Print Friendly

Lars Roar Langslet; Kristendom och politik

Av Redaktionen | 31 december 1973


1973


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LARS ROAR LANGSLET:
Kristendorn och politik
Stortingsrepresentanten, på svenska rikslagsmannen Lars Roar Langslet är konreruativ ledamot av norska stortinget. Han
har skrivit åtskilliga gånger förr i Svensk
Tidskrift. H ans artikel om kristendom och
tolitik har hållits som föredrag, vilket
~amgår av översättningen. Artikelns ämne
!tJknar inte aktualitet i Sverige, där KDS
~betecknar sig som ett speciellt kristet
parti. Langslet behandlar frågan om kristendomen som vägledning inför politiska
rvgöranden. Han varnar bestämt för att
tro att det kan och bör finnas partier, som
ir mera ”kristna” än andra eller, som han
säger, sätter en sakral stämpel på sig
själva. Till sist kommer han in på förWlandet mellan teologi och kristendom;
det finns teologer, säger han, som vill
verka som politiker. Men de har ingen
högre rätt. Vill de uträtta något, bör de
rå in i det politiska livet på vanlig demolratisk väg.
”Kristen politik – politisk kristendom”
är den titel som jag fått för mitt föredrag.
Det första jag vill slå fast är, att jag tar
avstånd från båda leden i den titeln. Jag
anser båda innehålla fundamentala missförståelser av förhållandet mellan kristendom och politisk verksamhet. Varför, ja,
detta skall jag försöka visa. Då blir det,
hoppas jag, också klarare hur jag själv
ser på förhållandet kristendom-politik.
Kristen politik – vad skulle det betyda? Det måste innebära, att från en kristen utgångspunkt följer logiskt en bestämd
politisk uppfattning och ett bestämt politiskt handlingssätt, som är ”kristen politik” i motsats mot andra former för politik. I varje situation och i varje viktig
fråga måste det finnas ett alternativ, som
är det kristna i motsats mot andra alternativ. Den som på allvar bekänner sig till
kristendomen måste därför välja detta
kristna alternativ i politiken framför andra
tänkbara möjligheter.
De flesta bör genast inse att detta är en
serie orimliga påståenden. Inte en gång
de, som utan egentliga betänkligheter är
beredda att kalla sin egen eller sitt partis
politiska syn kristen, skulle väl utan vidare
tillerkänna sig själva ett monopol och frånkänna andra kristna rätten att välja andra
politiska vägar utan att de därmed sviker
sin tro. En sådan tolerans behöver visserligen inte vara djupare motiverad än i
fruktan för att bli stämplad som intolerant. Lika fullt är den ett direkt erkännande av att det både är möjligt och legitimt att förena kristen tro med olika politiska övertygelser och handlingssätt. Men
452
om flera och inbördes motstridande politiska uppfattningar skulle betecknas som
”kristna”, skulle etiketten ”kristen” mista
det mesta av sin mening – bortsett från
hänvisningen till en inspirationskälla som
i praktiken kan taga sig rätt olika uttryck.
Kristendomen som vägledning
Varför är det orimligt att hävda att ett
kristet grundlag bara ger rum för en enda
politik, den ”kristna politiken”? På den
frågan har det lämnats många svar. Från
flera av dem tar jag direkt avstånd. Jag
är t ex alldeles emot den populära uppfattningen att kristendom och politik inte
har någonting med varandra att göra och
att varje försök till en sammankoppling
är en vederstygglighet. Men jag uppskattar
å andra sidan i hög grad Disraelis kända
varning för att använda Vår Herre som
ett trumfkort i rockärmen i det politiska
spelet. Men går dessa två ståndpunkter
ihop?
De väcker frågan om vad kristendomen
och kristen tro betyder som vägledning
inom politisk verksamhet. Det är ett stort
och komplicerat ämne. Jag nöjer mig med
att stryka under några huvuddrag.
Kristendomen har inte frambragt någon
idealhandledning för den sanna och rätta
politiken. Bibeln ger inte facit med svar
på politiska frågor. Men den kristna tron
säger oss i gengäld något väsentligt om vad
människan är – något om människan som
Guds yppersta skapelse, om människan i
syndens och egenrättfärdighetens våld, om
människans förlossning och upprättelse genom Kristus. Kristendomen lär oss något
fundamentalt om människans förhålland!
till Gud och om människans förhållami
till nästan. Allt detta har konsekvenSII
också för vår ställning och vår uppgift·
det samhälle där vi lever. Många av Il!
centrala värderingar, som haft sådaJ
sprängkraft i nyare historia – om den eliskilda människans värde, om frihet, jämlikhet och broderskap, om rätt och rä~
färdighet, om ansvar för gemenskapen od
solidaritet med de svaga, om vårt förval
taransvar för de värden som naturen gu
eller människan skapar – bottnar i kri
tendomen eller har några av sina vik1i
gaste rötter där. Från dessa värderingt
utgår fortfarande en samhällsomvälvana
kraft, som har sin väsentliga andel i Iii
klaringen till dynamiken i de kulturer, di
kristendomen har vunnit mark.
Ofta nog har kristna människor i M (
och handling bidragit till att komprom&
tera dessa rättesnören för deras hållniJl! s
samfundslivet. Ofta har människan !XI ‘
grupper, som har stått fjärran från kristet e
domen, kämpat en mer rätlinjig kamp t
att förverkliga vad som är kristna idtJ
Detta hindrar inte att ‘kristendomen f :E
starka impulser till en politisk inställn~ S
som, om den tages på allvar, blir no111f h
vande för hela den livsgemenskap som
kristna tillhör.
Men det betyder på intet sätt att de111
överordnade orienteringsgrund entylft
leder till en bestämd form av politik. B
tisk verksamhet är summan av de ens ·
problem som dryftas och avgöres på
politiska planet. I de allra flesta fall 1
det förmätet att påstå att det bara
tänkas en ståndpunkt, som en kristen skulle
kunna försvara att satsa på. Vi bör tvärtom inse, att från kristendomen utgår impulser som kan leda i både starkt radikal
och i starkt konservativ riktning – eller
till många tänkbara mellanpositioner. För
min del har jag aldrig upplevt någon samvetskonflikt som kristen därför att jag arbetat inom ett moderat konservativt parti.
Men det skulle inte falla mig in att neka
kristna människor med starkt trosengagemang att ha samma rätt att arbeta för
sina målsättningar inom en vänsterorienterad politisk rörelse.
Vad man ofta saknar bland kristna som
är engagerade i olika partier är en större
ömsesidig tolerans, som borde vara en naturlig följd av en kristen människas frihet
också inom politiken. Kristet sett är det
en rikedom att det finns aktivt engagerade
kristna i många partier. Vi bör vara varsamma med att bannlysa varandra. Lika
varsamma bör vi vara ifråga om att sätta
en sakral stämpel på vår egen politiska
uppfattning.
En sakral politik
Spåren borde förskräcka. Under historiens
lopp har många former av ”kristen politik” dykt upp. Oftast har det väl rört sig
om starkt konservativa eller reaktionära
grupperingar, som har ansett sig företräda
Vår Herre. Men vi har också sett motsvarande inom svärmargrupper på den helt
motsatta sidan. Kanske skymtar vi också
några liknande grupper i dagens situation.
Vi bör inte glömma de erfarenheter, som
vi har samlat om vad en sådan sakralise- 453
ring av politiken kan leda till. Konsekvenserna kan bli ohyggliga både för kristendomen och för samhället.
Av detta framgår att jag i princip ställer
mig skeptisk mot kristna partier. Det finns
en del partier som kallar sig så. Det är
föga mening med att polemisera mot att
de existerar. Det min polemik gäller är
inte partinamn utan partiernas hållning.
Om denna är att sakralisera sin egen politik och avvisa andra kristnas rätt att söka
sig till andra partier, då måste den avvisas. Man bör också komma ihåg den
gamla goda regeln, att om de kristna skall
vara jordens salt, bör de helst inte klumpa
ihop sig i en saltklump.
Finns det då inga gränser för vilket sällskap som kristna människor bör söka inom
politiken? På den frågan vill jag dock
svara ja. I vissa frågor, som direkt angår
människovärde och människoliv, finns det
ståndpunkter, som enligt min mening är
oförenliga med kristen tro. Det gäller t ex
ifråga om fri abort. Och det finns rörelser
och partier, som klart för en politik i strid
mot de centrala värden som kristendomen
förfäktar. Jag har talat om normalsituationen i etablerade demokratier som de
nordiska länderna. Här finner jag bara
obetydliga anledningar att utesluta vissa
partier som valmöjligheter för kristna
människor. Därmed har jag självklart inte
sagt att alla partier är lika goda. Men jag
skulle söka mig andra grunder för att
polemisera mot politiska motståndare.
Politisk kristendom
Det andra uttryck, som jag inledningsvis
454
förkastade, är ”politisk kristendom”. Vad
jag redan sagt har väl ungefär visat vart
jag vill komma.
Jag har varnat mot öppna eller förtäckta
försök att sakralisera politiken. Jag tror
att det finns ännu starkare anledning att
varna mot att politisera kristendomen. Det
är illa redan att utstoffera sin egen politiska uppfattning med någon helgongloria
för att ge en stämpel av ofelbarhet åt nå-
got som aldrig kan bli annat än ofullkomligt. Värre ändå är att vilja göra kristendomen till en politisk frälsningslära. Det
är att förvränga det kristna budskapet och
att göra det till ett instrument för rent
värdsliga ändamål.
Politisk religion var inget okänt fenomen i den värld där kristendomen uppstod. Den romerska ‘kejsarkulten var väl
bara ett sent och ytterligtgående utslag av
en tendens, som hela tiden existerat inom
den grekisk-romerska religiösa världen.
Viktigare i vårt sammanhang är att på-
minna om den rent politiska Messiasförväntningen inom judendomen. Också i
Jesu närmaste krets fanns sådana, som
gärna ville i honom se Israels politiska befriare och judarnas konung. Men Jesus avvisade en sådan Messiaspretention i skarpa
ordalag. Hans rike var icke av denna
världen. Den frälsning, som han förkunnade, var en annan än politisk frigörelse.
Under historiens lopp har vi mött tillräckligt många naiva politiska utläggningar av evangeliet. Hos några har Jesus
blivit den stora upprorsmannen och den
första kommunisten, hos andra har han
blivit garanten för obetingad lydnad mot
värdsliga auktoriteter. Bägge delarna är \
lika fel. Kristendomen är varken radikal f
eller konservativ. Den låter sig inte inonJ. a
nas i politiska kategorier. Den står över b
alla politiska doktriner och handlingsmÖDJ. F
ter och fördömer det snäva och absolu- I
tistiska i alla försök att upphöja politike~ e
till livets mening och mål.
le
Kristendom och politik ”
Jag har tagit avstånd från en kristendoms- rr
uppfattning, som hänvisar kristendome1 d
till att bara sysselsätta sig med det som • Si
hinsides och att inte blanda sig i de11111 et
världens angelägenheter. Men minst lib a1
felaktigt är att snöra in kristendomen ban fi:.
i vad som är på denna sidan, att göra de~
till en rörelse för politisk reform eller fr k<
revolution. I en tid, då det blivit en mode- d:
sak att ‘hävda att ”allt är politik”, är det
en av kristendomens viktigaste uppgift!!
att påminna om att denna doktrin rätt
och slätt är osann. Allt är inte politik, od
politik är inte allt. Det är inte människas
enda och högsta mål att funktionera i 11
politisk gemenskap, som tjänar den em
eller den andra av de krafter, som foillll
en politisk utveckling. Inte minst det sunda
i det politiska livet är avhängigt av med.
vetandet om att det finns värden, som i
överordnade de politiska. Där det medY&
tandet suddas ut eller försvinner, är grut
den lagd för ett totalitärt samfund.
Jag vet visserligen, att det i dag filll
teologer som menar något annat. Teolog~~
har menat åtskilligt under tidernas lo!f
I dag finns en del sådana, som inte ·
inom sin verksamhetsram och som helll
rille vara politiker. I ett demokratiskt samlund har de sin chans. Men då måste de
acceptera de politiska arbetsformerna och
besvära sig med att sätta sig in i de många
praktiska problem, som en politiker möter.
Det räcker inte med förmågan att uttrycka
enkla tankar på ett tillkrånglat sätt.
Jag har läst en del uttalanden av teoklger som bekänner sig till vad de kallar
”politisk teologi”. Mitt intryck är, att om
man befriar denna politiska teologi från
det kristna julgranspynt som den pryder
sig med, står man ansikte mot ansikte med
ttt fenomen som är förvillande lika de
andra politiska modeströmningar, som
förekommer i nutidens akademiska värld.
Teologien har en vital funktion i kyrkans liv. Den fullgör sin uppgift sämst,
då den går ut ifrån att teologisk kompetens
455
automatiskt skänker en högre form av
kunnande på alla andra områden. Den
fullgör sin uppgift bäst, då den helt enkelt
förblir teologi. Då kan den också med kraft
ställa frågor, obehagliga frågor, till bl a
politiken.
Jag har fallit för frestelsen att komma
med tämligen avgjorda svar på några av
de frågor, som jag tagit upp. Mitt sista
ord bör därför vara en varning mot just
detta. Varken kristendom eller politik är
statiska storheter. Bägge är genomvävda
av livets skiftande dynamik. Förhållandet
dem emellan kommer alltid att ställa oss
inför nya frågeställningar. Här gäller det
därför att hålla frågorna öppna, här passar inte några slutgiltiga svar. Den kristna
självförståelse, som teologien är, kan hjälpa oss till en sådan öppenhet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner