Print Friendly

Lars Lönnroth; Museet – malpåse och cirkusarena

Av Redaktionen | 31 december 2003


2003


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Museet malpåse
l av Lars Lönnroth
Striden står het om vad landets museer egentligen skall göra- bevara eller visa?
I Kanada finns exempel på att de två uppdragen framgångsrikt kan förenas.
I Sverige har vi istället fått se på hur illa det kan gå när frasradikaler och
kulturbyråkrater tränger ut experter och forskare.
U
NDER VINTERN har en häftig pressdebatt
rasat, främst i Svenska Dagbladet, om
museer och museipolitik. Debatten har
varit snårig att följa, eftersom den åtminstone skenbart handlar om en mängd olika
frågor: usel ekonomi, vikande publiksiffror, personalavskedanden, ny utställningsteknik, museiforskningens
existensberättigande, vården av kulturarvet kontra politisk korrekthet, enskilda museichefers kompetens- och
området obetydlig, och ”allmänheten” förväntades tillhöra ett bildat högre borgerskap med någorlunda likartade värderingar och intressen.
RADIKALERNA$ INTÅG
Efterhand växte dock museisamlingarna till sådana
dimensioner, att bara en del av föremålen kunde ställas
ut. Problemen med att härbärgera och vårda dem blev
allt större och krävde alltmer kvalificerad personal. Sammycket annat. I grunden handlar
dock det mesta om en konflikt ”Företrädare för malpåsemotidigt fick museerna allt svårare att
konkurrera med TV och andra
mellan två olika museiideal, som
vi kan kalla ”Museet som kulturbevarare” och ”Museet som scen
för utspel och upplevelser.” Vill
man spetsa till det, kan man kalla
det första idealet för Malpåsen och
det andra för Cirkusarenan. Man
kan också säga att det ena handlar
om att Vårda, det andra om att
massmedia om publikens gunst.
dellen utkämpar förbittrade Radikala kulturpolitiker och en ny
men oftast resultatlösa
generation museichefer började
redan på 60-talet kräva att museerna skulle avlägsna sig från gårdainbördeskrig mot företrädare gens borgerliga värderingar och
för cirkusmodellen.”
öppna utställningssalarna för en ny
publik. Själva begreppet ”kulturarv”
började ifrågasättas som konservaVisa.
Ofta uppfattas det första av dessa ideal som ”gammaldags” och det andra som ”modernt”, men den uppfattningen är knappast riktig. De som från början byggde upp
våra museer såg snarare de båda idealen som sammanhängande och i lika mån giltiga. Aena sidan ville man till
museet samla in betydande konstverk, naturföremål, arkeologiska fynd, historiska dokument och minnesmärken,
etnografiska artefakter (eller vad det nu kunde vara) för
att skydda dem från förintelse och bevara dem för eftervärlden och inte minst för forskningen. Aandra sidan ville
man också ställa ut dem på ett attraktivt och intresseväckande sätt, så att museet kunde fungera som en mötesplats mellan då och nu och som en källa till debatt och
upplevelser av historia, konst, natur eller främmande miljöer. Kombinationen kunde fungera så länge museisamlingarna var begränsade, konkurrensen på utställningsII ISvensk Tidskrift l2003, nr 3-41
tivt, elitistiskt, manschauvinistiskt, eurocentriskt och
annat gräsligt. Kulturdepartementet utnämnde museichefer som inte längre hade traditionell forskarutbildning och specialistkompetens utan meriterat sig för jobbet genom att arbeta för en ny och politiskt mer korrekt
utställningspolitik Den traditionella museiforskningen,
som byggde på närgående studium av samlingarna, fick
efterhand vika för så kallad ”museologi”, ett nytt ämne
som importerats från University of Leicester i England
och i huvudsak handlar om museernas roll som utställare, debattväckare, folkuppfostrare och förhållande till
olika målgrupper.
Utvecklingen har bäddat för konflikt – och bataljer
har det också blivit, inte bara i Sverige utan i många andra
länder, där traditionellt akademiska kulturbevarare hamnat på kollisionskurs med radikala utställningskommissarier och en ny generation museologer. Innan jag går in
och cirkusarena
på vad dessa bataljer fört med sig för svenska museers
del, vill jag först uppmärksamma ett utländskt exempel på
hur konflikter av denna art kan lösas.
KANADENSISKT FRAMGÅNGsEXEMPEL
Royal British Columbia Museum i staden Victoria på
Kanadas västkust är ett ärevördigt museum från 1800-
talet med stora samlingar av såväl naturhistorisk som
kulturhistorisk art. De naturhistoriska samlingarna
omfattar den nordamerikanska kontinentens djurliv och
växtlighet från jätteödlorna och framåt. De kulturhistoriska samlingarna innehåller föremål och historiska minnen från de gamla indiankulturerna men även från de
kanadensiska nybyggarnas kolonisering av British
Columbia i modern tid. Här finns tusentals totempålar,
tomahawker, fredspipor och andra traditionella indianföremål men också ansenliga mängder av föremål som
dokumenterar British Columbias förvandling från jordbruksbygd till industrisamhälle.
För en del år sedan hade museets publiksiffror gått
ned, och man beslöt att något radikalt måste göras för att
förnya intresset. Dessutom hade indianerna i området
börjat kräva mer utrymme och förståelse för
sin etniska kultur, och detta krav ville man
från politiskt håll gärna tillgodose. Man
inkallade en dynamisk ungersk museiman
som fick en stor summa pengar för att bygga
upp ett helt nytt museum vid sidan av det
gamla. Det nya museet skulle inte bli en föremålssamling utan en arena där konflikterna
inom såväl naturen som kulturen i British
Columbia skulle spelas ut på ett dramatiskt
och intresseväckande sätt, delvis med hjälp
av ny medieteknik. I den naturhistoriska
avdelningen fick miljödebatten rejält med
utrymme. I den kulturhistoriska avdelningen
fick publiken möjlighet att själv ta ställning
i historiska konflikter mellan indianer och
vita. En hel indianby byggdes upp där indianer i området själva kunde framträda, visa
upp sin traditionella kultur- alltifrån danser till poesi – och även agitera politiskt för
sina särintressen.
Genom denna förändring ökade publiktillströmningen kraftigt på kort tid, både från indianer och
vita i området. Det nya museet är i dag ett av de mest
beundrade, framgångsrika och välbesökta på västra halvklotet. Samtidigt bevarades det gamla museet som ett
arkiv, där samlingarna kunde bevaras, vårdas och studeras av forskarna. Någon konflikt mellan det gamla och
det nya museet behövde därför inte utbryta. Båda
behövs, fast av olika skäl, och de är också starkt beroende av varann. Det gamla museet fungerar som en
ovärderlig vetenskaplig resurs för det nya. Och det nya
fungerar som en pedagogisk inkörsport för den som vill
sälla sig till de forskare som fortfarande har sin hemvist
på det gamla museet.
ÖVERVUNNA SVÅRIGHETER I JÄMTLAND . . .
Det här är förstås en dyr lösning på problemet Malpåse
kontra Cirkusarena, och därför har den inte genomförts
på något av våra större ansvarsmuseer. En av de få platser i Sverige där man kan erbjuda något i viss mån motsvarande är dock Jämtlands länsmuseum i Östersund,
där man lyckats bygga upp en framgångsrik utställningsverksamhet kring Jämtlands historia, samtidigt som
lSvensk Tidskrift l2oo3, nr 3-41 11
man bevarat och vårdat samlingarna med
betryggande vetenskaplig sakkunskap. På själva
museet finns flertalet av de äldre föremålen,
och därifrån utsänds också forskningsrapporter, medan det intilliggande friluftsmuseet
Jamtli visar upp historiska miljöer, effektivt
dramatiserade med hjälp av väl instruerade
amatörskådespelare.
Att man så vällyckats förena museets båda
huvuduppgifter- att vårda och att visa- beror
kanske främst på den skicklige och erfarne
museichefen Sten Rentzhog (tidigare även Nordiska museets styresman), som bland annat lärt
av erfarenheterna från museet i British Columbia. Men framgången beror förmodligen också
på att museet i Ostersund är regionalt begränsat, har en någorlunda överskådlig samling av
föremål samt åtnjuter starkt stöd av invånarna
i närområdet.
Våra stora nationella museer, och även en
del större regionala museer, har däremot i stor
utsträckning blivit tummelplatser där företrä-
dare för malpåsemodellen utkämpar förbittrade men oftast resultatlösa inbördeskrig mot
företrädare för cirkusmodellen under mer eller
mindre – ofta mindre – kompetent ledning.
Ibland blir dessa strider så förödande, att man
varken orkar göra publikdragande utställningar
eller ägna sig åt det minimum av forskning som
är nödvändig för att hålla samlingarna i gott
stånd och den intellektuella aktiviteten vid liv.
… GÖTEBORG OCH STOCKHOLM …
Göteborgs Museum – numera omdöpt till Göteborgs
stadsmuseum- var under en del av 90-talet ett ovanligt
elakartat exempel. Tidvis försökte där okänsliga kommunalpolitiker modernisera verksamheten genom att
sätta den vetenskapligt kompetenta personalen på
undantag och förvisa det mesta av samlingarna till otillgängliga magasin, samtidigt som man överlät utställningsverksamheten till ett fåtal mediefrälsta populister i
svårartad avsaknad av såväl snille som smak. Resultatet
blev kaos, handlingsförlamning och allmän bitterhet,
som dock numera fått ett lyckligt slut, sedan en ny chef,
en älskvärd konsthistoriker vid namn Gunnar Dahlström, tagit över och åter lyckats få medarbetarna att
dra åt samma håll. Så länge det nu varar.
Också Nordiska museet, den folkliga kulturens traditionella högborg, har tidvis under senare tid skakats
av inre konflikter mellan traditionsbevarande kulturvårdare och mediala utställningsmakare. Även här har
man dock på sistone lyckats lösa de flesta problemen,
tack vare två skickliga ledare med stora kunskaper på
IIISvensk Tidskrift 12003, nr 3- 41
det område som museet förvaltar, Christina Mattsson
och Birgitta Svensson, den ena folklorist och styresman
för museet, den andra professor i etnologi och ansvarig
för museiforskningen. Den forskningsmässiga delen av
verksamheten har fått starkt stöd genom den akademiska
forskningsskola som upprättats på museet, finansierad av
Riksbankens juleumsfond. Och utställningsverksamheten har kunnat fungera till publikens belåtenhet, inte
minst tack vare museets traditionella samarbete med
Skansen.
ELÄNDET PÅ ÖSTASIATISKA
Mer problematiskt är läget på Ostasiatiska museet vars
långvariga inriktning på asiatisk konst och arkeologi kulturdepartementet har önskat förändra i ”modern” och
politiskt korrekt riktning. Vid tillsättning av tjänsten
som museichef på Ostasiatiska har man därför förbigått
sökande med akademisk kompetens inom museets traditionella områden och i stället utnämnt en antropolog,
Magnus Fiskesjö, som hittills inte visat större intresse
för att ställa ut museets utomordentligt värdefulla samtingar av äldre konstföremål. I stället har han premierat
utställningar som ställer det moderna Asien i blickpunkten – en ambition som möjligen är lovvärd men
praktiskt svår att förena med museets hittillsvarande tradition. Följaktligen har museichefen kommit på kollisionskurs med museets äldre, kulturvårdande personal
och även med museets traditionella publik av estetiska
konnässörer och samlare av asiatiska konstföremål.
Hur den konflikten slutar är ännu oklart, men det
finns i varje fall hittills ingenting som tyder på att Fiskesjö kommer att vinna en ny publik i stället för den traditionella. Att förvisa vackra gamla Ming-vaser till magasinet eller malpåsen innebär ju inte nödvändigtvis att
man plötsligt får en cirkusarena proppfylld med entusiastiska nya besökare från SSU och arbetarkommunen.
Detta med att finna ny publik är ju nämligen en svår
konst som kräver aktiv medverkan av akademiskt utbildad personal som behärskar museets ansvarsområde.
UT MED NATIONALROMANTIKEN
Värst är konflikterna i dag på Statens historiska museum,
vilket till stor del har att göra med detta museums
ursprungliga konstruktion. Trots namnet har ju Historiska museet inte något ansvar för historien i största allmänhet utan för utställningsmaterialet från forntid,
ologiska samlingar och den mycket avlägsna historien.
Sedan åtskilliga år har regeringen därför haft en tendens att som chef för Historiska museet utnämna folk
som inte varit arkeologer eller medeltidshistoriker utan
mer nutidsinriktade befattningshavare utan förankring
bland museets personal eller traditionella publik.
HISTORISKT MUSEUM UTAN HISTORIA
Det är i och för sig ganska lätt att gissa hur man resonerat i departementet när man tillsatt dessa befattningshavare. Här behöver vädras ut i dammiga museisalar,
har man förmodligen sagt sig. Vården av fornsaker får
inte tillåtas dominera den museala verksamheten. Här
behövs nya krafter, nytt tänkande, ny medieteknik och ett
nytt slags engagemang som kan göra museet attraktivt
för en ny sorts publik (gärna ungdomar från SSU, kvinnor, invandrare och medlemmar av arbetarkommunen).
Gammal unken nationalromantik måste vädras ut och
ersättas av ett mer modernt historiemedvetande med
inriktning på dagens samhällsproblem. Så långt verkar
resonemanget ganska rimligt, också för den som inte är
socialdemokratisk kulturpolitiker.
Vad kulturpolitikerna inte tycks ha tänkt på är emellertid för det första, att den äldsta svenska historien, speciellt vikingatiden och medeltiden, faktiskt har mycket
vikingatid och medeltid, medan
ansvaret för den senare historien
faller på andra museer. Härtill komstort publikintresse, både bland
”Det är under Bergs regim på utländska turister och bland vanmer att Historiska museet också museet SOm eländet Verkiiliga svenskar. Att ersätta runstenar,
vikingasvärd och medeltida kyrkokonst med utställningar om rasism
under 1900-talet eller arbetarrö-
ingår i ett slags partnerskap med
Riksantikvarieämbetet och har ett gen brett ut sig.”
övergripande nationellt ansvar när
det gäller arkeologiskt material. Detta innebär att flera av
museets anställda sedan länge är sysselsatta med vård,
registrering, uppbevaring och utforskning av stora fornsakssamlingar, som växer så snart arkeologerna gräver
upp något nytt och spektakulärt fynd ur jorden. Dessutom har ledningen för Historiska museet makt att
bestämma vilka fornsaker som skall förvaras i Stockholm och vilka som kan få visas på andra museer ute i
landet, främst länsmuseerna.
Museets centrala roll när det gäller de arkeologiska
samlingarna leder lätt till konflikter med såväl forskarsamhället som andra museer i landet- en sådan konflikt
uppstod till exempel i samband med årets Birgitta-jubileum, då landshövdingen i Östergötland, Björn Eriksson,
ville att länet skulle få disponera vissa av rikshelgonets
dyrgripar som ledningen för Historiska museet inte ville
lämna ifrån sig. Ett större problem är emellertid att vissa
socialdemokratiska politiker och tjänstemän i kulturdepartementet sedan länge önskat förändra museets
utställningspraxis, på sina håll uppfattad som konservativ, otidsenlig och i alltför hög grad inriktad på arkerelsens historia är därför knappast
ett projekt som låter sig genomföras utan protester, och
då inte bara protester från små grupper av nationalromantiska Sverigedemokrater (som man ju lugnt kan
bortse ifrån) utan från tusentals ordinära svenskar, inklusive stora mängder av socialdemokratiska vikingavänner och hängivna vandrare i Arn Magnussons fotspår.
För det andra är det praktiskt taget omöjligt för en
museichef att åstadkomma ens de mest angelägna förändringar av museiverksamheten om han inte dels själv
är någorlunda sakkunnig på museets ansvarsområde,
dels också har personalen med sig. Historiska museets
utveckling på senare år ger rikliga belägg för detta.
Redan på 60-talet tillsatte Ragnar Edenman som chef
den entusiastiske och iderike men inte särskilt diplomatiske folklivsforskaren Olov Isaksson med explicit uppdrag att ”röra om i grytan.” Det lyckades Isaksson med,
men hans försök till förnyelse av utställningsverksamheten blev ändå inte särskilt framgångsrikt, bland annat
därför att han kom i gräl med flera av sina underordnade. Trots Isakssons obestridliga kvaliteter, var det därför en lättnad för de flesta inblandade när han 1988 efter- ;::>;;
c
r- -1
c
;o
lSvensk Tidskrift l2oo3, nr 3-41 11
träddes av den jovialiske arkeologen och erfarne museimannen Ulf Erik Hagberg, känd som populär landsantikvarie i Skara. Under hans chefstid för Historiska
museet 1988-97 upprättades bland annat Guldrummet,
som blev en formidabel utställningssucce. Framgångsrika, i högsta grad publikdragande utställningar om
vikingatiden genomfördes i samarbete med museer i
Paris, Köpenhamn och Göteborg. Hagbergs kompetens
som arkeolog och allmänt öppna inställning gjorde det
möjligt för honom att etablera goda relationer med såväl
traditionella kulturarvsvårdare som modernt inriktade
utställare.
OKUNNIGA CHEFER
Värre gick det när Hagberg ersattes av den före detta
simmarstjärnan och modernhistorikern Jane Cederqvist, som slutade efter mycket kort tid, sedan hon gjort
sig omöjlig hos personalen och det arkeologiska forskarsamhället genom att bland annat bränna upp en
polsk julkrubba, som donerats till museets av polska kulturmyndigheter. Cederqvist efterträddes av den nuvarande museichefen Kristian Berg, som tidigare haft en
lertid att han- till skillnad från Historiska museets ordinarie anställda- är villig att med entusiasm (om än inte
med någon större briljans) förverkliga Bergs framtidsvisioner. Under dessa omständigheter är det måhända
begripligt, att Bergs kvarvarande anställda -speciellt de
arma satar som besitter någon form av akademisk kompetens- jämrande söker sig bort från museet!
POLITISKT KORREKT STRYPSNARA
Redan för ett par år sedan ställde två framstående medeltidsforskare och medlemmar av Historiska museets styrelse, Janken Myrdal och Maja Hagerman, sina platser
till förfogande under protest, eftersom de inte längre
kunde acceptera Kristian Bergs kommissariebetonade
museipolitik. De har ersatts av nya styrelsemedlemmar
som hittills funnit sig i Bergs regemente men sannolikt
efterhand kommer att tröttna, eftersom den förda museipolitiken varken har framgång hos publiken eller presskritiken och definitivt inte i forskarsamhället, knappast
ens i byråkratin på kulturdepartementet. Till och med
kulturminister Marita Ulvskog har hittills sorgfälligt
undvikit att försvara honom.
”Ibland blir dessa strider så
förödande, att man varken
orkar göra publikdragande
tjänst i Kulturdepartementet efter
att dessförinnan ha misslyckats
med att skriva en doktorsavhandling om det moderna så kallade
miljonprogrammet, ett ämne som
ligger ganska långt från Historiska
museets ansvarsområde. Det är
under Bergs regim på museet som
eländet verkligen brett ut sig.
Berg har å andra sidan hittills
klarat sig från öppet myteri eller
ministeriell onåd genom att hänvisa till relativt hyggliga publiksiffror, som i huvudsak, några
säger uteslutande, beror på att han
avskaffat entreavgiften för museutställningar eller ägna sig åt ets besökare. Trots den massiva
kritiken från forskarsamhället och
Berg vill för det första – precis
som Fiskesjö – omfunktionera sitt
museum i modern riktning.
Utställningarna skall gärna handla
det minimum av forskning från väletablerade utställningsexperter som Sten Rentzhog- en kritik som omsorgsfullt dokumenterats i vinterns pressdebatt – har
som är nödvändig.”
om ämnen i stil med Förintelsen, och i den mån de
handlar om medeltiden eller vikingatiden skall det helst
ske med så kraftfull pekpinne att dessa perioder framstår
för besökaren som synnerligen dystra och otrevliga.
Någon arkeologisk eller medeltidshistorisk forskning
skall enligt Berg inte längre förekomma på museet, trots
att detta fortfarande ingår i museets uppdrag.
För att bättre kunna verkställa sitt program har Berg
för det första avskedat ett antal högst kompetenta arkeologer med motiveringen att deras tjänster är överflö-
diga. Han har vidare anställt en gammal vän och ideologisk meningsfrände, Leif Jonsson, som är om möjligt
ännu okunnigare än Berg själv om museets ansvarsområde, och som övertygande dokumenterat sin utställningsmässiga inkompetens genom ett antal misslyckade
utställningar, dels på Läckö slott, dels på Historiska
museet (hans härjningar på Läckö ledde till att han fick
sparken därifrån). Jonssons huvudsakliga merit är emellliJ l Svensk Tidskrift 12oo3, nr 3-41
Berg också kunnat hänvisa till att hans politik stöds av en
liten grupp fronderande musealoger och arkeologer som
önskar att fornforskningens resultat primärt skall användas som underlag för modern och radikal samhällsdebatt.
Där står vi alltså nu. Frågan om Historiska museets
vidare öden är dock knappast en fråga som bara handlar om en enskild museichefs klantigheter. Ytterst handlar det fortfarande om hur två skilda museiideal -båda
lika berättigade- skall kunna fortleva i fredlig samexistens. The Royal British Columbia Museum är ett bra
exempel på hur ett museum kan blomstra när vetenskaplig kompetens och utställningsmässig kreativitet förenas. Statens Historiska museum är ett lika bra exempel
på hur illa det kan gå när såväl kompetensen som kreativiteten kvävs i den politiska korrekthetens strypsnara.
Lars Lönnroth (loennroth@lit.gu.se) är professor emeritus i litteraturvetenskap och kulturskribent i Svenska Dagbladet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner