Print Friendly

Låt äktenskapet vara!

Av Mikael Lindholm | 25 januari 2013

I förra veckans nummer av Svensk Tidskrift skrev ordföranden för Centerpartiets ungdomsförbund, Hanna Wagenius, varför hon anser att äktenskapsbalken borde kunna tillämpas även på polygama relationer. Här argumenterar Mikael Lindholm för att äktenskapsbalken bör behållas i nuvarande form.

Under de senaste veckorna har frågan om en möjlighet till månggifte borde införas i Sverige diskuterats i massmedia och i sociala medier. Eftersom månggifte är något som är främmande för den västerländska kulturkretsen har en del av dem som motsatt sig en reform i den riktningen byggt sin argumentation på hur situationen ser ut för kvinnorna i samhällen där månggifte är tillåtet. I den här artikeln är utgångspunkten en helt annan.

I Svensk Tidskrift skrev ordföranden för Centerpartiets ungdomsförbund, Hanna Wagenius, förra veckan (18/1) att hon anser att äktenskapsbalken borde kunna tillämpas även på polygama relationer. Helst hade hon dock velat avskaffa de samlevnadslagar som finns och låta avtalsfrihet råda. Artikeln avslutas med tanken att ”det viktiga är att ha ett sätt att hantera urspårningarna, inte att förbjuda diverse spårbredder.” En naturlig fråga är då om ett avskaffande av äktenskapsbalken verkligen är ett lämpligt sätt att hantera urspårningar.

Äktenskapet är såväl en rättslig som en social institution. Som social institution handlar det om en utåt synlig intim förbindelse mellan två vuxna människor som avser att leva tillsammans livet ut eller åtminstone för överskådlig framtid. Som rättslig institution är det framförallt en reglering av förhållandet mellan de vuxna i en familj som syftar till att främja familjestabiliteten och skapa trygghet genom att tillhandahålla normer för vad som skall ske då äktenskapet upplöses. Det främsta skälet för att man kan tänkas vilja värna familjestabiliteten är värderingen att barn helst bör få växa upp med båda sina föräldrar. För övrigt innehåller äktenskapsbalken mest bestämmelser om underhållsbidrag mellan makar (som på grund av vår omfattande socialförsäkring numera inte har någon större betydelse)
och om bodelning.

Bestämmelserna om bodelning anger hur makarnas egendom skall fördelas mellan dem vid äktenskapsskillnad respektive mellan den efterlevande maken och dödsboet vid dödsfall. Huvudregeln är att makarnas nettoförmögenhet skall delas lika mellan dem (likadelningsprincipen). Denna regel kan åsidosättas helt eller delvis genom olika slags avtal
(äktenskapsförord, föravtal inför bodelning eller bodelningsavtal) genom s.k. tredjemansvillkor eller genom jämkning vid tvångsbodelning. Genom att en så pass enkel och förutsebar huvudregel har uppställts blir det mindre intressant för en make att försöka skaffa sig fördelar genom driva en process mot den andra maken. Det behöver kanske inte påpekas att makars ekonomiska förhållanden (särskilt i barnfamiljer) ofta är så tätt sammanflätade och svåra att reda ut att det kan finnas mycket att processa om. Genom likadelningsprincipen hanteras urspårningar på ett rationellt sätt, samtidigt som makar har möjligheten att bestämma att den inte skall tillämpas på just deras äktenskap.

Därutöver har äktenskapet juridisk betydelse särskilt vid födslar och dödslar. Den så kallade faderskapspresumtionen, som bland antropologer utgör ett populärt kriterium för att karakterisera relationer som kan beskrivas som äktenskap, förekommer också i svensk rätt. Den innebär att det juridiska faderskapet följer direkt av moderns äktenskap, varför ingen utredning om barnets biologiska ursprung behöver företas av socialtjänsten. Sedan familjerättsreformen 1987 gäller också att efterlevande make i regel erhåller den all dödes kvarlåtenskap med fri förfoganderätt, vilket innebär att det gemensamma hemmet inte behöver skingras då en av makarna avlider.

Ett par som sammanlever under äktenskapsliknande förhållanden, men väljer att inte gifta sig, har civilrättsligt en annan ställning än ett gift par (inom socialrätten görs i allmänhet inte någon skillnad). Där gäller avtalsfriheten som huvudprincip. Sambolagen ger en möjlighet till en begränsad bodelning som endast omfattar bostad och bohag som anskaffats för gemensamt bruk och rätt till övertagande av bostad i vissa särskilt ömmande fall. Genom gåvor, livförsäkringar och testamenten kan sambor skaffa sig ekonomisk trygghet utifall något skulle hända i relationen mellan dem eller någon av dem skulle avlida.

Problemet i sammanhanget är att människor i allmänhet – och särskilt unga människor – oftast inte vill fundera närmare på vad som skall hända i ett sådant fall och än mindre förhandla om avtal av olika slag. Som exempel på hur avtalsfriheten fungerar när ingen närmare har funderat över de frågor som regleras av äktenskapsbalken kan anföras bråket efter författaren Stieg Larssons död. En avsaknad av dispositiva normer är inte ett bra sätt att hantera urspårningar i familjerättsliga sammanhang.

Låt oss nu återvända till frågan om månggifte. Den svenska äktenskapsrätten är utformad för att passa en familj som består av två vuxna med gemensamma barn. Skulle man tillåta fler än två att gifta sig så uppstår omedelbart rättsligt svårhanterliga frågor. I ett trepartsförhållande går vi från en ömsesidig relation till tre ömsesidiga relationer. Med fyra parter har vi sex ömsesidiga relationer, och antalet växer exponentiellt med antalet makar. Juridiskt skulle det bli mycket komplicerat att hantera bodelningar med fler än två makar, om nu alla inblandade skall ha lika rättigheter. Om A är gift med B, vilken effekt skall det få om B gifter sig med C utan A:s samtycke? Men om A och B är gifta och A godtar att C ansluter, och B sedan vill skiljas, hur skall det ekonomiska förhållandet då avvecklas?

Man kan göra det hela ännu mer komplicerat genom att hävda att om nu flera skall kunna ingå gemensamma äktenskap med varandra, så borde även sidoäktenskap, där A är gift med B och B är gift med C, men C inte gift med A, kunna ingås i den obegränsade frihetens namn. I en sådan situation är det knappast möjligt att upprätthålla någon giftorättsordning, och bodelningsinstitutet blir därmed meningslöst.

Den nu gällande äktenskapsbalken tillhandahåller ett juridiskt ramverk som utgör en praktisk standardlösning för människor som väljer att leva tillsammans i traditionella familjer. Att det finns en liten minoritet som vill leva på ett annat sätt är inte ett godtagbart skäl för att avskaffa ett normsystem som är särskilt anpassat för just sådana monogama relationer som de flesta av oss vill leva i. Vill man hantera urspårningarna på ett rationellt sätt så bör man inte avskaffa den traditionella och hävdvunna lösningen för att skapa trygghet och rättvisa i sådana relationer.

Mikael Lindholm studerar juridik vid Stockholms universitet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner