Print Friendly

Lars J Eriksson; En bra partiledare men ingen statsman

Av Redaktionen | 31 december 1984


1984


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LARS J ERIKSSON:
En bra partiledare men ingen statsman
l nummer 9 och 10/1983 av Svensk
Tidskrift har representanter för
moderaterna och folkpartiet
kommenterat Gösta Bohmans bok ”Så
var det”. Men hur ser en centerpartist
på beskrivningen av 60- och 70-talet i
svensk politik? Artikelförfattaren är i
många hänseenden kritisk till boken och
anser bla att skatteuppgörelsen den
underbara natten visat sig bättre än sitt
rykte.
Lars J Eriksson var under åren
1976-78 och 1979-82
sakkunnig i statsrådsberedningen.
Han är numera chefredaktör för Södermanlands Nyheter
i Nyköping.
Att segrarna skriver historien är en tes
som inte helt går att överföra till det pol~
tiska livet. Den insikten kan ha legat til
grund för Gösta Bohmans beslut att skriva boken ”Så var det”.
Förre moderatledaren kommer sjäiY
att i historiens perspektiv framstå soll
en segrare. Han kunde avsluta sin polj.
tiska karriär samtidigt som han lyckats
föra det egna partiet till en toppnivå
väljarstöd som knappast någon kan ha
väntat sig den gråkalla novemberlörd•
1970 när han valdes till partiledare.
Det är inte någon memoarbok i tra~
tionell mening som Gösta Bohman har
åstadkommit. Den ger inte särskilt myc·
ket inblick i personen bakom den. Pl
några ställen försöker han vara pers011o
lig, men självutlämnande blir han aldria.
Det förvånar inte.
Gösta Bohman är knappast en persoa
som inför offentligheten vill visa f1111
sitt innersta jag. Det innebär inte att hat
är lika anonym före som efter det att mat
läst boken. Ofrivilligt säger boken mc:r
om människan bakom den än han föF
modligen avsett. Det gör den bl a ge1101
ämnesval, personkarakteristikerna <d
karikatyrerna av andra och kanske toa
genom den självgodhet som kan spåras
bakom den kompromisslösa titeln.
Tre försvarstal
Boken består av tre försvarstal. De gi
ler tre för Gösta Bohman avgörande häldelser under hans politiska bana; partiledarstriden med Yngve Holmberg, Vietnamdebatten och slutligen skatteuppgo.
relsen den underbara natten.
Varför dessa tre försvarstal? Är dd
Gösta Bohmans dåliga samvete s01
gjort sig påmint? Känner han att argumenten inte riktigt har burit eller att hans
framgångar av allmänheten upplevs som
vunna på orent spel? Dessa misstankar
ligger nära till hands eftersom det i alla
tre fallen varit Gösta Bohman personligen mer än det moderata partiet som
spelat huvudrollen.
Endast den sista av de tre händelserna
– skatteuppgörelsen – harjag själv kunnat följa på något så när nära avstånd. l
de andra två fallen kan jag inte bedöma
om Bohmans historieskrivning är riktig.
Jag får betrakta det skrivna från andra
perspektiv.
Yngve Holmbergs fall
Boken inleds med Gösta Bohmans avgö-
rande steg upp till partiledarposten.
Själv hävdar han att det var ett uppdrag
han mer eller mindre ofrivilligt fick ta på
sig.
Han lämnar samma svar som varje annan politiker gör när de skall motivera
varför de tar en hög post. Det är inte
makten som eftersträvas. Det är möjligheten att förverkliga sina politiska ideal
som ligger bakom. Dessutom vill man
svara upp till det förtroende som visas av
omgivningen. Ungefär på det viset brukar det låta om än med vissa smärre variationer.
Jag tror inte det är hela sanningen.
Min erfarenhet säger att de personer som
tar uppdrag i toppolitiken lockas av maktens sötma. Det behöver inte vara något
negativt. Tvärtom. Jag tror att en blandning av maktbegär och övertygelse skapar de bästa politikerna och Gösta Bohman tror jag drivits av båda dessa motiv
trots att han inte ens som partiledare
93
emeritus vågar erkänna det. Han väljer
att följa jantelagens första budord.
Det avgörande steget mot makten tog
Gösta Bohman i skolaulan ute i Farsta
gymnasium när han besegrade Yngve
Holmberg. Han övertog ett parti som befann sig både i en djup politisk och ekonomisk kris. Den utveckling som partiet
därefter genomgått under hans ledarskap
är remarkabel i vårt lands politiska historia.
Partiledarstriden sätter Gösta Bohman
punkt för med sin seger över Holmberg.
Det finns skäl att något dröja vid den.
Den hade efterverkningar långt senare.
Gösta Bohman understryker med stor
iver att det inte fanns rent personliga
motsättningar mellan honom och Yngve
Holmberg. Striden gällde partiets politik
och arbetsformer. Det är nog endast delvis sant.
Under trepartiregeringens tid fick
Yngve Holmberg på grund av bl a hård
lokal kritik lämna landshövdingeposten i
Hallands län. När den dåvarande regeringen skulle ta ställning till en lämplig
reträttpost åt honom agerade moderaterna med Bohman i spetsen på ett sätt som
regeringskollegor i de andra partierna
fann både olustigt och småskuret.
Hämndlystnaden mot den forne partiledaren sken igenom.
Det finns ett drag i Gösta Bohmans
bok som är svårförståeligt; nämligen
hans många indiskretioner. l andra sammanhang framhåller han sig gärna som
en person med stark känsla för gammaldags hedersbegrepp och moral. Det går
dåligt ihop med det skvallriga lättsinne
med vilket han i boken för vidare förtroenden. För sina sagesmän har han inte
varit att lita på.
94
I spåren av den debatt som uppstått
kring boken blir man frågande till hur
pass tillförlitliga de olika förtroendena
är. Ett samtal på tu man hand mellan
Tage Erlander och Olof Palme återges
nästan ordagrant. Kommentarer av Krister Wickman och Sverker Åström vill de
inte kännas vid. Överhuvudtaget återges
så många exakta meningsutbyten att
man som läsare ibland frågar sig om
Bohman, i Nixons efterföljd, bandat
samtal för att användas till memoarskrivningen.
I ett annat avseende verkar boken
desto mer trovärdig. Gösta Bohman har
lyckats få del av minnes- och dagboksanteckningar från olika centrala personer.
Bara det måste ha varit en prestation.
Det gör boken till ett viktigt historiskt
dokument.
Vietnamkriget
I avsnittet om inrikes utrikespolitik, som
utgår från Vietnamkrigets år, lyckas
Gösta Bohman med att göra bisak till
huvudsak. Hans kritik mot socialdemokraterna och framförallt Olof Palme för
att göra spekulativa och överilade uttalanden och ställa krav på andra som de
inte själva lever upp till, är det lätt att
instämma i. Den kritiken är befogad också idag.
Men skall man blicka tillbaks blir det
lite patetiskt om man som Gösta Bohman koncentrerar sig mer till utrikespolitikens former än dess innehåll. Vi på den
borgerliga kanten i svensk politik gjorde
– med få undantag – en katastrofal felbedömning av Vietnamkriget. Vi insåg
alltför sent – och en del aldrig – det
orättfärdiga i den amerikanska politiken.
Vi valde att blunda inför de illdåd som
USA begick mot civilbefolkningen i
Nord- och Sydvietnam.
Att i efterhand försöka nita fast Olof
Palme utifrån det formalistiska betraktelsesätt som Gösta Bohman anlägger är
poänglöst. Skall man göra det måste man
stå på en sakligt starkare grund i huvudfrågan än vad han gjorde då och gör än
idag.
Var finns självkritiken? Bortsett från
några pliktskyldiga konstateranden om
att minsann moderaterna också framförde kritik mot USA:s krigföring, är avsnittet ett enda generalangrepp på Olof
Palme som utrikespolitiker.
Vilka lärdomar för egen del drog Gös·
ta Bohman och moderaterna av Viet·
namkriget och den egna felbedömning·
en? Om det får man inget veta i hans
bok.
Den underbara natten
I det sista avsnittet som gäller den underbara natten och trepartiregeringens fall,
tycker jag att analysen är svagare än ide
två andra avsnitten. Det kan bero på att
allt för kort tid förflutit för att Gösta
Bohman skall ha fått tillräcklig distans
för att kunna höja blicken bortom parti·
retorikens halvsanningar.
Turerna kring skatteuppgörelsen och
koalitionsupplösningen har ältats så
många gånger att det inte finns skäl uppehålla sig vid dem. Den Bohmanska redogörelsen tillför inte särskilt mycket ny
kunskap.
Möjligen kan man nu när det gått nå-
got år sedan skatteuppgörelsen konstatera att den visat sig bättre än sitt rykte.
Man saknar inte kon förrän båset är
tomt. Idag, när den socialdemokratiska
regeringen slutgiltigt torpederat sönder
överenskommelsen, omfattas den med
ökande sympati av t ex TCO, SACO och
SAF.
I motsats till Gösta Bohman tror jag
att den grundläggande orsaken till att trepartiregeringen föll inte var skiljaktiga
uppfattningar i skattefrågan. Skillnaderna mellan trepartiregeringens ursprungliga förslag och mittenpartiernas
kompromiss med socialdemokraterna
var marginella, även om de i den hetsiga
debatt som moderaterna drog igång
blåstes upp till orimliga proportioner.
Bakom trepartiregeringens fall fanns
den djupgående ideologiska motsättningen mellan socialdemokraterna och moderaterna. För ett parti på högerkanten
är det – för att använda ett känt uttryck
frän en tidigare regeringsupplösning –
att sälja sin själ om det kommer överens
med socialdemokraterna i en central politisk fråga. Ingen fråga är för moderaterna mer central än skattefrågan varför
95
den var den olämpligast tänkbara att försöka nå enighet över blockgränsen i.
Till skillnad mot mittenpartierna tror
jag att den avvisande attityden från moderaterna kunde återfinnas med nästan
samma styrka hos socialdemokraterna.
Det är säkert ett riktigt konstaterande
som Harry Schein gör i den Bohmanska
boken, att socialdemokraterna inte ville
nå en uppgörelse.
Under skatteförhandlingarna agerade
Gösta Bohman med ryggmärgen på det
sätt som partiets traditioner krävde. Till
varje pris gällde det att finna en anledning att slippa ifrån en överenskommelse
med socialdemokraterna. Särintressena
sattes före nationens bästa.
En statsman skulle agerat annorlunda
och på ett för nationen mer gynnsamt
sätt. Partiet skulle kommit i andra hand.
Gösta Bohman satte det främst. Han
handlade som en bra partiledare men
saknade de egenskaper som krävs av en
statsman.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner