Print Friendly

Lars Niklasson; Från Hegel och Boström till Hayek och Zetterberg

Av Redaktionen | 31 december 1993


1993


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LARS NIKLASSON:
Från Regel och Boström
till Hayek och Zetterberg
Jan Hylen och Stig-Björn Ljunggren har båda behandlat ideutvecklingen inom högerpartiet!
moderata samlingspartiet i sina
doktorsavhandlingar.
Hylen drar slutsatsen att partiet utvecklats från att ha varit
konservativt vid seklets början
till att 1985 vara ett liberalt parti.
Ljunggren hävdar att partiet
hela tiden dominerats av och utvecklat en liberalkonservativ
hybrid.
Fil dr Lars Niklasson är sakkunnig (m) i Utbildningsdepartementet.
D
et finns ett skämt om ekonomer,
som går ut på att om man frågar
om råd i konkreta spörsmål, så
får man minst lika många svar som det antal personer man frågar. Något av det
samrna tycks gälla de två statsvetare som
senast gett sig i kast med att analysera
Moderata samlingspartiets ideologiska
utveckling under 1900-talet. De försöker
besvara samma fråga men lämnar olika
svar, och frågan det handlar om är ingen
mindre än om blandningen av konservatism och liberalism varit konstant i partiets förkunnelse.
Jan Hylen från Stockholm kom under
1991 med sin avhandling Fosterlandet
främst? Konservatism och liberalism inom
högerpartiet 1904-1985 (Norstedts Juridikförlag). Hans slutsats är att Moderaterna/Högerpartiet utvecklats från att ha
varit konservativt vid seklets början till att
1985 vara ett liberalt parti. Motsatsen
hävdar Stig-Björn Ljunggren från Uppsala i sin avhandling Folkhemskapitalismen
Högerns programutveckling under efterkrigstiden (Tiden), framlagd i december
1992. Ljunggren bestrider inte att balansen mellan olika riktningar varierat, men
hävdar att partiet hela tiden dominerats
av och utvecklat en liberalkonservativ
hybrid.
En förklaring till att Hylen och Ljunggren ger olika svar är att de väljer olika
metoder att besvara frågan. Lite grovt kan
det sägas att Hylens undersökning är en
typisk modern samhällsvetenskaplig produkt, med strikta definitioner och en inledande diskussion av förutsättningarna för
den studie han ger sig i kast med. Därefter
väljer han ut tre epoker – Lindman,
Hjalmarson och Bohman – och försöker
precisera ståndpunkterna i tre sakfrågor
– jordbruk, religion och sociala frågor;
samma frågor för de tre epokerna. Det
diskuteras vad andra sagt om ståndpunkterna och dessutom får man en fyllig beskrivning av den historiska situation där
respektive ståndpunkt formulerades.
Ljunggrens avhandling är i stället skriven i den skyttearrska traditionen: pang på
sakfrågorna och med omfattande referat
av programtexter. De studerade dokumenten talar närmast för sig själva över
400 sidor och de teoretiska begreppen
hålls till ett minimum. Analysen smygs in
där den är relevant, utan att skriva läsaren
på näsan hur den utförs. De som är intresserade av begreppsapparaten ser den ändå, medan andra inte störs av vetenskapsmannens ”byggnadsställningar”, som det
kallas på Skytteanum i Uppsala.
Frånsett bryderiet med de olika slutsatserna kan man för all del hävda att de två
avhandlingarna kompletterar varandra
och att båda förtjänar en plats i den sentida partimedlemmens bibliotek. Genom
Hylen får man veta något om sakfrågorna
vid olika tider, och genom Ljunggren lär
man sig traska igenom både konservatismens och liberalismens tankevärld, samt
att genomskåda det värsta snömoset och
tankefelen. Den ideologiska debatten syftar ju som bekant inte alltid till klarhet,
utan till att hålla samman en rörelse och
gjuta mod i de egna styrkorna.
Lindman
Epoken Lindman (ca 1915-25) beskrivs
av Hylen som en konservativ period. Visserligen är partiet i stor utsträckning anhängare av marknadsekonomi, men den
försvaras som ett medel att nå goda resultat för nationen. När man talar om har- 97
moni, är det inte Adam Smiths ”osynliga
hand” som avses, utan snarare en balans
mellan samhällsklasser och yrkesgrupper.
Förstakammarhögern under Ernst Tryggers ledning anses ha varit något mer liberal än andrakammarhögern under Arvid
Lindmans ledning, men skillnaderna avser nyanser i det stora hela.
I jordbrukspolitiken förespråkades enskilt ägande som ett medel att göra bönderna ansvarstagande och självständiga.
Den enskilda äganderätten ansågs vara en
del av det svenska folklynnet och folkka- . raktären, vilket var ett konservativt försvar för en ståndpunkt som också är liberal. Rent konservativ var däremot den
protektionism som samtidigt förespråkades.
På jordbruksområdet är försvar för tullar ingen ovanlig ståndpunkt. Mer uppseendeväckande är det att tullar även sågs
som den enda lämpliga åtgärden att minska arbetslösheten. Argumentet var liberalt; tullarna stör marknaden minst. Lika
liberal var ståndpunkten i debatten om
8-timmars arbetsdag, där man drev linjen
att frågan inte borde avgöras på politisk
väg: kritiken gällde 8-timmarslagen, inte
8-timmarsdagen som sådan.
I religionsfrågor var partiet utpräglat
konservativt. Utgångspunkten var inte
den enskildes perspektiv, utan det handlade om att skydda nationen från undergång. Religionsfrihetens gränser var snä-
va; Arvid Lindman motionerade själv om
att amerikanska mormoner på värvningsresa i Sverige skulle utvisas. Statens ansvar för individernas moral var också tydligt:
”Statens egna kraf, icke hänsynen till
de enskildas lyckolängtan, blir här [i konservatismen] det centrala; de medborger- .·l
98
liga rättigheterna blir till i första hand icke
för min och din skull utan för statensskull,
för att du och jag skola genom dem göra
oss nyttiga i staten.”
I Ljunggrens avhandling skildras de
första tre decennierna efter Allmänna
Valmansförbundets bildande 1904
knapphändigt. Programmen 1904, 1919,
1924 och 1934 ges korta referat. Den bild
som tecknas är av ett mer liberalt parti,
bland annat i ett citat där 1924-års programkommitte i ett utkast varnar för att
socialdemokraterna vill förstatliga hela
samhället. Varningen är med andra ord ·
den samma som i de senaste årens debatt
om ”det civila samhället”.
skillnaden mellan beskrivningarna
som ges av Hylen och Ljunggren är förbryllande, men skulle kunna ha sin grund
i det faktum att de letar på olika ställen
när de söker efter ”partiets” ståndpunkt.
Förklaringen kan vara att önskemålen i
partiprogrammen skildrar en vision som
inte helt överensstämmer med de åsikter
som kommer till uttryck i det konkreta
handlandet.
Ljunggren är mer utförlig i sin diskussion av programarbetet under Gösta Bagges tid som partiledare, vilket faller mellan
epokerna Lindman och Hjalmarson i Hylens framställning. Här är Ljunggren i sitt
esse med en dramaturgi som hämtad ur en
agentroman. Historien börjar med att några ivriga studenter besöker Gösta Bagge på
sommaren 1940 och begär att partiet ska
bedriva en mer ”aktiv” socialpolitik. Bagges svar skruvar upp förväntningarna ytterligare: ”Mina herrar, jag har själv aldrig
egentligen tyckt om Högern!”. Detta är
bötjan till den omorientering som Ljunggren daterar till 1946. Dessförinnan var
Högern ”motsträvig, karg och butter”.
Partiets strategiska doktrin, som hade
formulerats redan i en programkommentar 1937, var att sträva efter balans i samhällsutvecklingen. Man gav sig själva en
passiv och defensiv uppgift att balansera
vänstern. Pragmatism och anti-rationalism var enligt Ljunggren centrala värden.
Hjalmarson
Jan Hylen gör sitt andra nedslag i partiets
historia under Jarl Hjalmarsons tid som
partiledare (ca 1945-55) och skildrar
även han den ideologiska motsättningen
under bötjan av 40-talet. Partiledningen
varnade för att statliga åtaganden skulle
leda till framväxten av en ”understödstagaranda”. Samtidigt fanns det kritiker
som hävdade att arbetslöshet utgjorde ett
dåligt utnyttjande av samhällets tillgångar,
ivissa fall motiverat med att man ville skapa en nationell samhörighetskänsla. I betolkningsfrågan drev man liknande konservativa argument.
Ljunggren delger läsarna bland annat
ett citat där Gösta Bagge ansluter sig till
den ”aktiva” socialpolitiken: ”I denna tid
kan det ej undvikas att staten ingriper och
kontrollerar”.
I programkommentaren 1946 dyker
det upp en formulering som antyder ett
kontraktsteoretiskt, och därmed liberalt,
synsätt: ”Vi betrakta i detta avseende
samhället som en medborgarnas gemensamma organisation för riskutjämning.”
Av detta ska man dock inte dra några
långtgående slutsatser. Hylen påpekar att
hela det socialpolitiska kapitlet är fullt av
dubbla budskap och Ljunggren framhåller att programmet sammantaget utgör en
seger för den ungdomsgeneration som
tidigare uppvaktade Gösta Bagge.
skattefrågan kopplades under 50-talet
ihop med socialpolitiken och skatterna
utpekades som ett hot mot den enskildes
möjligheter att bestämma över sin tillvaro:
”Mot ett kanske i och för sig välmotiverat
förslag om ökat statligt stöd till sociala ändamål måste vägas högerns bestämda
uppfattning att de enskilda människorna
skall få behålla och själva disponera över
så stor del som möjligt av sin arbetsinkomst.”
Två citat av Hjalmarson sammanfogas
av Ljunggren till en kraftfull positionsbestämning: ”Regeringen flyttar pengarna
från medborgarnas vänstra till deras högra innerficka”: Ett sådant välfärdssystem
”tror jag inte på”.
Hylen noterar att kritiken mot socialdemokraterna övergår från att vara effektivitetsbaserad, till att grunda sig på försvaret för friheten, vilket är Ljunggrens
stora poäng: ”ägardemokratin”, som lanserades under 50-talet, var en högerns
kontra-utopi. Tolkningarna går dock isär.
Medan Hylen ser detta som en liberal
ståndpunkt, betonar Ljunggren att ägardemokratin kombinerar liberala och konservativa ståndpunkter. En grund för detta påstående är att hävdandet av ägardemokratin innebar att Högern anslöt sig till
uppfattningen att staten bör ta ansvar för
medborgarnas välfärd under livscykelns
väsentliga delar.
Under perioden förändras även synen
på kristendomen. Religionen betraktas
som ett normsystem snarare än som en
självklar världsbild. Religionen ses som
en privatsak, vilket innebär att ett individualistiskt perspektiv gör sig gällande.
Även synen på jordbruket förändras från
det kollektivistiska synsättet- jordbruket
som livsform – till det individualistiska –
99
jordbruket som ett företag- dock utan att
släppa alla restriktioner i handeln med
omvärlden.
Bohman
Den sista ”epoken” som skildras av Jan
Hylen avser Gösta Bohman (ca
1975-85). Den liberala nytändningen
under 70-talet liknar i mycket den kursomläggning som Jarl Hjalmarson personifierar under 50-talet. Snarare är det
60-talet som ligger vid sidan av utvecklingen, som ett defensivt årtionde där likheterna är fler med Lindman och Bagge
än med Hjalmarson. Orsaken skulle, enligt både Hylen och Ljunggren, vara valförlusten 1960 som i sin tur ansågs bero
på Hjalmarsons ”kärva” linje.
60-talet faller mellan stolarna hos Hylen men behandlas utförligt hos Ljunggren. Exempel på den låga ideologiska
profilen kan sökas i 60-talets programarbete där det talades om att anpassa
marknaden till ”att skapa en mekanism
för att folks verkliga efterfrågan skall få
göra sig gällande och att det ekonorruska
systemet förser dem med vad de verkligen
behöver”. Det lilla ordet ”verkliga” gör
det möjligt även för våra dagars Vänsterparti att acceptera formuleringen.
En ung trio hävdade att det var ”frapperande hur många gemensamma drag
som återfinns i den ungkonservativa respektive socialistiska kritiken av det moderna produktionssarnhället”. En annan
yngling hävdade att en blind ökning av
produktivkrafterna skulle leda till att ”vi
så småningom stressas ihjäl under trycket
av det alltmer ökade tillväxtraseriet”.
60-talets samarbetslinje fick sitt slut
när Gösta Bohman valdes till partiledare,
.l
100
men ironiskt nog var det under Bohmans
tid som framgångarna kunde inkasseras.
Dels lyckades man bilda borgerliga regeringar, dels lyckades man förskjuta den
ideologiska debatten till att i stor utsträckning handla om moderata frågor.
Situationen när Bohman blev vald var
emellertid inte helt okomplicerad eftersom man hade antagit det defensiva partiprogrammet. Även här framhåller Ljunggren några ungdomars besök som början
till en ideologisk förnyelse. Den här gången var det SAF som 1968 fick besök av
herrarna Bildt, Wijkman och Emilsson,
vilket ledde till näringslivets engagemang
i den ideologiska debatten.
På alla de tre områden Hylen studerar
1975-85 dominerar ett individaalistiskt
synsätt. Uttrycket ”den nya individualismen” fångar den människosyn som uttrycks bland annat i religionsfrågorna.
När det gäller jordbruket, hävdar Hylen
att synen på ekonomin är individualistisk.
Försvaret av böndernas intressen beskrivs som att man försvarar producentsidan i en marknadsekonomi. I de sociala
frågorna, slutligen, uppmärksammas distinktionen mellan välfärdsstat och välfärdssamhälle, men Hylen noterar att
partiet i sitt program inte använde hela
den analys som Staffan Burenstam Linder
presenterat och publicerat på annat håll.
Hylen sammanfattar partiets utveckling under rubrikerna ”anpassning” och
”förändring”. I synen på den offentliga
sektorn har partiets linje förändrats framför allt som en följd av att man anpassat
sig till en föränderlig omgivning. Trots
detta hävdar Hylen att man på viktiga områden faktiskt förändrat sin politik oberoende av hur omvärlden sett ut.
Ljunggren värjer sig för att resonera
utifrån konfliktlinjen konservativt – liberalt. Istället menar han att tre fraktioner
har verkat inom partiet, liberalkonservativa, socialkonservativa och kulturkonservativa. Alla har fått sitt i de olika partiprogrammen och alla dessa program kan beskrivas som en jämkning av ideerna om fri
ekonomi och en politisk gemenskap, eller
med andra ord ”kapitalism” och ”folkhem”.
Hos Hylen är det framför allt partiets
syn på frihet och ansvar som ligger till
grund för påståendet om ideologisk förändring. Friheten har fått central betydelse och termen ansvar har fått en annan
innebörd än den hade vid seklets början
när den var en del av en mer kollektivistisk ideologi. I en mening har partiet blivit
mer liberalt, men man skulle också kunna
säga att man övergått från att vara påverkade av en kontinental konservatism till
att närma sig den anglosaxiska konservatismen. Påverkan från statsanhängare
som Hegel och Boström har ersatts av på-
verkan från förespråkare av det civila
samhället som Hayek och Hans Zetterberg.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism