Print Friendly

Lars Vargö; Kan Japan driva en aktivare utrikespolitik

Av Redaktionen | 31 december 1994


1994


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

KANjAPAN DRIVA EN
AKTIVARE UTRIKESPOLITIK?
LARSVARGÖ
Japan tassar försiktigt omkring i utrikespolitiken. Forifarande dröjer sig andra världskrigets
händelser kvar i medvetande. Så löd åtminstone det allmänna omdömet om landets utrikespolitik
under lång tid. Under senare år har dock regeringen i Tokyo börjat spela en allt aktivare roll och
mycket talar idagför attJapan använder sin krcift och styrka till att stödja strävanden mot stabilitet
och demokrati i sin del av världen.
J
apans förhållande till utlandet har
alltid varit komplicerat. Har landet
inte varit slutet och isolerat, som
det var under stora delar av sexton-, sjutton- och artonhundratalen, har
det varit inbegripet i intensiva studier av
utlandet, eller i aggressiv konflikt med
det. Den berömda invasionen av kameraklickande japaner på femtio- och
sextiotalen i Europa och USA föregicks
av intresserade studenter och präster som
reste till Kina under både fem- och sexhundratalen och igen under elva- och
tolvhundratalen. När den moderna
Meiji-staten byggdes upp i slutet av artonhundratalet studerades de europeiska
nationernas ekonomier och statsstrukturer med största noggrannhet.
Harmoniskt umgänge
De japanska militära invasionerna av fastLARS VARGÖ är millistervid den svet/Ska ambassade11
i Tokyo.
landet, den första genomförd redan på
femtonhundratalet av shogunen Hideyoshi, lämnade djupa ärr hos grannfolken
och sedan slutet av det andra världskriget
harJapan brottats med frågan hur en modem, demokratisk stat på bästa sätt skapar
garantier för ett harmoniskt umgänge
med grannar som tydligt minns andra,
mindre attraktiva, karaktärsegenskaper.
Aktiv roll
Den första tiden efter kriget dominerades
det japanska utrikespolitiska tänkandet
därför av en tydlig forsiktighet. 1947 års
konstitution, den s k fredskonstitutionen,
förbjöd också innehav av egna stridskrafter. Genom en liberal tolkning av konstitutionens ramar har det senare ändå blivit
möjligt för Japan att bygga upp ett försvar
av ansenlig storlek, men konstitutionen
har verkat dämpande på japanska ambitioner att spela en aktiv politisk roll i internationella sammanhang.
SvENsK TiosKRIFT 391
Försiktig utrikespolitik
Den japanska forsiktigheten forstärktes av
1976 års regeringsbeslut att låta en procent av BNP fungera som tak for
försvarsutgifterna, ett beslut som reviderades och gjordes något mer flexibelt
1986. 1976 drev premiärminister Takeo
Miki igenom begränsningar som gjorde
det i princip omöjligt att exportera krigsmaterial och därtill relaterad utrustning.
Den försiktiga utrikespolitiken passade
väl så länge den nationella ansträngningen var inriktad på att återuppbygga
landets ekonomi. Den forvandlades däremot till en besvärlig fotboja närJapan utsattes for allt större krav från sin omvärld.
Handelskonflikterna med Förenta staterna blev allt aggressivare i sitt tonläge,
anklagelserna om attJapan endast utnyttjade frihandelssystemet för egen vinnings
skull blev allt ljudligare och den asiatiska
kontinentens behov av en, eller ett par,
regionala huvudaktörer började framstå
som allt tydligare.
Ljudlig väckarklocka
Den för Japan mest kännbara kritiken
kom i samband med Gulfkriget 1991. Japan bidrog så småningom med över 13
miljarder USD till de multilaterala insatserna, ett bidrag som finansierades genom
införandet av en särskild skatt, men utsattes ändå for hård kritik for att man tagit
sådan tid på sig. Gulfkriget blev for Japan
en ”gulfkris”, som fungerade som en sen,
men mycket ljudlig väckarklocka.
Redan innan dess japanerna sett att
deras egen ekonomiska modell hade
fungerat. Ett land som hade legat i ruiner
och förutspåtts en långvarig tillvaro på
världssamfundets bakgård stod redan
tjugo år efter kriget på egna ben. De egna
ekonomiska framgångarna, omvärldens
kritik och konstitutionens begränsningar
ledde till att behovet av en ny utrikespolitik ökade. Varfor skulle Japan låta sig
fingas för evigt i en efterkrigskonstellation, i vilken man betraktades som ett
land som inte ens kunde anförtros innehav av egna stridskrafter?
Vid 1988 års generalforsamling i FN
forklarade prerruamuruster Noboru
Takeshita att Japan hade for avsikt att bli
mera aktivt på tre områden: fredssamarbete, offentligt bistånd till u-länderna och kulturellt utbyte. Vid en första
anblick var dessa tre områden relativt intetsägande, men vid närmare analys innehöll alla tre mycket kontroversiella aspekter som skakade om det politiska tänkandet iJapan.
Kylig reaktion
Fredssamarbetet innebar nämligen attJapan inte längre önskade stå handfallet infor FN:s behov av fredsbevarande insatser från medlemsländerna. Detta krävde
att framförallt de asiatiska grannländerna
acepterade att japansk trupp kunde användas i insatser utanför Japans gränser.
Den första reaktionen därifrån blev
mycket kylig, men gulfkriget innebar
också att de övriga asiatiska länderna insåg att ett land somJapan i längden knappast skulle acceptera att endast med plånboken delta i multilaterala aktioner som
392 SVENSK TIDSKRIFT
berörde både viktiga principer och vitala
intressen. Även omJapan inte på länge än
skulle kunna delta i fredsskapande insatser var det i alla fall rimligt att man tilläts
träda fram som aktör i de fredsbevarande
aktiviteterna.
Den ökade u-hjälpen innebar inte
bara att Japan ville dra sitt strå till stacken
och bli ett ansvarskännande givarland,
utan också att den japanska regeringen
önskade använda biståndsmekanismen
får att ge stöd till de principer man
trodde på, det vill säga i fårsta hand demokrati och marknadsekonomi. Endast
ett demokratiskt Asien kunde i längden
garantera den japanska säkerheten, även
om biståndet i allt högre grad riktades till
länder också utanfår denna världsdel. Vå-
ren 1991 fårklarade premiärminister
Toshiki Kaifu därfår att det offentliga
biståndet skulle göras beroende av den
politiska utveckling som kunde iakttas i
mottagarländerna. En odemokratisk utveckling och/eller alltfår höga militära
utgifter hos dessa länder skulle ra till fåljd
att det japanska biståndet minskades eller
drogs in. Med den volym som det japanska biståndet hade fatt skaffade sig Japan
därmed ett mäktigt instrument får att öka
det egna politiska inflytandet.
ifrågasatt kultur
Det kulturella utbytet, slutligen, var inte
heller okontroversiellt. Den västerländska kulturen ifrågasätts alltmer i de asiatiska länderna och en renässans får de traditionella asiatiska värderingarna är tydlig. Med kulturellt utbyte avsåg Japan
både att fåsta större avseende vid den
egna identiteten får att därmed bättre
kunna motverka en kapitulationistisk inställning till Väst-värderingar och en
ökad fårståelse i Väst får traditionella japanska värderingar. Avsikten var inte alls
konfrontatorisk, men i kombination med
vad som skedde i de övriga asiatiska länderna var den heller inte okontroversiell.
Splittrad värld
Parallellt med denna utveckling fåll det
sovjetiska imperiet och det socialistiska
blocket sönder. Det bilaterala säkerhetspolitiska avtalet med USA var i sin officiella motivering helt uppbyggd kring det
sovjetiska hotet och de politiska partierna
iJapan hade partiprogram som endast erkände en värld splittrad av det kalla kriget. Det blev uppenbart att 1955 års partipolitiska system, med ett liberaldemokratiskt parti (LDP) som satt i trygg
regeringsställning och ett socialistparti
OSP) som i oppositionsställning höll fast
vid en lika orealistisk som invand upprepning av fåråldrade ideer, hade skapat
ett klimat i vilket korruption och korridorsuppgörelser hade givits alltfår generöst utrymme.
Självupptagna politiker
Kurvorna möttes. Ambitionerna att ge
Japan ”normala” ramar får sitt mellanstatliga umgänge sammanfåll med den sä-
kerhetspolitiska fårviering som uppstod
efter det kalla krigets upphörande och
med den ilska som japanska väljare kände
mot självupptagna politiker. Ur kurvorSvEN sK TIDsKRIFT 393
nas kollission håller nu ett nytt Japan på
att växa fram, ett Japan som utan tvekan
kommer att spela en huvudroll i det
framtida Asien. Det finns flera skäl till
denna enkla forutsägelse:
Japans ekonomiska styrka är oomtvistad, men styrkan har också fatt sådana effekter som flyttning av produktionen utomlands, strömmar av arbetskraft från utlandet och en allt intimare sammanflätning av de asiatiska näringsliven. Samtidigt är det inte baraJapan som växer, och
har vuxit. Kina håller på att utvecklas på
ett sätt som vänder alla hittillsvarande begrepp på huvudet. Kina har ett annat politiskt system, och därtill en viktig plats
som permanent säkerhetsrådsmedlem. Japan kommer inte att ha råd att avstå från
att göra sin röst hörd även när det gäller
regionala sociala och politiska frågor.
Om inte Japan till exempel ger stöd åt
multilaterala säkerhetspolitiska samtal, i
vilka även Kina deltar, ser man också till
att den egna politiska isoleringen fortsätter.
BalanserandeJaktor
De asiatiska staterna är san1tidigt angelägna om att den kinesiska utvecklingen
inte leder till en kvävande dominans av
endast en stormakt och pekar därfor på
nödvändigheten av Japan som balanserande faktor. Den enda utomstående
kraft som i sin tur kan hindra Japan från
att falla tillbaka i gamla spår är den amerikanska militära närvaron i regionen. Det
bilaterala säkerhetspolitiska avtalet med
Japan har därmed redan fatt en ny dimension, eller rättare sagt forstärkts i sin
forntvarande mer inofficiella och vidare
dimension som stabiliserande faktor.
Den amerikanska närvaron är emellertid inte en ständigt återkommande naturkraft och såvälJapan som Kina måste forbereda sig for den tid då kanske ett multilateralt arrangemang ersätter de amerikanska trupperna. Att Japan, som ibland
anklagas for att inte ta några initiativ, redan har böljat profilera sig visas av det
faktum att det nybildade säkerhetspolitiska samtalsforum som de flesta anser har
potential, ARF (ASEAN Regional Forum), egentligen bildades som en foljd av
just ett japanskt initiativ att utvidga
ASEAN-ländernas ministermöten.
Sprida riskerna
Japan är inte passivt, men det tassar fortfarande forsiktigt fram. Så forsiktigt att
Malaysias premiärminister Mahathir upprepade gånger har sagt att nu far det vara
nog med ursäkterna for vad som hände
under det andra världskriget. Japans skäl
till fortsatt forsiktighet ligger främst i den
kluvenhet man känner infor valet mellan
den asiatiska identiteten och den identitet
man har som OECD-land och ”västerländsk” demokrati. Japan är både och,
men har ännu inte kunnat verka som den
medlande kraft mellan Asien och Väst
som man skulle kunna forvänta sig. Till
stor del bottnar detta i en vilja att inte
binda sig i regionala läger. Det är fortfarande i Japans intresse att sprida både de
politiska riskerna och importkälloma.
Det senaste APEC-mötet i Bogor visade
394 SVENSK TIDSKRIFT
också attJapan är en av de viktigaste krafterna bakom den så kallade öppna
regionalismen.
Att Japan strävar efter en permanent
plats i FN:s säkerhetsråd har stått klart sedan en tid, men fortfarande kritiseras landet för att inte klargöra vad man tänker
använda platsen till. Eventuella otydligheter på den punkten har bland annat sin
förklaring i vad som sker på den inrikespolitiska scenen.
Otydliga skillnader
Den nuvarande regeringen är en koalition bestående av tre partier – förutom
Sakigake (”Förelöpama”) de två gamla
antagonisterna LDP och JSP. Det senare
av dessa tre, socialistpartiet, har numera
slängt all sin ideologiska barlast på sophö-
gen och skillnaderna mellan regeringspartierna har därmed blivit otydliga.
Utrikespolitiskt har regeringen sagt att
man tänker skynda långsamt. Japans nya
roll i FN och i Asien skall vara en konsensusprodukt, inte ett hastverk.
För bara några månader sedan satt en
annan koalition vid makten, en koalition
som bestod av sju politiska partier. Dessa
har nu bildat ett nytt stort oppositionsparti, men just på det utrikespolitiska
området har man valt att vänta med en
klart formulerad politik. Även om 1955
års system har upphört är denna försiktighet motiverad, eftersom man annars
skulle riskera att provocera många enskilda politiker som tidigare profilerat sig
i vissa utrikespolitiska frågor. För tillfållet
är deras mandat viktigare än ett klart formulerat partiprogram.
Köpa röster
Förändringarna i japansk politik kommer
att pågå ytterligare en tid. En ny vallag
som fastställer ett system av enmansvalkretsar i kombination med proportionella mandat har just antagits. Tidigare
har underhusledamöterna valts i flermansvalkretsar, vilket tvingade personer
ur samma parti att driva valkampanjer
mot varandra. Detta ledde till frestelser
att köpa röster snarare än att vinna dem
genom politiskt innehåll. Nästa val till
underhuset kan komma redan under
nästa år. Premiärministern har rätt att
närsomhelst upplösa underhuset och
kommer att utsättas för press att göra det
när väl den nya vallagen har antagits. Endast ett valresultat som ger klar majoritet
åt något av de nya blocken skapar förutsättningar för formuleringen av en aktivare utrikespolitik. Oavsett denna kortsiktiga utveckling kan man förvänta sig
ett Japan som fortsätter att använda sina
biståndspengar till att ge stöd till en demokratisk utveckling i grannländerna
och sina investeringar till att skapa en region vars ömsesidiga beroende ger så litet
syre som möjligt åt destabiliserande politiska konflikter.
SVENSK TIDSKRIFT 395

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner