Print Friendly

Latinlinjens framtid

Av Redaktionen | 31 december 1944


1944


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LATINLINJENs
FRAMTID
Av lektor HARALD SJÖVALL, Kristianstad
SEDAN någon tid tillbaka är latinlinjens kris ett bland skolfolk
och skolintresserade allt oftare dryftat problem. Var och en, som
i latingymnasiets livskraftiga fortbestånd ser en av de viktigaste betingelserna för svensk humanistisk bildning, har all anledning att hysa oro för framtiden. Den skrämmande nedgången
av latinlinjens elevantal i relation till reallinjens talar ett språk,
som fyller även optimisten med dystra aningar. I en tidningsartikel (G. H. T. 9.2. 1944), rubricerad »Latinlinjens misär», lät
rektor Sven Em. Ohlon för någon tid sedan några siffror skymta.
Medan före de sista gymnasiereformerna balansen var något så
när avpassad mellan de båda gymnasielinjerna med någon övervikt för latinlinjen, vinner reallinjen numera, påpekade han, för
varje år terräng på latinlinjens bekostnad. År 1942 godkändes
sålunda i studentexamen 1,740 abiturienter på latinlinjen mot 2,130
på reallinjen, och tar man endast de manliga studenterna i betraktande, blevo samma år 820 latinare mot 1,730 realare godkända
i studentexamen. Siffrorna från förra läsåret visa en alltjämt
vikande tendens för latinlinjens vidkommande. Totalantalet latinare vid de allmänna läroverken var då 5,730 mot 8,280 realare, och
för första ringen – rekryterna alltså – voro siffrorna resp. 1,570
för latinlinjen och 2,740 för reallinjen, därav resp. 710 och 2,190
manliga lärjungar, d. v. s. mer än 3 gånger så många manliga
realare som latinare. Det hela blir ännu mera nedslående, om
man betänker, att många elever’ på latinlinjen placerat sig där icke
av fri vilja utan tvingade av platsbrist på reallinjen. Tills vidare
ha flickorna räddat latinlinjen. Men få vi en nyspråklig gymnasielinje, kan väl knappast något tvivel råda om att flickorna i mycket
stor utsträckning skola söka sig dit och lämna latinlinjen åt sitt
öde.
Att latinlinjen f. n. genomgår en allvarlig kris är alltså uppenbart. De som gå längst i pessimism mena rent av, att latinlinjen
341

Harald Sjövall
är en linje utan framtid. För den, som trots allt vågar tro på
denna gymnasielinjes framtidsmöjligheter och vill medverka till
dess förkovran, måste det vara angeläget att få en klar uppfattning om krisens natur, i första hand om dess orsaker. Man tar
nog inte fel, om man såsom huvudorsaker till latinlinjens aktuella kris anger dels tidsläget och den därmed sammanhängande
tidsandan, dels det faktum att latinlinjen är både illa organiserad
och svår. Tidsläget med dess högkonjunktur för praktiskt betonade yrken och tidsandan med dess ingenjörsmentalitet, dess hänförelse inför teknikens under och dess dyrkan av framgången,
mestadels mätt med penningens måttstock, måste givetvis gynna
reallinjen, som öppnar dörren till de praktiska och i särskilt hög
grad inkomstbringande levnadsbanorna. När därtill kommer, att
latinlinjen skrämmer med två så svåra skrivämnen som latin och
franska, är flykten till reallinjen lätt att förstå. Latinlinjen har
blivit en både opraktisk och svår linje, medan däremot den praktiska reallinjen erbjuder så lättframkomliga vägar, att de icke
utan skäl fått vedernamnet epavägar, »där», för att citera rektor
Ohlon, >>alla intellektuella påfrestningar undanröjts». Det förefaller symptomatiskt, att reallinjens tillväxt på latinlinjens bekostnad är särskilt markerad under 30-talet, det årtionde, som kan
uppvisa icke blott en högkonjunktur utan även 1933 års läroverksstadga, som gjorde det svåraste av de moderna språken –
franskan- till fast skrivämne på latinlinjen. Medan latingymnasiets elever år 1923 utgjorde 48,G % av samtliga gymnasister och
år 1929 icke mindre än 60,3 %, sjönk siffran successivt under 30-
talet ned till 45,o %, som är procenttalet för år 1939. Tendensen är
alltjämt vikande. Ar 1942 utgjorde latinarna endast 41,3 % av
samtliga gymnasieelever.
Åro här framförda synpunkter riktiga, synes den beträngda
latinlinjen kunna bispringas på två sätt: genom att bättre anpassa
linjen efter tidslägets krav samt genom att göra den mindre svår.
(Att man också skulle kunna göra reallinjen mindre lätt bör
kanske i detta sammanhang icke helt förbises.) I syfte att lätta
trycket på latinlinjen ingav Svenska Klassikerförbundet förra
året ett förslag till ecklesiastikministern, att lärjunge vid inträdet
på det differentierade latingymnasiet skulle få välja mellan franska och engelska som fast skrivämne. Erfarenheten hade nämligen
visat, att de obligatoriska skrivningarna och det obligatoriska
skriftliga provet i franska avskräckt mången från att söka sig
in på latingymnasiet. Klassikerförbundets framstöt ledde ej till
342
-”–i ·L~·_L-‘—~–……._j,——–•
Latinlinjens framtid
något positivt resultat. I sitt yttrande över förslaget sade sig skolöverstyrelsen (enligt TfSL) visserligen vilja medge, att de obligatoriska skrivningarna i franska särskilt under de första åren
kunna avskräcka vissa lärjungar från att välja latinlinjen, men
huvudorsaken till linjens fortgående avfolkning vore dock enligt
SO:s åsikt att söka däri, att många lärjungar och målsmän inte
ansett den kunna erbjuda samma möjligheter till framtida trygga·d utkomst som reallinjen. Vidare framhöll SO, att det i synnerhet under senare år alltmer ökade personalbehovet på vissa praktiska levnadsbanor av naturliga skäl kommit att göra reallinjen
mera eftersökt. Trots minskad tillströmning till latinlinjen hade
också en viss överproduktion kunnat konstateras inom de banor,
som bygga på denna linje. SO fann det därför ovisst, om den föreslagna åtgärden skulle kunna bidra till att göra latingymnasiet
mera lockande, och överlämnade Klassikerförbundets framställning till den nu sittande stora skolkommitten.
Senare framkomna förslag i frågan gå därför främst ut på
att åstadkomma en lyckligare anpassning av latinlinjen efter nutidens krav, med andra ord att göra linjen mera »matnyttig».
Under de s. k. klassikerdagarna i Sigtuna i aug. 1943 framlade lektor I. Diiring ett detaljerat och väl genomtänkt principprogram
för gymnasiets organisation, vilket Svenska Klassikerförbundet
i huvudsak gjorde till sitt och inryckte i det till 1940 års skolutredning ställda uttalande, som enhälligt antogs vid årsmötet
1943. Då den nuvarande latinlinjen ger en alltför snäv bas för
fortsatt utbildning, bör linjen enligt detta förslag breddas genom
bättre ämnesfördelning och timplan. Latinlinjen föreslås kluven
i två linjer de två sista åren, en helklassisk linje med grekiska
och en allmän linje, som breddas med matematik, biologi och
geografi. Båda dessa linjer skulle bygga på den gemensamma
grund, som lägges i ringarna LP-IP och LP, varvid i de båda
förstnämnda ringarna skulle tillkomma kurser i kemi och fysik,
motsvarande realklassens nuvarande kurser. Vidare skulle i LIP
och LP beredas plats för en ·förstärkning av nuvarande kurs i
matematik på latinlinjen ev. genom en sänkning av latinets timtal i LIP med l veckotimme och i LP med 2 veckotimmar, av vilka
dock den ena måste tagas igen på högre stadium. Efter differentieringen skulle den allmänna latinlinjen som stomme och skrivämnen i studentexamen omfatta modersmålet, latin, matematik
samt valfritt engelska eller franska, vartill skulle komma tyska
och geografi (som kunna avslutas näst sista året) samt kristen- 343
Harald Sjövall
dom, historia, biologi och filosofi. Ett modernt språk eller ettdera
geografi eller biologi skulle få väljas bort. Såsom ett betydelsefullt komplement till dessa organisatoriska ändringsförslag på-
yrkas vidare en reformerad latinundervisning. Dennas främsta
mål bör givetvis vara att bibringa lärjungarna förmåga att förstå och tolka en latinsk text, men det finns vid sidan därav viktiga sekundära mål, som ej få lämnas ur sikte. Undervisningen
i latin bör i större utsträckning än nu inriktas på att stödja
kunskapsinhämtandet framför allt i modersmålet’ och de tre moderna skolspråken, och därvidlag torde den rent praktiska nyttan
av latinstudiet såsom en genväg- icke en omväg- till de nyare
språken vara uppenbar. Lektor Diiring har bl. a. framhållit, vilken
värdefull tillgång exempelvis insikter i latinsk ordbildning kunna
vara för den som har att syssla med facklitteratur på världsspråken. De lexikaliska hjälpmedlen distanseras ofta nog av den
växande terminologiska floran. Överhuvud har latinstudiet i våra
gymnasier, kunde man tillägga, en icke oväsentlig uppgift att fylla
från allmänbildningssynpunkt. Nutidssvenskens förmåga att i tal
och skrift handskas med latinskt språkgods -latinska lånord eller
s. k. »levande latin» – är tyvärr mycket bristfällig. Man kan i
radio, tidningar och böcker esomoftast få höra och se de mest
häpnadsväckande exempel på okunnighet av hithörande slag, för
att nu inte tala om det mörker, som även bland bildat folk råder
i fråga om grekisk mytologi eller antikens historia.
Utan tvivel skulle en på detta sätt reformerad latinlinje äga
goda förutsättningar att konkurrera med reallinjen, när konjunkturpendeln en gång svänger. Den skulle kunna bli någonting i
stil med den s. k. halvklassiska linjen före 1905 års stadga, en
linje, som på sin tid uppbars av ett mycket stort förtroende från
1 Sedan censorer vid 1943 års studentexamen bl. a. anmärkt, att examinanderna
under prövningarna i modersmålet ej sällan visat sig okunniga om betydelsen av
i de litterära texterna förekommande ord av ålderdomlig karaktär eller utländskt
ursprung, har skolöverstyrelsen nyligen (30.3. 44) sett sig föranlåten att i skrivelse
till rektorsämbetena vid de h. a. läroverken m. fl. läroanstalter med studentexamens·
rätt framhålla vikten av att modersmålsundervisningen på olika stadier tar sikte
på att utveckla lärjungarnas ordförråd. Såsom särskilt värdefullt för ordförrådets
stadga anbefalles, att blicken för ordens etymologiska sammanhang skärpes beträffande såväl mindre vanliga svenska ord som de främmande orden. I skrivelsen
heter det bl. a.: »Särskilt nödvändiga ha sådana ordstudier på högstadiet blivit
numera, sedan den allmänna språkliga bildningen i skolan icke oväsentligt reducerats till följd av den minskade anslutningen till latinlinjen (kursiverat här) och det
differentierade gymnasiets begränsning av undervisningen i moderna språk.»
344
——–~·–~·i·
-\’ .
Latinlinjens framtid
allmänhetens sida och t. o. m. visade sig duga för blivande naturvetare. En av mina studentkamrater på denna linje är t. ex. i närvarande stund kemiprofessor. Rektor Ohlon framhåller i sin ovannämnda artikel, att det förr i världen ej var ovanligt, att pojkar
– ofta de mest begåvade -, som från början hade klart för sig,
att de skulle bli läkare, ingenjörer eller något annat praktiskt,
inte valde reallinjen utan latinlinjen, tydligen för att på det sättet
skaffa sig en bredare bildningsgrund. Och eftersom latinlinjen på
den tiden gav en ganska fyllig matematisk-naturvetenskaplig utbildning, vållade kompletteringen efter studentexamen ej några
större svårigheter. Kunde en efter ovan angivna principer reformerad latinlinje i avsevärd utsträckning locka till sig t. ex. blivande läkare och tandläkare, vore givetvis mycket vunnet. Att
man på läkarhåll känner ett visst behov av latinet framgår av det
stora intresset för den föreläsningsserie om Medicinskt latin, som
höstterminen 1943 anordnades av lundastudenternas kursverksamhet. Den slog rekord i fråga om deltagarantal. Skulle däremot den
planerade latinlinjen icke visa sig i högre grad attraktiv för
manliga elever, är det fara värt, att man råkar ur askan i elden.
Med hundraprocentig visshet kan nämligen förutses, att den på-
yrkade förstärkningen av matematiken komme att verka direkt
avskräckande på flickorna, vilka läsåret 1942-43 utgjorde 55,1%
av latinlinjens hela elevantal. Frågar man kvinnliga gymnasister,
varför de valt latinlinjen, ges nämligen så gott som undantagslöst det monotona svaret: för att slippa matematik.
Då man i diskussionen om latinlinjen så starkt betonar nödvändigheten av att linjen göres mera matnyttig, kan allmänheten
lätt bibringas den föreställningen, att en latinstudent f. n. »ingenting kan bli». Det kan därför vara skäl att undersöka, om latinlinjen i sin nuvarande utformning verkligen är så föga matnyttig,
som på sina håll påstås. Det är sant, att den icke öppnar tillträde
till de levnadsbanor, där de största inkomsterna hägra – ingenjörens, läkarens, tandläkarens, lantmätarens -, men dels kunna
ju omöjligen alla studenter placeras på dessa banor, dels finnas
väl fortfarande unga män och kvinnor, som välja levnadsbana icke
uteslutande med tanke på ekonomisk fördel utan även av andra,
mer eller mindre ideella bevekelsegrunder. Vilka levnadsbanor
stå då f. n. öppna för en latinstudentf Svaret på denna fråga
kan erhållas genom ett studium av den broschyr, betitlad »Gymnasisternas ämnesval», som utgivits av statens arbetsmarknadslwmmission för läsåret 1943-44, innehållande upplysningar rö-
345
.· ::: ”

Harald Sjövall
rande lämpliga ämneskombinationer, betygsfordringar m. m. för
inträde på vissa studie- och yrkesbanor, öppna för studenter.
Man finner där först och främst, att två och en halv av universitetens fyra fakulteter äro reserverade för latinstudenter, eftersom vitsord om godkända studentkunskaper i latin formellt eller
reellt kräves som villkor för teologiska, juridiska och humanistiska
universitetsstudier. Och med en akademisk examen av hithörande
slag på fickan kan man bli åtskilligt här i landet, t. ex. – för att
stanna i medelplanet – kyrkoherde, rådman, länsassessor, landsfogde, advokat, läroverks- och folkhögskolelärare, arkiv-, biblioteks- och museitjänsteman, journalist m. m. Bortåt 1,100 studenter inskrivas årligen vid ifrågavarande fakulteter vid våra universitet och högskolor. Förutom de akademiska utbildningsvä-
garna har latinstudenten vidare en hel rad andra banor att välja
på. Enligt arbetsmarknadskommissionens nyssnämnda upplysningsskrift är latinlinjen bäst för blivande postassistenter. Hösten
1943 antogos 144 elever vid postexpeditörskursen, som är obligatorisk även för blivande postassistenter. Vidare kan latinstudenten söka inträde vid statens Järnvägars stationsskrivarkurs (hösten 1943 30 antagna), vid Krigsskolan, Krigsflygskolan (våren 1943
132 antagna), statens polisskola, på landsfiskalsbanan (c:a 20 elever årligen), vid folkskoleseminarierna (för hösten 1944 har föreslagits intagning av 168 elever på studentlinjen), handelshögskolorna (hösten 1943 315 intagna), handelsgymnasiernas 1-åriga
linje, Gymnastiska centralinstitutet (hösten 1943 73 antagna), Socialinstitutet (hösten 1943 87 studenter intagna) o. s. v. Allt som
allt skulle sålunda över 2,000 latinstudenter årligen kunna placeras
för fortsatt utbildning till olika yrken i vårt land, d. v. s. betydligt
flera än hela antalet av år 1942 godkända studenter på latinlinjen
(1,740).
Det ej sällan hörda påståendet, att latinstudenten »ingenting
kan bli», är alltså falskt. Men det får icke fördöljas, att de nyss
angivna icke-akademiska yrkesbanorna jämväl stå öppna för realstudenter. Den mest betryggande garantien för latinlinjens fortbestånd är därför utan all fråga dess förankring vid universitet
och högskolor. Så länge godkända studentkunskaper i latin utan
prut krävas såsom villkor för akademiska studier i teologi, juridik
och humaniora, kan man näppeligen tala om något dödligt hot mot
latinlinjen vid våra gymnasier. Men just på denna punkt kunna
tyvärr vissa oroande tendenser förmärkas. studentbetyget i latin
kan nämligen ersättas av akademisk lärares intyg om motsvarande
346
.. l
·\’__•_ _.L/:.____
~
___……_..i,____________
Latinlinjens framtid
kunskaper, och dylikt intyg utfärdas mestadels åt studenter, som
genomgått en vid universitetet eller högskolan anordnad kompletteringskurs i latin. Mot detta är givetvis ingenting att invända,
om därvidlag en fullständig gymnasiekurs i latin genomgås och
fordringarna äro desamma som i studentexamen. Tyvärr synes
detta icke alltid vara fallet. Beträffande teologer och humanister
upprätthållas fordringarna någorlunda, även om textkursen är
mer eller mindre reducerad och det skritfliga provet av det lättare slaget. Så mycket mera uppseendeväckande äro de lättnader, som de juridiska fakulteterna ansett sig kunna medgiva. Man
nöjer sig här med en textkurs, som omfattar endast den prosatext,
som läses på gymnasiet. Den svårare och från humanistisk synpunkt värdefullare poesikursen är helt utesluten, och skriftlig
prövning förekommer icke alls. Efter genomgången kompletteringskurs av sistnämnda slag intygas dock endast, att vederbö-
rande besitter kunskaper i latin till det omfång, som berättigar
till studier vid juridiska fakulteten. Så i varje fall vid Lunds universitet. Det kan måhända synas småaktigt att anmärka på denna
detalj, då hela antalet av de studenter, som begagna sig av den
påtalade kompletteringsvägen, icke torde per år överstiga hundratalet, varav juristerna äro en bråkdel. Men det är själva tendensen, som inger oro. En vacker dag besluta kanske även de båda
andra fakulteterna att nöja sig med en så kraftigt beskuren latinkurs, och till sist tar juridiska fakulteten steget fullt ut och slopar
helt kravet på latinkunskap för juridiska studier, såsom redan skett
i vårt grannland Danmark. För skolmannen måste det onekligen
te sig underligt, att våra universitet och högskolor, som genom
censorsinstitutionen övervaka, att den av dem önskade standarden
vid läroverken upprätthålles, samtidigt öppna en bekvämare väg
vid sidan av gymnasiet för de studenter, som icke velat eller kunnat förvärva studentbetyg i latin på normalt sätt. Ett sådant tillvägagångssätt kan i varje fall icke vara ägnat att motverka den
intellektuella standardsänkning hos den studerande ungdomen,
varöver professorer vid universitet och högskolor tid efter annan
höras uttala så allvarliga bekymmer.
När professor Nils Stjernberg i september 1940 avslutade sin
mångåriga lärargärning som juris professor, begagnade han tillfället att i ett uttalande för Dagens Nyheter varna för senare
tiders tendenser till standardsänkning inom läroverk och universitet. Han hade under sin nära 40-åriga lärarverksamhet funnit,
att gradationen nedåt – alltså i fråga om de minst utrustade
347

Harald Sjövall
bland eleverna – visat en tydligt sjunkande tendens. »De minst
utrustade», yttrade han bl. a., »av -den ungdom, som strömmar till
universiteten, besitta en så låg standard i fråga om allmänbildning,
att det mången gång ter sig för en akademisk lärare tvivelsamt,
huruvida det över huvud taget skall bli möjligt att anknyta en
universitetsutbildning till den bildningsstandard, som hos dem är
till finnandes.» Den sjunkande tendensen hade enligt professor
Stjernbergs åsikt kunnat iakttagas redan efter den carlssonska
skolreformen under 1900-talets första årtionde och sedan ytterligare intensifierats, eftersom »det börjat anses såsom något särskilt
demokratiskt i detta land att införa ständigt nya lättnader eller
reduktioner i kraven på studentexamen». Lösenordet för det högre
undervisningsväsendets organisation i en liten demokratisk stat
borde därför enligt professor Stjernberg vara detta: »Högsta
möjliga standard hos den ungdom, som sättes i tillfälle att underkasta sig den skolning, som landets högre undervisningsväsen avser att bibringa.» En skolman vill gärna instämma i denna paroll
av en juris professor. Men det bör då också sägas ifrån, att man
även på akademiskt håll kan ha skäl att se om sitt hus, så att
man icke där genom onödiga lättnader i sin mån bidrar till standardsänkningen. Latinet är liksom matematiken ett i hög grad
intelligenskrävande ämne och såsom sådant ett av skolans effektivaste gallringsinstrument. Är man angelägen om en hög intellektuell standard hos den ungdom, sqm söker sig akademiska utbildningsvägar, kan det knappast vara välbetänkt att pruta av på
fordringarna just i ett sådant ämne. Ansvaret för latinlinjens
framtid vid våra gymnasier vilar därför till icke ringa del på våra
universitet och högskolor. Att man där måtte förstå det ansvar och
handla i enlighet därmed är en förhoppning, på vars uppfyllelse
även den svenska humanismens framtid i hög grad beror.
348

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner