Print Friendly

Laszlo Hámori; Oljeproblemet inom Östblocket

Av Redaktionen | 31 december 1981


1981


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LASZLO HÅMORI:
..
Oljeproblemet inom Ostblocket
Oljeproblemet är inte mindre i Östeuropa än i
västvärlden konstaterar drjur Laszlo Hti.mori.
Enytterligare utbyggnad av industrin är helt
beroende av om oljeleveranser kan erhållas till
godtagbara priser. Energibehovet ökar ständigt.
De rumänska oljekällorna, som under 60-talet
gav landet stora inkomster, har sinat och krisen
mellan Irak och Iran har avskurit leveranserna
från dessa länder. Författaren tecknar en
initierad bild av den ekonomiska utvecklingen
inom Östblocket alltsedan kommunistpartierna
övertog makten. Han poängterar det starka
ömsesidiga ekonomiska beroendet till foljd av att
Sovjetunionenforsörjer Öststaterna med
råmaterial och drivmedel samtidigt som den
största delen av dessa länders export går till
Sovjetunionen.
Det är ett välkänt faktum att de sex kommuniststyrda staterna i Östeuropa med starka politiska och militära band är bundna till Sovjetunionen. Det är kanske mindre bekant att dessa stater i hög grad är beroende av Sovjetunionen vad ekonomin beträffar.
Strax efter det att kommunistpartierna övertog makten utarbetade de av Moskva utsända
experterna ett system av ekonomiska förbindelser som helt och hållet grundades på Sovjetunionens intressen. Öststaterna avskärmades
även ekonomiskt nästan totalt från sina kapitalistiska grannar och i stort sett även från varandra. Allt som producerades, med undantag
av ett minimum för inhemska behov, måste gå
på export till Sovjetunionen. Den sovjetiska rubel-valutan korades till den enda avräkningsenheten och rubelns växelkurs gentemot de östeuropiska valutorna bestämdes i Moskva.
Öststa.ternas femårsplaner koordinerades
med de sovjetiska och investeringarna skedde
endast med hänsyn till Sovjetunionens önskemål. Eftersom man i Kreml på den tiden prioriterade den tunga industrins utbyggnad tvingades också de östeuropeiska staterna att i snabb
takt bygga upp sina stål- och järnverk utan
hänsyn till ekonomiska förutsättningar och
räntabilitet. I alla öststater grundades nya,
statliga företag för transport samt gruvor och
kemisk industri, vilka alla till hälften ägdes av
Sovjetunionen. Å andra sidan tog Moskva på
sig ansvaret för att de östeuropeiska länderna
försågs med alla nödvändiga råmaterial och
drivmedel. Sovjetunionen levererade också den
tekniska utrustning som de enskilda länderna
inte själva kunde tillverka.
117
Den ekonomiska avstaliniseringen öststaternas inre ekonomiska policy skiljer sig
Den brutala exploateringen var en av de vikti- också i ganska många och inte oväsentliga degaste orsakerna till upproren 1953 i Östberlin taljer från Sovjetunionens och från varandras.
och 1956 i Polen och Ungern. Under Krustjovepoken insåg man i Moskva att lindringar måste infOras. Först upplöstes de gemensamma
sovjetisk-ungerska, sovjetisk-polska, sovjetiskrumänska osv företagen. Sedan har de östeuropeiska regimerna fått större frihet att
själva fastställa sina respektive femårsplaner.
Direkta handelsförbindelser mellan de östeuropeiska staterna kunde också utvecklas utan
Moskvas inblandning och till sist, men inte
minst, har Moskva uppgivit sin ensamrätt att
bestämma prissättningen inom handeln med
sina ”broderländer”.
Visserligen har de rätt som betecknar
Brezjnjev-regimen som stel och konservativ,
men faktum är, att det var den regimen som
helt och hållet bröt Stalintidens autarkisliska
ideologi och kom till insikt om att rikets ekonomiska utveckling behövde import av varor och
knowhow från västvärlden. Även de östeuropeiska staterna har fått tillåtelse att upptaga
handelsförbindelser med omvärlden. Eftersom
deras export dit inte kunde täcka importen,
godkände Moskva också att de enskilda öststaterna sökte kredit och lån på den kapitalistiska
finansmarknaden. Inte heller har det stött på
opposition från Moskva att kommuniststaterna
grundade företag gemensamma med de västeuropeiska kapitalisterna, de s k common ventures.
På grund av denna liberalisering har de östeuropeiska staternas export till Sovjetunionen
sjunkit från 50-talets 75 procent till nuvarande
40-45 procent. Dessutom har den stalinistiska
monoliten också fallit i flera bitar; de enstaka
Ömsesidigt beroende
Det finns emellertid fortfarande två avgörande
faktorer som starkt binder de östeuropeiska
ekonomierna till Sovjetunionen. Den ena faktorn är att en stor del av de exportvaror som
östeuropeerna producerar är osäljbara på de
västliga marknaderna, däremot kan man avsätta dem i Sovjetunionen. Den andra faktorn är
att Sovjetunionen fortfarande försörjer sma
östeuropeiska lydstater med råmaterial och
drivmedel.
Förhållandena mellan Sovjetunionen och
dess östeuropeiska satelliter är precis motsatsen till den ”klassiska” kolonialismen, där kolonierna levererade råvaror till moderlandet
som inrättade en monopolmarknad för sina
produkter i kolonierna.
Den nya, liberaliserade ekonomiska konstruktionen mellan Sovjetunionen och de sex
östeuropeiska staterna fungerade under hela
60-talet utan större friktioner. Visserligen profiterade Moskva mer på utrikeshandeln inom
Östblocket än sina handelspartners, men stalintidens hänsynslösa utsugning existerade inte
längre. Detta har medfört att levnadsstandarden i Östeuropa ökat betydligt.
Sovjetunionen har också övertagit ett visst
ansvar för de östeuropeiska staternas ekonomiska utveckling, först och främst av eget politiskt intresse. En ekonomisk kris i någon kommuniststat kunde medföra oroligheter där, som
skulle komprometttera hela det kommunistiska
systemet i tredje världens ögon. Och en in- 118
blandning – såsom 1968 i Tjeckoslovakien –
skulle medfora svårartade internationella komplikationer. Denna tankegång har lett till att
östeuropeerna fått betala lägre priser än världsmarknadens fcir den sovjetiska oljan och naturgasen, samt att länder som råkade i större ekonomiska svårigheter, som t ex Ungern efter
1956, Polen 1970 och Rumänien efter den stora
översvämningen år 1972, erhöll billiga och
långfristiga lån från Moskva, delvis i västerländsk valuta.
Det väckte uppmärksamhet (och hos många
östeuropeer forbittring) när den amerikanske
vice-statssekreteraren, Helmut Sonnenfeldt –
Henry Kissingers nära medarbetare – i ett
referat år 1975 forkunnade att USA betraktade
det ekonomiska arrangemanget i Östeuropa
som positivt och inte hade många tankar att
rubba det. Det var visserligen andra toner än
president Eisenhower’s yttrande om ”järnridåns tillbakarullande”, men det kalla krigets
dagar verkade vara fcirbi i mitten av 70-talet.
Det var dock inte bara avspänningspolitiken
utan också den ekonomiska verkligheten som
klingade fram i referatet; om ett östeuropeiskt
land skulle lyckats med att bryta sig ut ur det
s k socialistiska lägret, skulle det framkalla en
utomordentligt besvärlig ekonomisk belastning
for USA och Västeuropa. Och här ligger forklaringen till den kuriösa situationen att kapitalistländer skyndar med gåvor och krediter till
det krisdrabbade Polen och forsöker rädda den
kommunistiska regimen där.
Oljan och naturgasen
I början av 70-talet togs den till vänskapsledning döpta oljeledningen från Sovjetunionen
till Polen, Tjeckoslovakien och Ungern i bruk.
Ledningen bekostades huvudsakligen av de tre
berörda importör-staterna. Den stora oljekrisen år 1974 drabbade inte de östeuropeiska
länderna och Moskva höjde oljepriset stegvis
och forsiktigt. Dock pekade vissa tecken redan
då på att utsikterna for framtiden skulle bli
mindre gynnsamma. Statistiken visade nämligen en tendens till ökning av olje- och gasförbrukningen såväl inom Sovjetunionen som i
Öststaterna och detta i en takt som var snabbare än produktionen. Moskva uppmanade de
östeuropeiska regimerna mycket allvarligt att
fårsöka att åtminstone delvis täcka sina oljebehov från främmande håll. Vid SEV (Comecon):s sammanträden måste öststatsdelegationerna använda nära nog utpressning for att
kunna utverka en ökning av oljeleveranserna
från Sovjetunionen. Som motåtgärd höjde
Moskva flera gånger priset, men det hjälpte
foga – oljan är fortfarande ca 15 procent billigare än på världsmarknaden. Dessutom behö-
ver östeuropeerna inte betala med dollar till
Sovjetunionen.
Moskva inte bara uppmanade öststaterna till
affärer med oljeländerna, Sovjetunionen har
också själv foregått med gott exempel. Efter
undertecknandet av vänskapspakten med Irak
år 1972 åtog Sovjetunionen sig uppgiften att
forsörja den irakiska krigsmakten med all utrustning. Priset for vapensändningarna betalade Bagdad-regimen huvudsakligen med ca 3
miljoner ton olja årligen. Oljan nådde dock
aldrig Sovjetunionen utan såldes vidare av
Moskva till Indien. Nu, när kriget stoppat oljeflödet från Irak, uppstod brist på olja i Indien
och den indiska regeringen forsökte få Moskva
att ersätta den uteblivna irakiska oljan. Svaret
har blivit ett hövligt men bestämt njet och Indienmåste vända sig till världsmarknaden. Fru
Gandhis hittills varma känslor för Breznjev har
samtidigt kallnat några grader.
Ayatollornas maktövertagande i Iran har
också stoppat en av Moskvas affärer. Sovjetunionen upprätthöll vänliga, först och främst
alfårsförbindelser med shahregimen och som
brtalning för ett stort stålverk, som Sovjetunio- ~n byggde i Iran, levererades betydande
mängder naturgas som nådde sovjetterritoriet
genom en ledning. Efter shahens störtande avbröts leveransen av de nya herrarna i Iran.
Stagneringen av den egna produktionen och
de uteblivna leveranserna från Irak och Iran
tvingar sovjetledningen att omgestalta sin energipolitik. Det första steget i den nya riktningen
är beslutet att fullt utnyt~a gasfyndigheterna i
\’åstra Sibirien och bygga ut en 5 000 km lång
rörledning därifrån till Europa. Förhandlingarna med västtyska rörfirmor är snart slutförda;
det gäller en affär på 30 miljarder kronor som
från Sovjets sida kommer att betalas med gasleveranser till Västtyskland. Och trots det allt
kyligare politiska förhållandet till J apan, har
~loskva inte givit upp hoppet att kunna bygga
ut oljefyndigheterna i östra Sibirien med hjälp
av japansk teknik och kapital.
Det dröjer dock flera år innan den sovjetiska
energiproduktionen återigen kan öka. Till dess
måste Moskva minska oljeexporten både till
Väst- och Östeuropa för att kunna täcka sitt
eget behov. Under tiden fortsätter man i Sovjetunionen att bygga ut det stora nätet av kärnkraftverk. Skall vi betrakta som ett bevis för
VPK:s självständighet från Moskva-centralen
att det opponerar mot kärnkraften? Eller är de
sovjetiska kärnkraftverken mindre farliga än de
svenska?
119
Dystert för Östeuropa
Östtyskland har bara köpt fem procent av sin
olja från Irak, Bulgarien nära tio procent och
Ungern importerade årligen ca en miljon ton
irakisk olja under 1974-78; betalningen skedde i samtliga fall med vantleveranser eller
byggnationer. Kriget mellan Irak och Iran betyder alltså inga större problem för dessa
länder. Problemet består i att energibehovet
ökar i alla östeuropeiska länder och de kan nu
inte hoppas på att Moskva skall öka oljeleveranserna. Östeuropeiska diplomatiska och handelsdelegationer arbetar nu flitigt i de tre oljeländer som räknas som progressiva – alltså
kommunistvänliga – Libyen, Algeriet och
Mexiko. Målet med ansträngningarna är att
åstadkomma bytesaffärer i form av varor och
~änster mot oljan. Utsikterna till framgång är
dock inte särskilt stora, herrarna i de tre länderna håller gärna tal mot imperialismen och
röstar med sovjetdelegaten i FN, men när det
gäller affärer föredrar de cash i dollar.
Utbyggnaden av kärnkraft har hittills varit
eftersatt i öststaterna. De egna teknikerna klarade inte av byggandet av kärnkraftverk och
Moskva har visat föga villighet att ta på sig
uppdrag, trots att urangruvorna i Mecsek i
Ungern och i Joachimstal i Tjeckoslovakien
utbyttjas helt och hållet av Sovjetunionen. Nyligen kom dock meddelande om att man planerar att bygga atomkraftverk i dessa två länder
liksom i Östtyskland. Och så står de stora koltillgångarna i Polen och Tjeckoslovakien fortfarande till förfogande.
Den vidare utvecklingen av industrin i större
skala, så som det skedde under 50- och 60-
talen, måste dock kraftigt bromsas i hela Östeuropa på grund av energiproblemet. Detta
120
framgår redan av Ungerns femårsplan för
1981-86 som publicerades nyligen. Naturligtvis finns det också andra faktorer ~om hämmar
den ekonomiska utvecklingen i kommunistländerna, men problemet med energin är bland de
viktigaste.
Två hårt drabbade stater
Bland de östeuropeiska länderna är det bara
Rumänien som förfogar över betydande oljefyndigheter. De gamla och nyborrade källorna
vid Ploesti täckte till mitten av 60-talet hela
behovet i landet och Rumänien var inte beroende av oljeimport från Sovjetunionen. Detta
förhållande har tillåtit Bukarestregimen att
inom Comecon och Warszawa-pakten opponera mot sovjetiska krav och även på det utrikespolitiska området intaga en avvikande ställning.
Oturligt nog började oljekällorna sina just
när den stora industrialiseringsprocessen sattes
igång. Från början av 70-talet såg sig Rumänien tvunget att importera allt mer råolja och det
skedde till ungefår lika delar från Irak och
Iran. Det från de två oljeländerna riktligt flytande ”svarta guldet” samt den i Rumänien
sedan länge välutbyggda petrokemiska industrin utnyttjade Bukarestregimen till en synnerligen vinstgivande affärsverksamhet. Rumänerna importerade mer råolja än de själva
behövde, överflödet exporterades vidare i raffinerad form till västeuropeiska länder. Denna
alfårsverksamhet tillförde den rumänska statskassan årligen ca 100 miljoner dollar.
Kriget mellan Irak och Iran har inte bara
gjort slut på exporten av raffinerade oljeprodukter utan har också förorsakat brist på olja
för egen förbrukning. Rumänska stats- och partiledningen och själva den store r l,
Ceausescu, utövar nu en nästan feberaktig aktivitet för att hitta nya oljeleverantörer som tar
emot varor som betalning. Kontakter har tagits
upp tom med Norge.
Oljekrisen är lika svårartad i Jugoslavien.
Landet kämpar med betydande ekonomiska
svårigheter i allmänhet och de uteblivna oljelrveranserna hotar att få nedbrytande följder.
Jugoslavien har under det gångna decenniet
satsat hårt på oljan från Irak som täckt över
hälften av landets behov. Som förskottsbetalning bidrog jugoslaverna till att bygga oljeledningen från Mosul och Kirkuk till den nyanlagda turkiska oljehamnen Ceehan vid Medelhavet. För att taga emot den irakiska oljan
byggde Belgrad-regimen en stor oljehamn vid
Adriatiska havet på ön Krk. Nu härskar stiltje i
båda hamnarna och jugoslaviska tankfartyg
väntar förgäves på lastning. Meddelandet att
irakerna har börjat pumpa olja i rörledningen
har mottagits med glädje, men man befarar att
irakerna kommer att föredraga västeuropeiska
köpare som betalar kontant.
Det saknas inte pessimistiska röster som ser
oljeproblemet som det inledande kapitlet till
Spengler’s berömda bok, ”Untergang des
Abendlandes”. Det kan kanske vara en klen
tröst att problemet inte är mindre i Österlandet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner