Print Friendly

Le Clézio som filmrecensent

Av Tord Bergmark | 31 januari 2014

Men at some time are masters of their fates: The fault, dear
Brutus, is not in our stars, but in ourselves.

Shakespeare (Julius Caecar)
Citerat av Harald Ofstad i Ansvar och handling

I mitten av sextiotalet blev Jean-Marie Gustave Le Clézio efter uppskattande recensioner känd för sin debutroman, Rapport om Adam från 1963. Boken med författarens skimrande namn fanns länge med i hyllan, men försvann i någon flytt utan att ha blivit läst.

Mer än 40 år senare, 2008, tilldelades Le Clézio Nobelpriset i litteratur (liksom ett Stig Dagermanpris), för böcker från olika delar av hans världar. Afrikanen, boken om fadern, en brittisk läkare i Nigeria som blev skild från familjen av andra världskriget, är en vacker berättelse om det nigerianska livet, av mötet med fadern, men också om de hemskheter som olika stammar i inlandet praktiserade gentemot varandra.

Grates förlag presenterade för några år sedan en ny bok av Le Clézio, denna gång Färder i filmens värld. Hans skildringar av både klassiska och mer okända, ofta utomeuropeiska filmer, är en lustfylld men civilisationskritisk resa. Le Clézio är en stor älskare av filmkonsten och särskilt av kvinnliga skådespelare, ”… den underbara Harriet Andersson!”, ”… med Judy Garland – fortfarande hon och hon för alltid!”.1

Kärleken till kvinnliga aktriser vidgas snart till att omfatta den kvinnliga delen av mänskligheten. Le Clézio uppmärksammar särskilt kvinnors livsvillkor under orostider och krig: ”Det [Mizoguchis och Imamuras filmer] talar om kvinnans hårda villkor, om den grymhet kvinnor kan utsättas för, om utnyttjande och ödesbestämdhet…” 2, ”Kvinnornas svåra villkor i den moderna världen är ett av Mizoguchis teman och han analyserar dem med den kritiska blicken hos en sociolog.”3

Denna sympati och känsla för kvinnors utsatthet leder emellertid Le Clézio till mer generaliserande uttalanden om kvinnor och män som: ”Bortom alla ideologier skildrar den kriget sett av dem det drabbar, huvudsakligen kvinnor och barn.”4 ”Männens egoism och äregirighet ställs mot kvinnornas instinktiva visdom.”5 I en dokumentär om en prostituerad kvinna som ligger döende i AIDS : ”Den unga kvinnans vrede på dödsbädden är mer värd än all filosofi.” 6

Le Clézio ser ofta människor som helt dömda av omständigheterna utan egen förmåga att påverka sina liv: ”Samurajen som kränkte Ohama [genom våldtäkt] slänger till henne en näve silverslantar och hon blir prostituerad.” 7 Här lämnar Le Clezio möjligheten till eget val. När ungdomarna i filmen Sommaren med Monika återvänder till staden beskrivs Monikas livssituation i deterministiska termer: ”Återkomsten till en tarvlig verklighet, kärleken som inte håller, Monika som ger upp, för ung och för fattig för att orka med det triviala liv hon dömts till genom sitt äktenskap …” 8

Vi är inte och behöver inte vara underkastade en ’tarvlig verklighet’ eftersom den också skapas och kan ändras av oss själva. Många unga och ekonomiskt fattiga bygger ett gott liv så småningom, utöver det triviala. Att Monika skulle ha dömts till sitt äktenskap är inte heller lättsmält, eftersom hon med kraft kastar sig in i (och senare ut ur) förhållandet.

I filmen Accatone! (Snyltaren) från 1961 av Pasolini menar Le Clézio att denne som ingen annan filmare uttrycker ”ungdomens livskraft och charm”. Detta blir motsägelsefullt i skildringen av huvudpersonen Vittorio: ”För att överleva, eller för att bevisa att han är levande, är han redo till allt, han ljuger, stjäl och tvingar Maddalena att prostituera sig trots att hon brutit benet.”

Och varför skulle Vittorio var tvungen att göra allt detta? Som skäl anger Le Clézio märkligt nog ”Uppror som slås ned i Afrika, i Frankrike och i Indokina men också i Ungern och Polen. Det var inte svårt att dela Vittorios känsla att ingenting går att förändra, hans fångenskap inom stadens murar och bakom kasternas barriärer.” 9

Le Clézio romantiserar kriminella och förväxlar här behovet av kamp för mänskliga rättigheter med handlingar hos enskilda antisociala och destruktiva människor. De senare gör Le Clezio till martyrer för ett borgerskap ”som för alltid har råkat i vanrykte genom fascism och kolonialism”.10

I likhet med postmoderna filosofer reducerar Le Clezio subjektets frihet till ett ingenting. Som grund för tolkningen av filmgestalternas liv blir det otillräckligt, men boken är välskriven och intressant att läsa.

Tord Bergmark är läkare och skribent.

Källa:
1 J.M.G. Le Clezio. Färder i filmens värld (Elisabeth Grate Bokförlag 2010).
2 Ibid. s. 31.
3 Ibid. s. 61.
4 Ibid. s. 53.
5 Ibid. s. 55.
6 Ibid. s. 85.
7 Ibid. s. 59.
8 Ibid. s. 90.
9 Ibid. s. 69.
10 Ibid. s. 68-69.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner