Låt oss lägga divan på divanen
I regeringens utrikesdeklaration slås det fast att den tid vi lever i är paradoxal. Det är bara att hålla med, men det är olyckligt att vi även har en paradoxal regering konstaterar Sofia Damm. En regering som efter att ha spenderat åren i opposition med att berätta hur kallt och söndrigt Sverige blivit, nu istället lägger stor möda på att genom informationskampanjer upplysa världen om hur bra allting är.
Socialdemokraterna tycks gå en ojämn brottningsmatch med sitt undermedvetna och man kan undra vad Sigmund Freud skulle ha sagt om svensk utrikespolitik idag.
Tänk om Freud hade fått lägga svensk utrikespolitik på divanen för en analys. Möjligen hade han ställt följande diagnos:
”Den svenska utrikespolitiken påverkas som alla mina patienter av detet, jaget och överjaget. Detet, de primitiva drifterna som utan eftertanke kräver omedelbar behovstillfredsställelse, motsvaras i patientens fall av Miljöpartiet. MP sträcker upp plakat i luften snabbare än deras partiledare hinner säga ’kolbit!’. Men de budskap som plakaten bär har sin direkta motpol i patientens handling. Detet säger en sak, jaget gör därefter tvärtom.
Överjaget, omgivningens normer och förväntningar, utgörs av en liten Olof Palme som sitter på patientens axel och frammanar skuldkänslor. Det var bättre på tidigt 70-tal, ty då ansågs styret av Sverige närmast vara en Socialdemokratisk bördsrätt och hela världen lyssnade när deras företrädare hyllade Kuba och PLO, samtidigt som de skrek slagord mot USA och Israel.
Jaget, som medlar mellan driftsimpulser och omvärldskrav, har med andra ord en otacksam uppgift. Patienten är bitvis oförmögen att hantera sina inre slitningar, då jagets samordningskansli verkar dysfunktionellt. Det kan vara därför som patienten visar symptom på det jag kallar ”egodepletion”, det vill säga att jagets energiförråd helt sonika tar slut. Då tar detet och överjaget över jagets uppgifter. Slitningarna mellan Miljöpartistisk trofépolitik och Socialdemokratisk nostalgi leder till identitetsförvirring, inkoherenta handlingar och påföljande sviktande trovärdighet i omvärlden.
Patienten visar symptom på en lätt neurotisk världsbild. I utrikesdeklarationen påstår patienten sig ha bidragit till att ett 20-tal länder nu har tagit fram lagar och förslag för stärkt jämställdhet. Stämmer detta är det positivt, men är nog snarast ett uttryck för självgodhet.
Resultatet när patienten fick göra så kallade fria associationer oroar. Jag läste högt upp ett antal ord och bad att få höra det första ord som dyker upp i tankarna. Oavsett vilket ord som lästes upp så blev associationen ’Israel’. Dock ska nog detta tolkas som en släng av gammelvänsterns maktanalys snarare än ett uttryck för antisemitism. Socialdemokraternas solidaritet har nämligen av tradition tillerkänts den som på oklara grunder har utsetts till ’svagare part’. Då USA och Israel ansetts som starka, så har det i patientens logik övertrumfat faktorer som demokrati och mänskliga rättigheter. När regeringen erkände Palestina, så hänvisade utrikesministern just till att parterna behövde bli mer jämlika. Det vill säga helt ny grund för staters erkännande.
Patienten lyckas heller inte internalisera att omvärlden förväntar sig att ord och handling någorlunda ska gå i takt. När världens självproklamerat första feministiska regering, styrandes en tillika självproklamerat humanitär stormakt, sände en delegation till mullornas kvinnoförtryckande Iran, så klädde kvinnorna i Sveriges regering sig i slöja. Om det var rätt eller fel av dem är inte avgörande för diagnosen. Men patienten tog inte med i beräkningen att ”detet” nyligen hade skickat ut en bild med endast kvinnor på, i syfte att visa upp sin egen förträfflighet. Kanske därför inte alldeles konstigt att några av de som lyssnat till alla högtravande rödgröna proklamationer reagerade med upprördhet när patientens feminism inte var mer principiellt grundad än att den kunde kläs i slöja. Patientens främsta företrädare tyckte dock, precis som under övningen med de fria associationerna, att tvångslagar för alla kvinnor i Iran går att jämföra med att bära kippa i en synagoga.”
Efter denna analys av utrikespolitiken på divanen återstår väl inget annat än att ordinera minst fyra år i opposition för sittande regering, med start senast efter valet 2018.
Sofia Damm är riksdagsledamot och utrikespolitisk talesperson för Kristdemokraterna