Print Friendly

Lars Forssell

Av Redaktionen | 31 december 1972


1972


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Namn att minnas
Lars Forssell
Svenska Akademins nye ledamot, Lars Forssell, är ofta genialisk som diktare av poesi, mera sällan som diktare av dramer och nästan
aldrig som diktare av inlägg i dagens debatt. Hos honom är gränsen mellan geni och
stolleri ibland svår att dra, och när han försö-
ker kokettera med att chockera får det gärna
en anstrykning av alldeles ofrivillig komik. De
dråpliga huggen blir till slag i luften.
Ett typiskt exempel på detta var hans framträdande i det uppmärksammade TV-programmet »Timmen» härom året. Till att börja med ville han framställa sig som ett slummens barn från fattigkvarteren på Kungsholmen. Nu förhåller det sig så att han är son
till Arne Forssell, den gamle lysande konservative kämpen, medlem av den snillrika brödrakrets som i övrigt omfattade professorerna
Gösta, Carl och Gerhard och den fine historikern, pedagogen och !dun-sekreteraren Nils.
Arne Forssell, som också var historiker, innehade befattningen som chefredaktör för Göteborgs Dagblad, när han på 1920-talet kom
in i politiken och blev riksdagsman. I och
med att han flyttade till Stockholm började
han i riksarkivet och efter det att han lämnat riksdagen år 1932 i samband med schismen
kring den s k fria högern, där han var en av
de ledande andarna, ägnade han sig helt åt
arkivarbete och forskning.
När Lars Forssell var åtta år blev hans far
arkivråd, vilket är den näst högsta befattningen inom riksarkivet och då Lars Forssell var
sexton år, blev hans far stadsarkivarie i Stockholm, vilket är så långt man kan komma i~om
huvudstadens arkivväsen. Man kan alltså konstatera att Lars Forssell inte var något slummens barn utan tvärtom härrörde från en miljö, som då för tiden betraktades som högborgerlig inte bara politiskt utan också socialt.
Att under sådana förhållanden försöka påskina
att man har en nästan prolt!tär bakgrund är
ett löjeväckande koketteri.
Vad beträffar hans lust att chockera tog
den sig uttryck i ett osedvanligt ogenomtänkt
angrepp på kungahuset. Han beklagade sig
över att kungligheten kostar så mycket, uppenbarligen utan att någonsin ha reflekterat
över att en president skulle bli mycket dyrare.
Kronan på verket – om uttrycket må ursäktas
i sammanhanget – var att han ondgjorde sig
över kostnaderna för de kungliga slottens uppvärmning. Det har tydligen inte fallit honom
in att de skulle kosta precis lika mycket i uppvärmning om vi hade republik, helt enkelt
därför att de som oersättliga kulturminnesmärken måste underhållas.
Han övergick därefter till att missfirma
operakonsten, personifierad – som man erinrar sig – av Birgit Nilsson. Han framhöll att
operan är reaktionär och utmanande och samhällsfrånvänd och otidsenlig och klassbunden.
Nå, om nu så vore, varför inte? Vore det inte
underbart att det alltjämt kunde få finnas nå-
got sådant i det alltmer folkhemska Sverige?
Eller är Forssell en sådan anhängare av likriktning att han vill att allting skall vara progressivt och anpassningsdugligt och samhällstillvänt och tidsenligt och deklasserat?
Vill han förresten inte själv vara utmanande? Och är han inte själv bunden av ett klasstänkande, när han- som i detta TV-programföreslog att man skulle sätta »underklassen
från tredje raden» på parkett och »Överklassen
från parkett» på tredje raden? Det är ju bara
ett inverterat klasstänkande. Och divorna,
exemplifierade av Birgit Nilsson! Mänskligheten har alltid haft ett naturligt behov av att se
upp till idoler. Är det då inte bättre att de är
glänsande sångartister som Birgit Nilsson, eller instrumentalmusiker, dirigenter, skådespelare, dansare, målare ja varför inte författare,
än att de är exempelvis boxare eller popsångerskor?
Nå, trots talrika inlägg i dagsdebatten som
detta – och det är mycket typiskt för Lars
Forssell som samhällsfilosof – blev han alltså
förra året invald i Svenska Akademin. Hans
meriter är ett par fina diktsamlingar, en mycket bra bok om Chaplin och några mycket
.,
108
OJamna skådespel. Till Forssells heder måste
man säga att han utan att vara någon särskilt
gudlig person dock tog sin upphöjelse till en
av De aderton med sann kristlig fördragsamhet. Inte mer än två år tidigare hade han nämligen förklarat att han skulle säga nej om han
fick ett anbud från akademin, vars ledamöter
han då kallade »kolossalt likgiltiga i dagens
läge» resp »egendomliga fossiler i öknen».
Han förklarade även sedan han invalts att
han »egentligen skulle kunna tänka sig att avskaffa akademin» och att han såg invalet som
»ett personligt misslyckande». Men med en
självövervinnelse som inte kunde undgå att
imponera, underkastade han sig sitt öde: »Vad
fan ska man göra? Man kan ju inte dra sig ur
ett inval. Man står ju inför ett fait accompli.»
Han tröstade sig med att det finns åtminstone
en författare i akademin; som skrivit något
bra även sedan han blivit invald – Pär Lagerkvist. Egentligen, kröp det småningom fram,
var det för sina föräldrars skull Lars Forssell
förmått sig att säga ja till akademin, en i
sanning gripande akt av sonlig pietet. Och det
var inte förgäves: »Mina föräldrar blev ruskigt
glada.» Det verkar sannolikt. Man skulle knappast blivit förvånad om pappa Arne dragit en
suck av lättnad vid tanken på att hans enfant
terrible nu är vorden akademäbel.
Men förresten, meddelade Lars Forssell,
brydde han sig inte om invalet. Det var ovä-
sentligt, det enda som intresserade honom
just då var den förestående premiären på
hans pjäs »Show». Om denna pjäs berättade
han att den »torde innehålla de grövsta obsceniteter, som någonsin hörts från en svensk
scen». Det är en upplysning som vittnar om
en sympatisk frånvaro av originalitetsjäkt hos
författaren. Något banalare än grova obsceniteter kan man väl knappast tänka sig i modern dramatik.
Det finns överhuvudtaget ett beaktansvärt
drag av konventionalism, för att inte säga
konformism, hos Lars Forssell, vilket måhända
varit en bidragande orsak till invalet. Han är
i själva verket trots tappra försök främman·
de för allt effektsökeri. Visserligen har han
som ovan framgått gjort sig känd som häck·
!are, men när han häcklat har det varit just
monarkin eller operakonsten, eller Wallenbergs och som sagt akademin, vilket i rådande åsiktskonjunktur måste anses vara så oppor·
tunt, så comme il faut, att det är nästan mon·
dänt. Inte ens när han berömt sig av att hans
senaste skönlitterära alster funnits att läsa i
tidskriften Puss (som till följd av sin antisemitiska hets blivit föremål för flera riksdagsinterpellationer) kan det verka riktigt chocke·
rande. Puss utges nämligen med ekonomiskt
stöd av Kungl Akademin för de fria konsterna.
Övergången till Svenska akademin föreföll
under sådana förhållanden bara naturlig. Ja,
Lars Forssell- som vad man än må tycka om
hans opinionsbildande verksamhet onekligen är
en betydande poet – kommer säkerligen att
pryda sin plats i akademin, lika väl som sin
farfars bror Hans Forssell, vilkens existens han
faktiskt erinrade sig i sammanhanget. På den
stol, vars förste innehavare var Kellgren och
som sedan innehafts av bl a biskop Agardh, hi·
storikern F F Carlsson, Johan Ulfstjernas diktare Tor Hedberg och nu senast Sigfrid Siwertz, poeten, novellisten, romanförfattaren
och dramatikern, över vilken Lars Forssell
höll ett alldeles akademifähigt minnestal, kom·
mer han utan tvivel att åldras med behag.
»Hur är det med H S Nyberg? Är han reak·
tionär?» frågade Lars Forssell, när han sökte
orientera sig bland sina nya kolleger. Man
kan mycket väl föreställa sig att om några
decennier en nyvald akademiledamot kommer
att fråga: »Hur är det med Lars Forssell? Är
han reaktionär?»
GU

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner