Print Friendly

Lars-Olof Edström; SIDA-personal i Angola

Av Redaktionen | 31 december 1984


1984


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Debatt
LARS-OLOF EDSTRÖM:
SIDA-personal i Angola
Tommy Hansson har i en debattartikel i
Svensk Tidskrift (7/84) behandlat förhi’tllandena i Angola. Han pläderar i slutet av artikeln för att den svenska personalen i landet
skall kallas hem av säkerhetsskäl och att biståndet till Angola skall upphöra.
De båda frågorna hör samman. l Angola
liksom på de flesta andra håll kräver svenska
biståndsinsatser medverkan av personal i en
eller annan form för att bli effektiv. På grund
av den även efter u-landsförhållandcn
skriande bristen på utbildad personal diir på
alla nivåer är snarast behovet av svenskar iin
mer markerat i Angola.
Valet av länder med vilka Sverige har ett
utvecklingssamarbete är en fråga för regering
och riksdag. Angola är ett si’tdant land . SIDA
har således i uppdrag att tillsammans .med
Angolas myndigheter finna sådana områden
och projekt där svenska insatser skulle kunna
vara meningsfulla. Skälet till biståndet i Angola är läget i södra Afrika i stort. Landet är
utsatt för öppen sydafrikansk aggression.
Sydafrikansk miliUir befinner sig ännu i Angola. Av ett avståndstagande från apartheid
följer således någon form av bisti’md också till
Angola. Jag erinrar här om statsmakternas
intentioner. därför att läget i Angola – det
som motiverar biståndet – är sådant att humanitära insatser krävs. alldeles ·oavsett om
Sverige har ett regelrätt bilateralt samarbete
med Angola eller inte.
Minst en miljon mtinniskor i landet är flyktingar. Den centrala högplatån – traditionellt
landets majsbod – är en krigsskådeplats.
Böndernas hetaste trängtan torde vara fred
till varje pris – att mleva i fred för män med
vapen. oavsett schattering och ideologi. Delar av södra Angola är ockuperade. Den inhemska malproduktionen räcker inte till. importerade livsmedel och mediciner är det
utomordentligt svårt att få ut till de hjälpbehövande. Transporlapparaten fungerar uselt
eller inte alls. Fordon överfalls eller sprängs
på vägarna i de mest utsatta delarna av landel. Till detta kommer den långvariga torka
som har drabbat hela södra Afrika. Det är
troligen inte någon överdrift att säga att större delen av Angolas befolkning känner av
svällen.
Krig. sväll. torka. sjukdomar- även på en
för övrigt svårt hemsökt kontinent framstår
Angolas folk som i hög grad i behov av humanitärt betonat bistånd och katastrofbisti’md. Situationen i Angola kommer förmodligen dessvärre att bestå under den omedelbara framtiden – en eventuell uppgörelse i
Namibia-frågan bilägger inte inbördeskriget.
Hjälp måste utgå under minst flera år framöver.
Att bedriva biståndsverksamhet i Angola i
dag. om man med bisti’mdet vill göra något åt
katastrofsituationen. är en av SIDAs mest
svårlösta uppgifter. Odling av stapelgrödor är
orealistisk som biståndsinsats för närvarande
på Angolas landsbygd. Däremot är havet
fiskrikt. Ett stöd till hantverksfisket skulle
kunna snabbt öka de landade fångsterna och i
varje fall lindra försörjningskrisen i de kustnära delarna av landet. Detta är också vad en
del av det svenska biståndet gi’tr ut på. En
annan del avser underhåll och drift av civila
lastbilar under medverkan av svensk personal från fordonsleverantörerna . (Att märka –
för att undvika missförstånd – är att Angola
med egna medel. på rent kommersiella villkor
och utan någon biståndsfinansiering har köpt
ett stort antal svenska lastbilar av vilka en del
används av krigsmakten.) Ytterligare ett stöd
går ut genom UNICEF för distribution av
basläkemedel.
Det är ogörligt att dra helt klara gränser
mellan katastrofbistånd och mera långsiktiga
utvecklingsinsatser. Klart är dock , att både
ökade fiskfångster, medicindistribution och
en bättre fungerande transportapparat måste
till. om omvärlden alls villlindra nöden i Angola. Jag vill också bestämt hävda att dessa
tre områden för stunden är de enda inom
vilka ett katastrof-/humanitärt inriktat utvecklingsbistånd har en chans att göra nytta.
UNICEF har egen personal. l övrigt måste
svenskar medverka, för att insatserna inte
skall gå till spillo. l Angola som annorstädes
kan det förekomma olika grupper av biståndsfinansierad personal, främst sådan som
har SIDA-kontrakt, sådan som är anställd av
företag med biståndsuppgifter samt volontärer (enskilda organisationer) med bidrag
från SIDA. SIDA har instruktionsrätt endast
mot dem som har SIDA-kontrakt men ger, i ·
nära samråd med UD och ambassaden på
504
plats, rekommendationer till arbetsgivarna
för annan personal. Ett beslut att återkalla
SIDA-personalen får till följd, om det ska bli
moraliskt och politiskt trovärdigt, att så gott
som alla svenska lämnar landet. Erfarenheten säger också att företag och enskilda organisationer inte gör andra bedömningar av sä-
kerhetsläget än ambassaden, UD och SIDA.
Säkerhetsmotiverade frysningar av biståndet
till ett land skulle föra med sig ett ifrågasättande av alla andra förbindelser.
En grundläggande princip för personalbiståndet är att inte riskera personalen till liv
och lem. SIDA – och UD – utsätter sig
hellre för kritik och politiskt obehag för att
vara överdrivet försiktiga, när det gäller sä-
TOMMY HANSSON:
kerhetsfrågor, än anklagelser för lättfärdighet
i det avseendet. Vårt agerande i Mo~ambique
i fjol, då personalen evakuerades från Manicaprovinsen, är ett gott vittnesbörd om detta.
Således följer verket och departementet
mycket noga utvecklingen i Angola och är
beredda att snabbt vidta åtgärder, om situationen så påkallar. På de ställen där svenskarna har sina arbetsplatser är personalen för
närvarande säker. Där vägtransporter kan innebära fara, gäller särskilda föreskrifter. Lä-
get kan naturligtvis ändras, men något skäl
att nu ta hem SIDA-personalen från Angola
– och därmed troligen även företagens anställda – föreligger inte.
Angola-svenskarna är inte säkra
Enligt rapporter i bl a Africa Confidential (18
juli), The Daily Telegraph (3 augusti) och Der
Spiegel (6 augusti) gör UNITA-rörelsen i Angola påtagliga framsteg. Den förstnämnda tidningen drar slutsatsen: ”MPLA-regeringen
förefaller svagare än någon gång sedan den
grep makten 1975.” Der Spiegel hävdar å sin
sida. att UNITA behärskar omkring tre fjärdedelar av landets territorium. Således ej endast ”delar av södra Angola”.
Mot bakgrund av denna information kan
jag inte känna mig lugnad av Edströms försäkran om Angola-svenskarnas säkerhet.
Han tillstår dessutom själv, att SIDA samarbetar med Angolas officiella myndigheter
– något som på intet sätt uppskattas av
UNITA.
Den närmast genanta förenklingen ”Sydafrikastöder UNITA” förmår alls inte täcka
in de verkliga förhållandena. För det första
torde MPLA vara avsevärt mer belastat med
Sydafrika-kontakter än UNITA. Här behö-
verbara hänvisas till samarbetsavtalet mellan
Luanda och Pretoria från februari i år och det
faktum. att flera sydafrikanska storföretag
opererar inom MPLA:s maktstruktur. tex
Oppenheimer-ägda De Beer.
Vidare borde Edström och övriga på SIDA
vara medvetna om. att Sydafrika med sin närvaro i Angola inte har någon avsikt att sprida
apartheid. Hur skulle förresten det gå till?
Närvaron betingas som bekant av SWAPOgerillans aktiviteter i södra Angola.
Om Sverige i sin officiella biståndspolitik i
Angola intog en förbehitllslöst humanitär
hftllning. skulle stödet även gå till UNlTA·
kontrollerade områden. Men så länge samarbetet med Angola uteslutande sker med en
diktatorisk regim som för sin existens är direkt beroende av Sovjet och Kuba, befinner
sig Sverige i en bekymmersam moralisk position.
Ett av de uttalade målen för svenskt biBO FRANK:
Återfall till flumpedagogik
En arbetsgrupp inom skolöverstyrelsen har
utarbetat ett förslag till ny kursplan och kommentarer till ämnet samhällskunskap i gymnasieskolan. Förslaget är ute på den sedvanliga remissrundan där kreti och pleti får yttra
sig.
Det som är förvånande är att man 1984, då
man trodde att en tillnyktring skett inte minst
inom skolöverstyrelsen, kan lämna ut en produkt så full av Rousseau’s pedagogik och
marxistisk retorik.
l målsättningen finns inledningsvis två oantastliga utgångspunkter; att man skall förvärva vidgade kunskaper om samhället – lokalt
och globalt samt att ”i vårt demokratiska
samhälle självständigt bearbeta samhällsproblem och egna värderingar för att kunna
förstå olika alternativ och föreslå egna”. Så
här långt allt väl.
När målsättningarna så skall konkretiseras
säger man bl a att eleverna skall öka sin insikt
om orsakerna till och konsekvenserna av
ständiga förändringar, att man skall bearbeta
egna värderingar, att man skall bygga upp en
helhetssyn på samhället och att man skall
tillägna sig ”handlingskunskap.. .
505
stånd är ju att befrämja en demokratisk utveckling. Det kan emellertid nämnas, att
MPLA-regimen utsatts för mycket kritisk
granskning avseende brott mot de mänskliga
rättigheterna i två Amnesty-rapporter under
de tre senaste åren.
De samtliga fyra huvudmoment som räknas upp är:
– påverkan och förändring i informationsoch datorsamhället
– kontlikt och samlevnad på skilda nivåer
– den ojämlika resursfördelningen, överlevnaden och centrumpereferiperspektivet,
lokalt och globalt
– makt, relationer och värderingar i arbetsliv, samhällsekonomi och politik.
Handlingskunskapen, från målsättningen,
utvecklas längre fram när man säger ”att aktivt kunna handla inom och utom skolan”.
En annan grundpelare är kontliktsynen och
jag citerar från texten: ”Saklighet och allsidighet fordrar att samhället inte framställs
som kontliktlöst och harmoniskt. Att kunna
använda kontlikter som uppstår inom skolans
dagliga arbete för att träna eleverna att bearbeta relationer människor emellan bör vara
ett naturligt inslag i undervisningen.”
Så småningom kommer man in på det konkreta sättet att arbeta när det gäller handlingsberedskap, kontlikter och att aktivt värdera. Här lämnas följande exempel. Olika
barntillsynsformer: vad är bäst? För vem?
506
Varför har man/skaffar man barn?
”För att studieområdet skall bli personligt
angeläget för eleverna är det viktigt att formulera många Du-frågor t ex Hur skulle Du
göra om Du hade barn? Hur ser Du på daghem, dagmamma? Kommer Du att utnyttja
föräldraledigheten för att vara hemma?”
Sedan kommer ”Vill man ytterligare markera den lokala daghemsfrågans betydelse i
ett vidare samhälleligt perspektiv kan man
tillföra ytterligare stoff som behandlar frågan
vad gäller sysselsättning, jämlikhet eller
barns uppväxtvillkor i Sverige”.
Inte nog med att man vill göra samhällskunskapstimmarna på gymnasienivå till en
debattklubb om barnomsorgen; man har finurligt nog redan i läroplanen talat om att
daghem är lika med barnomsorg! Detta må
vara förlåtet, ett övertramp i en första utgåva
kan accepteras.
Inriktningen i stort, som jag velat belysa
utifrån målsättningar och konkreta intentioner, pekar på att ”undervisningen” skall
stimulera till diskussion och handlingsberedskap.
Men hur skall man kunna diskutera och
påverka om man inte lär sig de grundläggande
fakta som bär upp kunskapen om samhället?
Huvudinriktningen, som jag dock inte tror
kommer från någon uttalad politisk viljeinriktning, är ändå ett utslag av en eftersläpning
av en farlig pedagogisk syn. Ingen skulle förmodligen skriva en läroplan i matematik där
diskussionen om andragradsekvationens vara
eller icke vara sätts före lösandet av densamma. (Måhända skulle temastudier kunna leda
tilllite sämre ämneskunskaper).
Om man studerar grundskolans läroplan i
ämnet finns en uttalad inriktning på att man
tillägnar sig kunskaper om samhället med utgångspunkt från vårt demokratiska system.
I ett skolsystem där det faktiska antalet
timmar i svenska under 9 år i grundskolan är
fårre än under de sex åren i folkskolan (och
när ämnet dessutom tillförts all sköns ämnen
som inte har att göra med att skriva. läsa och
lära sig grammatik) och när vi har en hård
konkurrens mellan ämnena; då får inte det
viktiga samhällskunskapsämnet i den frivilliga skolformen. även om den skall omfatta
alla. bli en diskussionsklubb för medlemmar i
de politiska ungdomsförbunden.
Som politiker märker man att när elever
idag, generaliserande men ändå rätt nära sanningen, inte vet skillnaden mellan kommun.
landsting och länsstyrelse: då är det heller
inte lätt att efter hur mycket diskuterande
som helst vända sig till rätt myndighet för att
kräva fler dagisplatser. Eller finns det kanske
alternativ till dagis? Har läroplanen förutsalt
detta?

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner