Print Friendly

Lars Tobisson; Högervinden i och utanför Norden

Av Redaktionen | 31 december 1984


1984


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LARS TOBISSON:
Högervinden i och utanför Norden
De·senaste tio åren präglas ll\’
frammarsch för de nordiska moderata
partierna vilket senast visade sig i det
danska valet i januari. l de stora
länderna på kontinenten har
motsvarande partier länge dominerat
bland de icke-socialistiska partierna.
När den ekonomiska tillväxten räckte till
både en utbyggnad av den offentliga
sektorn och en viss ökning av utrymmet
för privat konsumtion kunde
socialdemokratiska partier dominera.
Men nu krävs det borgerliga partier med
en marknadsliberal grundsyn för att
vända utvecklingen. Det är dä1jör Sl'(irt
att tro att de svenska
socialdemokraterna skall kunna undgå
alla sina nordvästeuropeiska
broderpartiers öde att hamna under
40%.
Riksdagsman Lars Tobisson är fil
dr i statskunskap och l :e vice
ordförande i moderata
samlingspartiet.
Det mest framträdande draget i Nordens
politiska utveckling under de senaste tJO
åren är de moderata partiernas frammarsch till en dominerande position”
den borgerliga sidan. Denna förskjutni11
har sammanfallit i tiden med den höger·
vind som allmänt blåst i de västliga industriländerna. Men de nordiska moderat·
partiernas framryckning har varit si
markerad att vi närmat oss förhållandena
i de stora länderna på kontinenten, d*
våra motsvarigheter sedan länge do!IIJo
nerat bland de icke-socialistiska par·
tierna.
Island får kanske betecknas som ea
undantag i den nordiska kretsen i dea
meningen att partiförhållandena även tJ.
digare anslutit till det kontinentala
mönstret. Sjiih·stiindighetspartiet hr
länge varit det största i landet, och efter
en inre svaghetsperiod för några år sedaa
är partiet åter på väg framåt.
Högervågen i övriga Norden börjadt
först rulla i Norge. Efter tillbakagången
samband med folkomröstningen om EG
1970-talets början växte höyre vid vai]C
val fram till storsegern 1981 med över3
procent av rösterna. Partiet är i dag ca
bred borgerlig gruppering som särskik
de större städerna gränsar direkt till af
beiderpartiet, medan de båda kvarvara
de mellanpartierna ligger under JO procent och tillvaratar vissa speciella intressen.
Det kommer för många som en övefo.
raskning att Finland sedan länge är IIIIP
pålitligt borgerligt än de skaodinavis
länderna. På den icke-socialistiska si
har nationella samlingspartiet under
nare år ryckt ifrån sin tidigare jäms!
konkurrent centerpartiet. Inför riksd
valet för knappt ett år sedan tydde opi
onsundersökningarna på att samlingspartiet t o m kunde nå fram i jämnbredd
med socialdemokraterna. Det blev inte
så, men det förhållandet att partiet länge
stått utanför regeringen får inte dölja att
det storleksmässigt väl kan jämföras
med sina broderpartier i angränsande
länder.
Den svenska utvecklingen är naturligtvis väl känd men inte desto mindre anmärkningsvärd. Från ett opinionsläge
kring lO procent i början av 1970-talet
har vi moderater stadigt marscherat fram
till 23,6 procent i 1982 års riksdagsval.
Opinionsmätningarna därefter tyder på
en fortsatt framgång till uppåt 30 procent. Även sedan den socialistiska röstmajoriteten förbytts i en borgerlig opinionsövervikt, är vi därmed större än de
övriga icke-socialistiska partierna tillsammans.
l det nordiska partisamarbetet betraktades länge det konservative folkeparti
som något av den fattiga kusinen från
landet. Det var som regel ungefär hälften
så stort som vi övriga och hade stora
svårigheter att hävda sig i partisplittringens Danmark. Inte många tillmätte regeringen Schluter någon ljus framtid, när
den bildades i september 1982. Men dess
hårda åtstramningspolitik mot den ekonomiska krisen har blivit en stor framgång, och det nyligen avhållna folketingsvalet medfOrde en närmast exempellös förstärkning av Schliiters eget parti med närmare lO procentenheter till en
nivå i närheten av det moderata valresultatet i Sverige 1982.
Bredden och styrkan i de nordiska moderatpartiernas frammarsch blir extra
tydlig, därför att den som regel startade
från en position, där man var ett av
101
många storleksmässigt jämförbara borgerliga partier. I Sverige turades de tre
partierna om att vara störst och minst.
Moderaterna var fram till 1973 års val
det minsta borgerliga partiet i riksdagen,
och ännu vid en Sifo-mätning våren
1979, under Ullstens korta glansperiod,
hamnade vi i sammajumboposition.
Internationell tendens
Den positiva utvecklingen under särskilt
de senaste åren bör dock ses i perspektivet av den högervind som samtidigt blåst
ute i stora världen. Sitt första tydliga
utslag fick denna nya fläkt i det brittiska
valet 1979, då Margaret Thatcher fick
majoritet för ett program, som markant
avvek från den dittills under efterkrigstiden förda statsinterventionistiska politiken på keynesiansk grund. De brittiska
väljarna visade sin uppskattning av hennes kursomläggning, när det konservativa partiet förra sommaren vann sin
jordskredsseger över en splittrad och
rådlös opposition.
I Tyskland har nu den politiska ledningen gått över till kristdemokraterna,
som i och för sig länge varit den största
politiska grupperingen i landet. Avgö-
rande för scenförändringen blev visserligen fridemokraternas uppbrott från koalitionen med socialdemokraterna, men
detta var på sitt sätt tidstypiskt. Trots
sina liberala traditioner hade de i en tid
av ekonomisk tillväxt kunnat samarbeta
med ett socialistiskt parti, vilket underlättades av att detta leddes av den högerbetonade Helmut Schmidt. Men när den
ekonomiska krisen aktualiserade kravet
på en återgång till marknadsekonomin,
blev det för partiets överlevnad nödvän- 102
digt att byta sida. CDU/CSU har även
efter den stora valsegern för ett år sedan
fått höga opinionssiffror, medan förvirringen är stor på den socialdemokratiska
sidan beträffande uppträdandet i framtiden, inte minst gentemot de gröna.
I det österrikiska valet för ett år sedan
förlorade socialdemokraterna sin dominerande ställning men kunde med hjälp
av det liberala frihetspartiet åstadkomma
en fortsatt regeringsmajoritet av tidigare
tysk modell. Även här hade en högerinriktad partiledare och statsminister i
form av Bruno Kreisky verkat fördröjande på utvecklingen. Men opinionsundersökningarna visar nu på en yt_terligare
förstärkt ställning för det österrikiska
folkpartiet, som från början varit det ledande inom det moderata partisamarbetet i den europeiska demokratiska unionen (EDU).
Valvinden i Sydeuropa har under senare år snarast blåst åt vänster. Men genomgående etablerar sig EDU-partier
som de dominerande på den borgerliga
sidan. Så håller i Frankrike det tidigare
gaullistpartiet RPR under Jacques
Chirac på att arbeta sig fram till en ledande ställning inom den opposition som nu
har en klar övervikt i opinionen. l andra
delar av världen som i Japan, Australien
och Nya Zealand dominerar konservativa partier på den borgerliga sidan. Och
i USA slutligen är valet av Ronald Reagan till president och hans popularitet
tydliga tecken på den uppskattning som
den nya högern röner från väljarna.
Det är påfallande att efter de senaste
valen de stora demokratierna styrs av
ideologiskt likasinnade ledare som Reagan, Thatcher, Kohl och Nakasone.
Trots att Mitterrand är socialist kan han
nästan fogas till skaran efter omläggningen av den ekonomiska politiken i åtstramande riktning och med hänsyn till den
säkerhetspolitiska linje Frankrike företräder.
Var finns mitten?
Motsvarigheter till centerpartiet finns
egentligen bara i Sveriges omedelbara
närhet. Sådana partier förekommer i
Norge och Finland, men redan i Danmark blir det svårt att sätta likhetsteckea
med venstre. Utanför Norden hör som
regel landsbygdsbefolkningen hemma 1
de konservativa eller kristdemokratiska
partierna. Man får gå ända till Australie1
för att finna ett särskilt landsbygdsparti,
men det har under en följd av år närmast
varit en underavdelning till det dominerande liberalkonservativa partiet.
Folkpartiet har då en större familjekrets. Men dessa partier har i allmänhet
förlorat i styrka under senare år. I Norge
finns det knappast längre något libe~
parti vid sidan av höyre, och i FinlaM
gick det nyligen upp i centerpartiet. Ra.
dikale venstre i Danmark lever fortfarat
de kvar som vågmästarparti på fempJ’Oo
centsnivån, och något av samma nf
spelar fridemokraterna i Tyskland.
De liberala partier som gått framåt under senare år har betecknande nog föl)
en högerliberal kurs. Detta gäller tex
Nederländerna, Belgien och Schweiz;.
där de liberala partierna snarast liggert
höger om kristdemokraterna och där
i sina länder spelar rollen av tlygelp•
tier. Folkpartiets återhämtning i SveriJI
kan på samma sätt härledas till bytet
Ola Ullsten mot Bengt Westerberg, vjj.
ket bekräftar den återgång till marknadsekonomin som beslöts vid landsmötet i
början av 1983.
Den socialdemokratiska modellens kris
Den tendens som kan urskiljas ur alla
dessa exempel kan ges en rimlig sammanhållen förklaring. Socialdemokratiska partier kunde dominera scenen så
länge det fanns en ekonomisk tillväxt
som räckte till både en utbyggnad av den
offentliga sektorn och en viss ökning av
utrymmet för privat konsumtion. Men
när de offentliga utgifternas andel av
bruttonationalprodukten steg och tillväxten mycket som en följd därav avtog,
tog den automatiska expansionen i stat
och kommun i anspråk mer än hela produktionsökningen.
Fångna i sin ideologi försöker socialdemokraterna möta de krisfenomen som
då uppträder med mer av samma slags
åtgärder som en gång framkallade dem.
De rekommenderar mer av statsingripanden och skattehöjningar. trots att
drivkrafterna i ekonomin redan håller på
att strypas och människorna våndas alltmer över ofriheten i sin personliga tillvaro. Exemplen från framför allt Storbritannien, Nederländerna, Belgien och nu
senast Danmark visar att det endast är
borgerliga partier med en marknadsliberal grundsyn som förmår att vända utvecklingen till sunda banor igen.
Den socialdemokratiska utvecklingsmodellens kris har förändrat förhållandena och uppträdandet på den borgerliga
sidan. Så länge den offentliga expansionspolitiken fungerade. var det socialdemokraterna som angav tonen. Detta
gällde i ett tvåpartisystem som Storbri- 103
tanniens. där det konservativa partiet
ännu under Heath stod för en patriarkalisk samförståndspolitik med stor fördragsamhet mot offentliga utgiftsökningar, skattehöjningar och statsingripanden
på snart sagt alla områden. I det svenska
flerpartisystemet tävlade centern och
folkpartiet om att ligga närmast socialdemokraterna för att vara till hands för
missnöjda marginalväljare. Även det då-
varande högerpartiet kunde under 1960-
talet visa liknande böjelser, t ex i skattepolitiken. Man ifrågasatte på den borgerliga sidan inte politikens inriktning men
hade möjligen avvikande uppfattningar
om detaljer eller takten i förändringen.
Denna strategi dömde emellertid de
borgerliga partierna till nära nog evig opposition, eftersom socialdemokraterna
normalt måste betraktas som skickligast
på att driva socialdemokratisk politik. I
dagens läge råder andra förutsättningar.
När socialdemokratiska väljare blir
missnöjda över att den politik de röstat
på inte räcker till, söker de sig inte till
någon som lovar att göra samma sak fast
på ett litet annat sätt. De går till ett parti,
som står för ett klart utmejslat alternativ.
Återigen kan denna förändring iakttas
även i tvåpartisystem, där det tidigare
närmast ansågs ofrånkomligt att de båda
partierna måste ligga nära varandra för
att tävla om väljarna i mitten. I USA har
det på de båda plattformspartierna överlagrats en tydlig ideologisk motsättning
mellan konservativa och radikala, där de
förra är mest företrädda hos republikanerna. Margaret Thatcher visade i Storbritannien att det går att bli återvald på
ett kompromisslöst marknadsekonomiskt program.
104
Fortsätter Norden åt höger?
Som tidigare nämnts framträdde nyorienteringen iNorden tidigast i Norge. Det
har efter det norska kommunalvalet i
höstas spekulerats om att ”höyrebölgen” nu skulle vara bruten. Bakslaget
behöver emellertid inte vara mer än tillfälligt. Det illustrerar de svårigheter ett
högerparti i en koalitionsregering har
med att förklara de kompromisser man
tvingas göra. Detta problem kan t o m
vara större i en situation, där man själv
är starkare än de övriga, eftersom gemene man då tycker att man lätt borde
kunna rösta ned de andra. Dessutom
torde höyre ha underskattat det hot från
höger som framstegspartiet representerar med sin förledande blandning av
renodlat marknadstänkande och ansvarslös populism.
Även i Finland kan man kanske tala
om ett brott i utvecklingen i så måtto att
den väntade valframgången förra året i
stort sett uteblev. Förklaringen kan ligga
i de speciella förhållanden som råder i
Finland, där minoritetsskyddet i grundlagen tvingar fram breda regeringar över
blockgränsen. Samlingspartiet har i sin
ambition att komma med i regeringen
tidvis förefallit att väl mycket sudda ut
sin egen profil. Samtidigt har det nämnda
minoritetsskyddet medfört, att det statsfinansiella förfallet inte framskridit lika
långt som i andra icke oljeproducerande
välfärdsländer, varför de ideologiska
motsättningarna inte har blivit lika tillspetsade som tex i Sverige.
Danmark passar däremot perfekt in i ·
det angivna mönstret. Valutgången nyligen visar att det tog tio år att få bukt med
det destruktiva missnöjesparti som Glistrop gavs utrymme för, när den borgerliga
trepartiregeringen runt .1970 misslyckades med att avvika från den socialdemokratiska färdriktningen. Trots den
bestående partisplittringen såväl i som
än mer utanför folketinget står nu i Danmark mot varandra två dominerande
partier på var sin sida om den grundläggande ideologiska skiljelinjen.
Olof PaJmes återkomst till statsministerposten i Sverige 1982 kan synas gå på
tvärs mot den här beskrivna utvecklingen. Men där finns speciella orsaksfaktorer. Förutom att det i svåra tider alltid
finns en underliggande tendens mot sittande regeringar, hade de borgerliga regeringsåren i alldeles ovanligt hög grad
utmärkts av inbördes splittring och misstro. De borgerliga partierna i Norge och
Danmark hade f ö brottats med liknande
svårigheter, när de ungefär tio år tidigare
gjorde sina första försök att regera efter
långa perioder i opposition. Dessutom
lyckades de svenska socialdemokraterna
1982 förmå väljarna att gå baklänges in i
framtiden. De spelade på gamla klasskänslor och lyckades skjuta undan mera
omedelbara framtidshot som fondsocialism och skattehöjningar. Men därmed
bäddade de naturligtvis också för svårigheter när de väl uppnått regeringsmakten.
Från (s) till (m)
Moderata samlingspartiet i Sverige ansluter sig så till vida till den internationella tendensen att vi nu är det dominerande partiet inom vad opinionsmätningarna anger som en borgerlig majoritet.
Ett tidstypiskt fenomen är också den nya
väljarström som kan iakttas från socialdemokraterna direkt till moderaterna.
Det är inte högutbildade offentliga tjänstemän med goda inkomster som i första
hand kommer till oss utan snarare yngre
arbetare och lägre tjänstemän, framför
allt i de större tätorterna. Här finns en
klar parallell till de många yrkesarbetarnas uppslutning bakom Reagan i USA,
till det förhållandet att de konservativa
blev det största arbetarpartiet i det senaste brittiska valet och att Helmut Kohl
hävdade sig särskilt väl i arbetslöshetsdistrikten i Ruhr-området.
Sverige är numera det enda nordiska
105
land, där socialdemokraterna är mer än
tio procentenheter större än det ledande
borgerliga partiet. Det beror inte på att vi
moderater är särskilt svaga utan på att
socialdemokraterna här bäst lyckats försvara sina ställningar. Det är dock svårt
att finna skäl för att de svenska socialdemokraterna i längden skall kunna undvika att i likhet med alla sina broderpartier
i Nordvästeuropa hamna under 40 procent. Om mönstret från andra länder står
sig, blir det då vi moderater som får ta
emot de flyktande skarorna.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner