Print Friendly

Laszlo Hámori; Den farliga pacifismen

Av Redaktionen | 31 december 1982


1982


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LASZLO HÅMORI:
Den farliga pacifismen
Med utgångspunkt i två nyutkomna
böcker om Winston Churchill respektive
Raymond Aron, Le Figaros
världsberömde medarbetare, belyser dr
jur Lasz/o Hamori pacifismen under
årenföre andra världskriget. I Frankrike
förlamades politikernas handlingskraft
den gången av den starka förankring
pacifismen hade hos de breda massorna,
men detta ledde trots allt inte till
nedrustning. I Storbritannien däremot
var politikerna – och särskilt Labourregeringen – anhängare av pacifismen
och genomförde en nedrustning som
Churchill kämpade emot. Det heter att
historien inte upprepar sig och mycket
harförändrats, men det urgamla
önsketänkandet, kortsiktigheten och den
sneda logiken är sig lik, skriver
författaren.
Vid ett bordssamtal i början av 60-talet
kallade Bernhard Tarschys Le Figaros
världsberömde publicist Raymond Aron
Frankrikes Herbert Tingsten. De två
herramas levnadsbanor visade upp
många gemensamma drag. Både var
professorer i statsvetenskap och publicerade en rad synnerligen lärda böcker,
hoppade över till publicistisk verksamhet och nådde de högsta topparna i detta
yrke. Antagonismen mot Marx’ lära från
en vidsynt liberal basis och oavhängighet
från de politiska partierna karakterisera·
de både Arons och Tingstens alster.
Raymond Aron föddes dock nio år senare än Tingsten och fransmannen fyller
77 år nu i vår och är i obruten aktivitet pl
vetenskapens och journalismens fåll.
Hans kritik mot politiska vedersakare
har inte varit mindre skarpeggad än
Tingstens men Aron fäktar inte med tu111
sabel utan med elegant värja.
l fjol arrangerade den franska telev~
sionen som en hyllning en intervjuserie
med den franska publicistikens grand
vieil homme och två välmeriterade jour·
nalister frågade ut honom om han långa
levnadsbana och verksamhet. Programmen väckte så stor uppmärksamhet att
de bandade samtalen publicerades a
förlaget Julliard med titeln ” Le pectateur engage”.
Den första intervjun och det första kapitlet i boken handlar om tiden före 1945
Efter avslutade studier vid Ecole nOf
maJe superieure (där han var årskamlå
med Sartre) åkte den unge doktorandea
till Tyskland. Vistelsen i den forne fiea.
dens land betraktades då av de franskl
intellektuella som ett bevis på allva ·
menad pacifism. Men den våldsa•
nationalismen som pacifisten Aron sr
vid de tyska universiteten verkade
en kalldusch på den unge fransmanHan stannade dock i Tyskland till
maktövertagande, studerade och
vid universitetet i Köln och sei Berlin. Återkommen till Paris förhan inte upplysa sina landsmän om
Ullisrnens militära väsen. En jude saktrovärdighet för en sådan uppgift i
av pacifism genomträngda atmosfä-
ltll i den tidens Frankrike. Den som då
~e föreslagit motstånd skulle överhuwdtaget ha blivit misstänkt för att vilja
h in Frankrike i ett krig, ursäktade sig
Aron i intervjun.
l mars 1936 lät Hitler tyska trupper
lllfSchera in i Rhen-området, som enligt
Ver ailles-fredsfördraget var en demiiiIIriserad zon. Några få klarsynta franska
politiker och intellektuella krävde att
Frankrike energiskt – t o m med militä-
rens kraft skulle uppträda mot fördragsbrottet. Själve socialistledaren Leon
Blum skrev i denna anda, men hans parti
avslog tanken, liksom den övervägande
majoriteten av fransmännen. Detta var
si ta chansen att stoppa Hitler utan ett
krig, konstaterar Aron. Det är bevisat i
dag att Hitler och den tyska militären
utnyttjade aktionen som ett test och i
händelse av de franska truppernas uppmarsch skulle de tyska ha utrymt Rhenområdet.
Överraskande nog försvarar Aron
folkfront-regeringen som 1936-37 vägrade intervenera i det spanska inbördeskriget. En intervention skulle ha spaltat
upp det franska samhället djupgående;
det var ju bara socialistpartiets vänsterflygel, kommunisterna och en liten grupp
av intellektuella som krävde intervention, den stora majoriteten däremot av- 375
slog tanken.
Aron betecknar MOnchen som en logisk följd av den utbreddda pacifismen
både i Frankrike och i Storbritannien.
Han dementerar uppfattningen att den
undermåliga upprustningen orsakade
den franska krigsmaktens sammanbrott
på våren 1940; felet låg på det psykologiska planet, i den av pacifism underminerade krigsmoralen.
Den franska och den engelska pacifismen hade dock på den tiden två skilda
nämnare. Såsom Raymond Aron vittnar
om, fängslade tanken de breda massorna
i Frankrike, men inte den politiska ledningen. Den pacifistiska stämningen förlamade politikernas handlingskraft, men
ledde inte till nedrustning; varken Leon
Blum eller hans borgerliga kolleger
ämnade försvaga det franska försvaret.
Däremot var man i England inomjust det
politiska etablissemanget, särskilt inom
Labour-ledningen uppfylld av pacifistisk
ideologi och tanken på avrustning.
Nedrustningen i Storbritannien
Den kände engelske historikern, Martin
Gilbert, skildrar utvecklingen som resulterade i det brittiska försvarets utomordentligt svaga tillstånd vid tiden för den
tjeckoslovakiska krisen och ett år senare
vid krigsutbrottet. Gilberts nyligen utkomna bok, ”Winston Churchill, The
Wilderness Years” (Macmillan, London
1981) ger en detaljerad redogörelse för
kampen som Churchill förde under sin
”ödemark” dekad mot de efterföljande
regeringarnas illusionistiska politik.
Under 20-talet, som man nu för tiden
brukar benämna det glada, korsade brännande gränser varandra på den europeis- 376
ka kontinentens karta. De av de hämndlystna och giriga segermakterna dikterade fredsfördragen , som slutade det första
världskriget, fyllde de besegrade med
förbittrade revanschtankar, men även
några av segrarna ställde territoriella
krav mot varandra. Den högt uppskruvade nationalismen parad med de sociala
problemen laddade atmosfären med explosiva partiklar. l England såg den politiska och den intellektuella eliten med
fasa på det makabra spel som pågick på
kontinenten, men betraktade också med
viss svartsjuka Frankrikes dominerande
ställning där. Eftersom ingen kunde hitta
någon annan lösning, fastnade man för
iden om nedrustning i den blåögda barnatron att det skulle vara vapnen som
gjorde krig och inte människorna.
Under hela 20-och 30-talen betydde
utrikespolitik för de flesta engelska politiker propaganda för nedrustning och
sammankallande av internationella konferenser för detta ändamål. Redan den
konservativa regeringen minskade flottans budget 1926 med hänvisning till en
internationell överenskommelse vilken
ingen annan stat brydde sig om. Den riktiga nedrustningen tog dock sin böljan
1929 när Labour kom till makten efter en
valseger. Den nye premiärministern
Ramsay MacDonald ställde nedrustningen i medelpunkten för sin politik och det
första offret för den blev marinen.
Churchill protesterade i flera retoriska
mästerverk i underhuset, men utan framgång; inte bara Labour utan också liberalerna och de flesta av de konservativa
ledamöterna röstade för förslaget. Två år
senare, efter nazisternas framryckning
vid valen i Tyskland, höjde Churchill
återigen varningens ord, men MacDonald påstod att hotet inte skulle komiDI
från Tyskland, faran var, enligt honom,
den provokativt stora krigsberedskapen!
Frankrike.
Trots Churchills ständigt återkommande varningar kunde Londonrego.
ringen inte befria sig från illusionerna,
inte ens efter Hitlers maktövertagande
och inte heller när den tyska delegationen tågade ut från nedrustningskonferensen i oktober 1933. 1935 skröt Hitler
med att den tyska industrin var i stånd
att bygga 100 krigsflygplan valje månad
och som svar på det arrangerade
Churchill en omfattande kampanj för alt
den i skymundan vegeterande Royal Ai
Force skulle återupprättas. Den konsef
vativa Baldwin-regeringen gick ganska
motvilligt med på en tiJI 500 plan begräasad upprustning. Det hjälpte inte ens all;
Baldwin försäkrade att RAFs styrka inte
skulle överstiga tyskarnas, oppositionat
i underhuset bekämpade förslaget,
av labourledaren Attlee stämplades s011
militaristiskt och imperialistiskt.
Under den följande tiden måste ävca
de engelska politikerna inse att Hitlir
inte delade deras förtjusning över en aa.
män nedrustning, men då hittade man
London en ny trollformel; appeasem
Man övertygade sig själv och förs·
också övertyga allmänheten om att •
Hitlers mer eller mindre berättigade
uppfylldes, skulle fredens sol återigll
skina. Churchill och en liten krets
honom blev dock inte övertygad
kämpade i ord och skrift outtröttligt
eftergiftspolitiken. Det enda rl’~••ltllllf
blev att den oangenäme
drevs allt längre ut i den politiska
marken. Och så kom
kommeisen i september 1938, kronan
och eftergiftens politik – och
världskriget ett år efteråt.
brukar säga att historien uppresig inte och det är troligen också
Faktum är att 1980-talets värld vien helt annorlunda bild än femtio år
, Leonid Brezjnev liknar inte det
Adolf Hitler och Deng Xiaoping
mindre Benito Mussolino. Bara det
377
gamla, ja, urgamla önsketänkandet,
kortsiktigheten och den sneda logiken,
som har gått i arv hos allt flera västeuropeer, är sig lik. Visst har troende pacifister goda intentioner, det kan man inte
förneka. Samuel Johnson lärde oss dock
att vägen till helvetet är stenlagd med
goda föresatser.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner