fördel.
Snarast bör Sifo-siffrorna för september.
publicerade mitt under partikongressen, ha
fått de majestätiska tonerna i internationa·
len att stocka sig i partifolkets strupar, är·
skilt i strofen: ”Vi under skatter dignar ner”
Sifo upplyste nämligen att de borgerliga numera har 49,5 % av väljaropinionen, medan
socialdemokrater och kommunister stanna·
vid 47,5 %. Att detta beror på den allutbredda skattetröttheten är uppenTill på köpet svänger kommunisterna
den ödesdigra siffran 4 % – deras
partiledare var en av de stora charm- _,”””‘n”” i syensk politik, medan hr Werner
ligger i kön därvidlag. Dessutom
utvecklingen i Portugal och kommufrenetiska försök att stödja ett to·
kommunistiskt maktövertagande där ha
olust inom deras väljarkår. Det går
te att ena dagen säga sanningen om Chile
nästa dag ljuga om Portugal. Diktatur,
och terror kan inte trollas bort med fraom ”arbetarklassens revolutionära
kamp”.
Om kommunisterna skulle falla bort ur
riksdagen har socialdemokraterna regerat
färdigt, såvida inte hr Palme lyckas få en
öppning åt höger. Visserligen har socialdemokraterna så starka och väldrillade valorganisationer, att de skulle kunna ge särskilt
pålitliga partibröder order att rösta kommunistiskt för att rädda kommunisterna kvar i
riksdagen. Men det blir en dyrbar och besvärlig operation, vars resultat är svårt att
förutse.
Från oppositionens sida kan man alltså
konstatera: att regeringen och regeringspar- 371
tiet befinner sig i uppenbara svårigheter.
Partikongressen kräver socialiseringar, LO
trycker på med en arbetsrättsrefom om vars
utsträckningar man just inte vet annat än att
den kommer att leda till svåra inre slitningar
inom företagen och försena livsviktiga beslutsprocesser inom dem. Men några positiva, röstgivande reformer kan socialdemokraterna inte komma med på flera år. Därom gav hr Sträng ett kärvt besked. Det samhällsekonomiska livet tillåter inte det. Samtidigt ökar förbittringen bland väljarna över
ett skattesystem, som i förening med inflationen gör skattebördorna outhärdliga. Inte
minst gäller det de stora grupper av mellaninkomsttagare, vilka nu får uppleva marginalskatter, som ännu för något decennium
sedan var förbehållna mycket högre inkomstlägen.
Trots allt detta ville partikongressen fortsätta omvandlingen av samhället i socialistisk
riktning. Detta är mer än en doktrinär attityd -det är fanatism hos männ!skor, som lever i sin egen apparat såsom professionella
förvaltare av politisk makt , och som förlorat
kontakten med verkligheten.
Olof Pf!lme får det inte lätt i fortsättningen när han skalllyssna till rörelsen.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner